Påhopp - och is i magen
Nu ska jag förtälja vad som kan hända.
Just det, det KAN hända vem som helst och när som helst. Se där en anledning att inte släppa ut 8-åringar ensamma på hundpromenad...
Igår vid halvfemtiden å aftonen gav jag mig ut på kvällspromenad med kritterna.
Vi har litet olika vägar att välja på, men eftersom vi hade varit en låååång tur i skogen tidigare på dagen föll valet på gångvägar neråt stan till.
Därmed kom vi att passera ett hus där jag EN gång, för sisådär ett drygt år sen, har varseblivit en hund. Som kastade sig ut från huset, över gatan och mot mig och åtföljande hund. Hussen kom och hämtade hunden och sen har jag aldrig mer sett nån hund där.
Jag såg att en kvinna rörde sig på baksidan av huset när jag var på väg mot det - trottoaren är skottad på den sidan av gatan och därför siktade jag ditåt.
Då hördes höga skall och rätt som det var hade jag en STOR hund vrålandes och morrandes kring mina ben och i synnerhet kring mina hundar.
Jag hörde rop inifrån tomten och sen ett vrål till och en ännu större hund flög över ett stort buskage och vidare över staketet och in i hundmassan.
Hoppsan. Bullmastiffer. Två stycken.
Som tur är hör jag inte till de personer som börjar hoja, vifta och GÖRA en massa saker när det krisar. Jag biter ihop och säger inte mer än nödvändigt.
I det här fallet gav jag Tigger en skarpt formulerad anvisning: -LÅT BLI!! vilket i princip betyder gör ingenting alls, för annars....! Samtidigt fick jag tag i första hunden som högg vilt efter Ying, jag fick tag i halsbandet och drog undan hunden som vände sig mot mig och gav mig en värderande blick samt gjorde en ansats att röra sig i min riktning.
I den stunden tänkte jag ungefär: Uh-oh... som de brukar göra i tecknade filmer när det så att säga sk*ter sig. Dessutom såg jag liksom i ett utifrånperspektiv: liten jag, stoooor hund. Men hunden hade ett smalt halsband som jag kunde liksom vrida om så han blev mer el. mindre strypt och inte kom närmare mig. Då återgick han till att försöka få tag på Ying.
Sen kom äntligen ägaren farande så jag kunde langa över hund 1 till henne medan hon ropade: -Se upp med tiken, hon är värst! gång på gång.
Så in i röran igen; tiken hade naglat fast Jazz mellan sina framben - jag har aldrig förr tänkt på honom som särskilt LITEN, men i det läget var han sannerligen det. Han låg platt på rygg och den stora hunden stod med sänkt huvud och dräglade över honom, med alla tänder blottade och ilskna ögonkast åt alla håll.
Det var bara att hugga tag i hennes halsband också, hon var mera målmedveten och svårare att dra undan och sedan mera fast besluten att undanröja allt motstånd, dvs. mig.
Men med en förnyad strypmanöver och en ilsken väsning fick jag kontroll över henne också och ägaren kunde ta emot henne för att med hjälp av en granne släpa in vilddjuren.
Sen var det ganska nervöst att syna sin flock...
Men: Jazz hoppade upp och skakade på sig och sen gick svansen som vanligt. Tigg gav sig in i flocken igen och tyckte att han hade varit jätteduktig (och det hade han verkligen också) och Ying pussade mig i ansiktet. En grundlig visitation under gatlyktan påvisade några skråmor på Yings kinder och ett litet djupare hörntandshål mitt uppe på skulten, de andra två hade inte så mycket som en rispa.
Sen kom mastiffägaren och grannen tillbaka och gick också igenom mina hundar, samma resultat. De bjöd på hundgodis också och varken Ying, Jazz el. Tigger verkade ha tagit illa vid sig av incidenten. Vi kom överens om att jag skulle höra av mig till hundägaren om det visade sig ha blivit nån skada att tala om.
Och sedan valde jag att fortsätta promenaden, snarare än att gå hem och se över hundarna i starkare ljus. Jag resonerade som så att mina små djur behövde traska av sig ev. stress. Och jag också.
Men det var lugnt, inga konstigheter när vi mötte andra hundar, inget ovanligt alls.
