Die Verwandlung des Yings.
Våranses Ying, han har blivit alldeles som en Ny Hund.
Jag vet inte precis om det är en Ny, Förbättrad Hund men en Hund som en Omvänd Hand är det i alla fall.
Detta förstås sedan Peppars sorgliga och förtida frånfälle. (Puss, lilla peppgurkan!)
Ying har ju varit Daddy Cool här i huset - "nu-tar-vi-och-lugnar-ner-oss" var hans slogan, litet sluddrigt uttalad eftersom han merendels hade ett av Peppars öron i munnen.
Men NU: redan i tidiga ottan när endast tomten (=Maken) är vaken studsar Ying omkring och ser prillig ut, med nåt-vad-som-helst i munnen och menar -Du kan inte ta mej! Na-na-na-na-naa-naaaa!! Och sen är det full rulle runt runt, från kök till hall till bokrum till TV-rum till - ja, runt runt runt. Hussen säger att jag måste sätta möbeltassar på Yings fytter för att han river upp golven annars (Ying har alltid för långa klor, de går inte att klippa tillräckligt kort).
Sen kryper han till kojs med sin matte igen och sen blir det en vända till av samma livade ringdans när väl jag har vaknat till liv. Mer eller mindre till liv, för när jag väl slår upp mina ljusblå brukar jag ändå inte vara riktigt vid mina sinnens fulla bruk. Så där sitter jag på en köksstol och blir nästan avblåst varje gång Ying varvar mig.
När vi kommer in från en promenad är det också samma sak - full rulle tills vi alla stupar. Sist stupar Ying.
En dag hade han en ganska ful plyschboll i munnen och försökte få med Tiger på nåt bus. Han hoppade omkring och gjorde lekbugningar medan Tigern bara satt på sin rumpa och försökte se seren ut (med klent resultat). Då började han daska Tigern på kroppen och i ansiktet med en av sina stora ludna tassar. -Suck, sa Tigg och satte sig på andra skinkan. Då tryckte Ying bollen med kraft rätt in i Tigerns lilla plyte, vilket förstås resulterade i att Tigg nafsade tag i bollen (terrier-reflex) och en dragkamp äntligen kom till stånd. Under morr och fräs.
Jazz och Ying jagar varandra som små hulliganer allt som oftast, upp i soffan så filtar och kuddar ryker, upp i fåtöljen så den nästan välter i farten, ut i köket och välta nån stol, ett varv upp i trappen, ner igen - runt, runt.
Försöker man gå in i badrummet så sticker Ying blixtsnabbt in sin mule och rafsar åt sig vad han kan komma över. Igår var det ett öppnat plastemballage innehållande 7 st. toarullar. Kvickt snodde han iväg och kastade med förpackningen så att toarullarna regnade över kök och hall. Ibland händer det att han får tag på en öppnad toarulle och sticker iväg med den så att pappret rullas av...
Dessutom tigger han nåt alldeles skamlöst vid bordet... På hussen klättrar han, eller lägger armbågarna på bordet och säger: -Vad ska vi äta nu? Riktigt så illa beter han sig inte mot mig, men han lägger hakan tungt i mitt knä och suckar uppfodrande.
Serveras det kaffebröd är han alldeles pinsamt girig och tar som sin självklara rätt att få vara med och dela på bytet. Minsta Barnet kallar honom för Obelix, eftersom han en gång i sin gröna ungdom snattade en hel ogräddad lussekatt från en plåt. Jag lyckades visserligen fiska ut bullen hel och odelad, men det där gav honom smak för saffran. Och precis som Obelix fick magisk dryck så det räcker och blir över redan i barndomen så har Ying, enligt mitt förmenande, fått sitt quantum satis av saffran, medan Ying själv ständigt håller sig framme och försöker placera SIN mun i MIN muns ställe.
Jag bara undrar hur länge vår lille kines, den vedervärdige pejen från Tibro, skall orka hålla detta tempo... Själv känner jag mig i alla fall ganska utmattad.
