Blått och gult
Närå, jag har inte gått och blivit tokpatriot (eller för den delen nationalist) - på svenska flaggan är dessa färger ganska trista men i naturen i dag var det rena lyckan: blåblå himmel och stor värmande sol. Det tar sig! Tyvärr blåste det litet narigt, men vi förlade förmiddagspromenaden till Bredsandsskogen och där kände vi inte av nån kylande fläkt alls.
Tvärtom, det var så man ville slå sig ner i en snödriva med solen i ansiktet och choklad i en termos.
Fast så förtänksam hade jag förstås inte varit; min enda skaffning var torkade blodpuddingsbitar och så tusan heller om jag tänker festa på såna. Det gör jag först i yttersta nödfall.
Och apropå nödfall - jag var så duktig, så duktig i dag för jag gick bara bara på de snitslade och upptrampade stigarna och gick därmed inte vilse det allra minsta lilla.
Minst en gång sade mig min geografiska instinkt att stigen gick fel för den var på väg åt alldeles tokigt väderstreck. Men ibland är jag envis som en terrier på ett ganska bra sätt: jag tog mig i den andliga hampan och tillhöll mig att hålla mig på den smala vägen och si - jag kom alldeles precis dit jag borde, dvs. tillbaka till stranden.
Sen gick vi litet invid och även en aning PÅ själva isen - med stor tvekan ety det sjöng några rysliga arior om isen idag och är det nåt jag inte gillar så är det sjöisar. Dock höll vi oss så nära stranden att jag åtminstone skulle ha bottnat om jag hade gått igenom...
Och så experimenterade jag litet med kameran, se nedanstående oerhört överexponerade och tiltade bilder. Jag tycker att de blev bra - alltså de blev ungefär som jag hade tänkt.
Myrslok.
Nåt som däremot inte alls blev som jag har tänkt var Tigers inkallning på isen - när några människor åkte skridskor förbi ute på spåret - långt, långt ifrån oss! - stack han iväg som ett jehu trots att jag både kallade in och gormade och bannade! Ying stack också iväg, men HAN kom minsann tillbaka han. Det gjorde inte Tigg, han sprang hela vägen fram, bjäbbande och struttande, hela 200 meter eller så. Åkarna fick vifta och rya åt honom för att han skulle vända tillbaka. Hmm. Det är mycket som har förändrats hos alla hundarna sen Pepparkornet gick förlorad för oss.
Och mattes hjärta är det fortfarande hål i, trots denna härliga soliga dag.
Tvärtom, det var så man ville slå sig ner i en snödriva med solen i ansiktet och choklad i en termos.
Fast så förtänksam hade jag förstås inte varit; min enda skaffning var torkade blodpuddingsbitar och så tusan heller om jag tänker festa på såna. Det gör jag först i yttersta nödfall.
Och apropå nödfall - jag var så duktig, så duktig i dag för jag gick bara bara på de snitslade och upptrampade stigarna och gick därmed inte vilse det allra minsta lilla.
Minst en gång sade mig min geografiska instinkt att stigen gick fel för den var på väg åt alldeles tokigt väderstreck. Men ibland är jag envis som en terrier på ett ganska bra sätt: jag tog mig i den andliga hampan och tillhöll mig att hålla mig på den smala vägen och si - jag kom alldeles precis dit jag borde, dvs. tillbaka till stranden.
Sen gick vi litet invid och även en aning PÅ själva isen - med stor tvekan ety det sjöng några rysliga arior om isen idag och är det nåt jag inte gillar så är det sjöisar. Dock höll vi oss så nära stranden att jag åtminstone skulle ha bottnat om jag hade gått igenom...
Och så experimenterade jag litet med kameran, se nedanstående oerhört överexponerade och tiltade bilder. Jag tycker att de blev bra - alltså de blev ungefär som jag hade tänkt.
Myrslok.
Nåt som däremot inte alls blev som jag har tänkt var Tigers inkallning på isen - när några människor åkte skridskor förbi ute på spåret - långt, långt ifrån oss! - stack han iväg som ett jehu trots att jag både kallade in och gormade och bannade! Ying stack också iväg, men HAN kom minsann tillbaka han. Det gjorde inte Tigg, han sprang hela vägen fram, bjäbbande och struttande, hela 200 meter eller så. Åkarna fick vifta och rya åt honom för att han skulle vända tillbaka. Hmm. Det är mycket som har förändrats hos alla hundarna sen Pepparkornet gick förlorad för oss.
Och mattes hjärta är det fortfarande hål i, trots denna härliga soliga dag.