Och när vi kom hem badade jag Ying för att kunna se på såren bättre, men de är inte alls djupa och ser rena och fina ut. Småhundarna blev klämda och dragna och examinerade i starkt ljus men de har inte minsta lilla blessyr.
Tack och lov, för tänk hur det hade kunnat gå, om det hade velat sig!!
Och tänk, som sagt, om jag hade varit en 8-åring ute på promenad...
Men några saker vill jag understryka:
Det rör sig absolut inte om nån oansvarig hundägare eller farligt aggressiva hundar. Hundarna reagerade bara på hundflocksätt när en annan hundflock kom för nära deras revir. Och jag skulle själv ALDRIG ha trott att de där tunga bamsarna kunde flöja över ett brett och högt buskage plus ett ordentligt staket så kvickt!
Att mastifferna såg lömskt på mig betyder INTE att de är folkilskna och opålitliga - bara att de var "i gasen". Jag vill inte men måste väl påminna om att Tigger perforerar mig med jämna mellanrum...
Det är inte så dumt att ha halsband på sina hundar även när de bara är hemma i trädgården. Hade inte de här mastifferna haft halsband på sig hade det blivit betydligt lurigare...
Och så måste jag säga att jag är ganska stolt över oss, också:
Tigg gjorde precis som jag sa åt honom - höll sig i bakgrunden. Inte lätt för en terrier!
Jazz gjorde precis det enda raka i en given situation - slängde sig på rygg och mopsade inte upp sig.
Ying var precis så smart, hygglig och gentlemannamässig som jag alltid har trott: han vände andra kinden till igen och igen, gav med några väl valda fraser uttryck för vad han tyckte om mastiffens uppförande samt försökte framför allt lugna, lugna, lugna. Inget hysteriskt huggande, bara ett stadigt lugnande tag där han kom åt. Hanhunden som gav sig på honom var knappt 2 år och jag tror Ying såg honom som en spoling. En våldsam spoling, men en spoling.
Och när angriparna hade undanforslats och mina hundar samlades runt mig fick jag en sån trevlig känsla av att de var NÖJDA med mig, att jag hade skött mig och fullgjort mina matte-åligganden.
Det var nästan som om de pratade med mig...
Just det, det KAN hända vem som helst och när som helst. Se där en anledning att inte släppa ut 8-åringar ensamma på hundpromenad...
Igår vid halvfemtiden å aftonen gav jag mig ut på kvällspromenad med kritterna.
Vi har litet olika vägar att välja på, men eftersom vi hade varit en låååång tur i skogen tidigare på dagen föll valet på gångvägar neråt stan till.
Därmed kom vi att passera ett hus där jag EN gång, för sisådär ett drygt år sen, har varseblivit en hund. Som kastade sig ut från huset, över gatan och mot mig och åtföljande hund. Hussen kom och hämtade hunden och sen har jag aldrig mer sett nån hund där.
Jag såg att en kvinna rörde sig på baksidan av huset när jag var på väg mot det - trottoaren är skottad på den sidan av gatan och därför siktade jag ditåt.
Då hördes höga skall och rätt som det var hade jag en STOR hund vrålandes och morrandes kring mina ben och i synnerhet kring mina hundar.
Jag hörde rop inifrån tomten och sen ett vrål till och en ännu större hund flög över ett stort buskage och vidare över staketet och in i hundmassan.
Hoppsan. Bullmastiffer. Två stycken.
Som tur är hör jag inte till de personer som börjar hoja, vifta och GÖRA en massa saker när det krisar. Jag biter ihop och säger inte mer än nödvändigt.
I det här fallet gav jag Tigger en skarpt formulerad anvisning: -LÅT BLI!! vilket i princip betyder gör ingenting alls, för annars....! Samtidigt fick jag tag i första hunden som högg vilt efter Ying, jag fick tag i halsbandet och drog undan hunden som vände sig mot mig och gav mig en värderande blick samt gjorde en ansats att röra sig i min riktning.
I den stunden tänkte jag ungefär: Uh-oh... som de brukar göra i tecknade filmer när det så att säga sk*ter sig. Dessutom såg jag liksom i ett utifrånperspektiv: liten jag, stoooor hund. Men hunden hade ett smalt halsband som jag kunde liksom vrida om så han blev mer el. mindre strypt och inte kom närmare mig. Då återgick han till att försöka få tag på Ying.