Valp-Ying.
Jag vet inte precis om det är en Ny, Förbättrad Hund men en Hund som en Omvänd Hand är det i alla fall.
Detta förstås sedan Peppars sorgliga och förtida frånfälle. (Puss, lilla peppgurkan!)
Ying har ju varit Daddy Cool här i huset - "nu-tar-vi-och-lugnar-ner-oss" var hans slogan, litet sluddrigt uttalad eftersom han merendels hade ett av Peppars öron i munnen.
Men NU: redan i tidiga ottan när endast tomten (=Maken) är vaken studsar Ying omkring och ser prillig ut, med nåt-vad-som-helst i munnen och menar -Du kan inte ta mej! Na-na-na-na-naa-naaaa!! Och sen är det full rulle runt runt, från kök till hall till bokrum till TV-rum till - ja, runt runt runt. Hussen säger att jag måste sätta möbeltassar på Yings fytter för att han river upp golven annars (Ying har alltid för långa klor, de går inte att klippa tillräckligt kort).
Sen kryper han till kojs med sin matte igen och sen blir det en vända till av samma livade ringdans när väl jag har vaknat till liv. Mer eller mindre till liv, för när jag väl slår upp mina ljusblå brukar jag ändå inte vara riktigt vid mina sinnens fulla bruk. Så där sitter jag på en köksstol och blir nästan avblåst varje gång Ying varvar mig.
När vi kommer in från en promenad är det också samma sak - full rulle tills vi alla stupar. Sist stupar Ying.
En dag hade han en ganska ful plyschboll i munnen och försökte få med Tiger på nåt bus. Han hoppade omkring och gjorde lekbugningar medan Tigern bara satt på sin rumpa och försökte se seren ut (med klent resultat). Då började han daska Tigern på kroppen och i ansiktet med en av sina stora ludna tassar. -Suck, sa Tigg och satte sig på andra skinkan. Då tryckte Ying bollen med kraft rätt in i Tigerns lilla plyte, vilket förstås resulterade i att Tigg nafsade tag i bollen (terrier-reflex) och en dragkamp äntligen kom till stånd. Under morr och fräs.
Jazz och Ying jagar varandra som små hulliganer allt som oftast, upp i soffan så filtar och kuddar ryker, upp i fåtöljen så den nästan välter i farten, ut i köket och välta nån stol, ett varv upp i trappen, ner igen - runt, runt.
Försöker man gå in i badrummet så sticker Ying blixtsnabbt in sin mule och rafsar åt sig vad han kan komma över. Igår var det ett öppnat plastemballage innehållande 7 st. toarullar. Kvickt snodde han iväg och kastade med förpackningen så att toarullarna regnade över kök och hall. Ibland händer det att han får tag på en öppnad toarulle och sticker iväg med den så att pappret rullas av...
Dessutom tigger han nåt alldeles skamlöst vid bordet... På hussen klättrar han, eller lägger armbågarna på bordet och säger: -Vad ska vi äta nu? Riktigt så illa beter han sig inte mot mig, men han lägger hakan tungt i mitt knä och suckar uppfodrande.
Serveras det kaffebröd är han alldeles pinsamt girig och tar som sin självklara rätt att få vara med och dela på bytet. Minsta Barnet kallar honom för Obelix, eftersom han en gång i sin gröna ungdom snattade en hel ogräddad lussekatt från en plåt. Jag lyckades visserligen fiska ut bullen hel och odelad, men det där gav honom smak för saffran. Och precis som Obelix fick magisk dryck så det räcker och blir över redan i barndomen så har Ying, enligt mitt förmenande, fått sitt quantum satis av saffran, medan Ying själv ständigt håller sig framme och försöker placera SIN mun i MIN muns ställe.
Jag bara undrar hur länge vår lille kines, den vedervärdige pejen från Tibro, skall orka hålla detta tempo... Själv känner jag mig i alla fall ganska utmattad.
Valp-Ying.