Sen kom äntligen ägaren farande så jag kunde langa över hund 1 till henne medan hon ropade: -Se upp med tiken, hon är värst! gång på gång.
Så in i röran igen; tiken hade naglat fast Jazz mellan sina framben - jag har aldrig förr tänkt på honom som särskilt LITEN, men i det läget var han sannerligen det. Han låg platt på rygg och den stora hunden stod med sänkt huvud och dräglade över honom, med alla tänder blottade och ilskna ögonkast åt alla håll.
Det var bara att hugga tag i hennes halsband också, hon var mera målmedveten och svårare att dra undan och sedan mera fast besluten att undanröja allt motstånd, dvs. mig.
Men med en förnyad strypmanöver och en ilsken väsning fick jag kontroll över henne också och ägaren kunde ta emot henne för att med hjälp av en granne släpa in vilddjuren.
Sen var det ganska nervöst att syna sin flock...
Men: Jazz hoppade upp och skakade på sig och sen gick svansen som vanligt. Tigg gav sig in i flocken igen och tyckte att han hade varit jätteduktig (och det hade han verkligen också) och Ying pussade mig i ansiktet. En grundlig visitation under gatlyktan påvisade några skråmor på Yings kinder och ett litet djupare hörntandshål mitt uppe på skulten, de andra två hade inte så mycket som en rispa.
Sen kom mastiffägaren och grannen tillbaka och gick också igenom mina hundar, samma resultat. De bjöd på hundgodis också och varken Ying, Jazz el. Tigger verkade ha tagit illa vid sig av incidenten. Vi kom överens om att jag skulle höra av mig till hundägaren om det visade sig ha blivit nån skada att tala om.
Och sedan valde jag att fortsätta promenaden, snarare än att gå hem och se över hundarna i starkare ljus. Jag resonerade som så att mina små djur behövde traska av sig ev. stress. Och jag också.
Men det var lugnt, inga konstigheter när vi mötte andra hundar, inget ovanligt alls.
Och när vi kom hem badade jag Ying för att kunna se på såren bättre, men de är inte alls djupa och ser rena och fina ut. Småhundarna blev klämda och dragna och examinerade i starkt ljus men de har inte minsta lilla blessyr.
Tack och lov, för tänk hur det hade kunnat gå, om det hade velat sig!!
Och tänk, som sagt, om jag hade varit en 8-åring ute på promenad...
Men några saker vill jag understryka:
Det rör sig absolut inte om nån oansvarig hundägare eller farligt aggressiva hundar. Hundarna reagerade bara på hundflocksätt när en annan hundflock kom för nära deras revir. Och jag skulle själv ALDRIG ha trott att de där tunga bamsarna kunde flöja över ett brett och högt buskage plus ett ordentligt staket så kvickt!
Att mastifferna såg lömskt på mig betyder INTE att de är folkilskna och opålitliga - bara att de var "i gasen". Jag vill inte men måste väl påminna om att Tigger perforerar mig med jämna mellanrum...
Det är inte så dumt att ha halsband på sina hundar även när de bara är hemma i trädgården. Hade inte de här mastifferna haft halsband på sig hade det blivit betydligt lurigare...
Och så måste jag säga att jag är ganska stolt över oss, också:
Tigg gjorde precis som jag sa åt honom - höll sig i bakgrunden. Inte lätt för en terrier!
Jazz gjorde precis det enda raka i en given situation - slängde sig på rygg och mopsade inte upp sig.
Ying var precis så smart, hygglig och gentlemannamässig som jag alltid har trott: han vände andra kinden till igen och igen, gav med några väl valda fraser uttryck för vad han tyckte om mastiffens uppförande samt försökte framför allt lugna, lugna, lugna. Inget hysteriskt huggande, bara ett stadigt lugnande tag där han kom åt. Hanhunden som gav sig på honom var knappt 2 år och jag tror Ying såg honom som en spoling. En våldsam spoling, men en spoling.
Och när angriparna hade undanforslats och mina hundar samlades runt mig fick jag en sån trevlig känsla av att de var NÖJDA med mig, att jag hade skött mig och fullgjort mina matte-åligganden.
Det var nästan som om de pratade med mig...