Pelleskop-livet

Djupandning

Publicerad 2013-03-12 13:35:54 i O-hundigt

Här har jag klagat över att jag har så mycket att gööööra, och det har jag - jag skriver franska så fingertopparna glöder; en STOR uppsats och hela tiden små redaktioner och essäer och allmänt trams som skall lämnas in genast. Och så en uppsatshandledare som hänger över mig som en oklippt lugg. Samt förstås små skoj-plugguppgifter på svenska och engelska som också behöver göras och lämnas in, allt som oftast.
Och så vill man ju visa att man lever här också. Sådan är min intention.
 
Den här veckan har jag dessutom TRE seminarier, vilket är minst två för många.
 
Och hej och hå, i morse när jag drog igång arbetsdagen och knäppte på datorn sa det ungefär "pliff", och så dog den! Näe!!! Sparar på annat än hårddisken gör man ju inte för man är ju en slarvmaja, ett par av de mindre verken hade jag faktiskt i nåt slags nit mailat till mig själv så de fanns kvar i ganska (GANSKA) aktuella versioner, men storverket är puts väck. Vad som fanns av det.
 
Värst av allt är att även om det är rysligt snällt av maken att låna mig sin dator så är den såååå seeeeg, trots att den borde vara snabbare. Skriver man fel och vill radera så händer det ingenting, då trycker man på backa-och-radera-knappen flera gånger i vredesmod och TJONG där försvann hela sista stycket. Och tangentbordet är ju inte MITT tangentbord - som före detta världens bästa sekreterare har jag en ryslig fart i fingrarna när jag skriver och då är det jätteviktigt att man har sitt egna, hemtama skrivbord. Dessutom hade jag lagt in en miljon makron och kortkommandon för franska saker - tji fick jag, liksom!
 
I en sån här situation ska man förstås arbeta metodiskt med vad man kan, andas lugnt och ta det från början. Men vad som ligger närmast till hands är att flaxa med armarna, springa runt och skrika, fräsa åt hundarna samt gno ihop litet negerbollssmet att äta upp orullad. Tur i oturen att magen vänder sig vid blotta tanken på blotta doften av choklad, i och med detta faller hela panikscenariot och hundarna klarar sig undan ofrästa. Men INOMBORDS flaxar jag och skriker och äter godis.
 
 
 
Kommentarer (0)

Andra frön.

Publicerad 2013-03-07 01:01:00 i O-hundigt

Nu så - nu ligger jag i odlingsstartgroparna! Sålådor har införskaffats, och större delen av fröerna också.
Jag ska försöka med:
Marmande - en slags buskbifftomat, om uttrycket tillåtes och förstås. Lär ska vara lätthanterad och snäll.
Moneymaker, förstås. Alldeles vanlig och lättodlad tomat som brukar göra bra ifrån sig även om vädret blir tristare än trist.
Tiny Tim - körbärstomat som jag tänker odla upp-och-ner. Också en sort som har ord om sig att inte konstra och ha en massa hyss för sig. Och sen gillar vi ju förstås själva konceptet Tiny Tim: And God bless us, every one!
 
Jag tror jag skall investera i Green Zebra också - den ger visst inte så mycket, men det kan nästan vara en fördel, om det blir Den Sortens Sommar. Ni vet; den sorten då man förgäves söker skänka bort av sitt överflöd. Och så är det ju litet skoj med en grönrandig tomat!
 
Vidare blir det slanggurka, jag vet faktiskt inte vad den heter. Men här gäller det att vara försiktig - det HAR hittat på att hända att vi har haft så mycket gurkor och tillhörande plantor så vi knappt har kommit in i växthuset. Gurkor växer som ogräs, fast samtidigt är hemkörd gurka så otroligt gott! Det är liksom smak på den, inte bara vatten. Men bara en sorts gurka för mig.
 
Ovanstående skall förstås bo i växthuset, men sen har jag även köpt persiljefrö. Jag tänkte försöka dra upp persiljan inomhus i år, för sår man den direkt i landet så får man vänta och vänta tills det växer mossa på en. Persiljefrön skall visst till djävulen och vända, som det sägs - så lång tid tar det innan man ser nåt liv i den rabatten!
Dill ska jag däremot så direkt i landet, och i rikliga mängder. Jag är tokig i dill!
Sen tänker jag skaffa en otrolig massa ringblommefrön, för ringblommor är jag också tokig i - både deras utseende och deras doft. Så såna ska jag försöka ha litet överallt.
 
Maken har lovat att sätta upp staket från växthuset till grusgången, och kanske även en aning runt själva växthuset, på det att inga hundar skall nyttja mina odlingar som avträde, eller lekplats. En växttunnel har samme make också bestått mig med - jag undrar just vad jag skall ha i den?
 
Tänk - ett år hade jag landet fullt med broccoli; nedrar vad med broccoli! Under fiberduk, förstår sig. Men en dag tyckte vi att det räckte med broccoli och säsongen var närapå över så då tog vi av duken. Och det dröjde inte mer än några timmar så var alla de återstående broccolisarna alldeles fullsatta av kålfjärilslarver! Nåja, väl bekomme.
 
Än är det inte riktigt dags att börja så och spöka, men som sagt - jag ligger i startgroparna!
Kommentarer (0)

Vill. Fast vill inte. Fast vill. Inte.

Publicerad 2013-02-20 17:08:00 i Allmänt

Usch.
Farbror kirurgen sa att man får räkna med att det tar tre månader att bli sig själv efter en sån här dumhet som jag råkade ut för.
Det blir mars, det.
 
Så jag tänker att jag skall försöka börja jogga i mars. Ooooba!!
 
Till och med jag, som vet att jag tycker så mycket mycket om att springa, AVSKYR att börja om med springandet.
 
Allting skumpar och ingenting orkar man.
 
Dessutom är jag så in i norden svag i överkroppen, den känns alltid som en klatt slime som nån elak person har lagt litet på sniskan ovanpå mina ben.
 
Illa var det redan i höstas med bålstyrkan, illare, mycket illare, är det nu!
 
Så därför är det synd om mig: jag måste börja göra PLANKAN!!!
 
Plankan är nog nåt som Dante A. helt enkelt glömde bort att ta upp - ett utmärkt straff för rätt många syndare. BÅDE urtråkigt och sk*tjobbigt. Bingo!
 
Till och med sit-ups är "roligare". Det ni.
 
Summa summarum: jag VILL springa igen, helst genast. Men jag VILL INTE träna upp muskler och kondition. Jag vill att de bara ska finnas där, helt plussligt.
 
Stackare mej.
 
Och förresten: om det är snöstorm och allmänt svinigt hela mars, då får det anstå. För jag var ju sjuk ända in i halva januari, drygt. Eller hur?
Kommentarer (0)

Besvär. Inte kärt.

Publicerad 2013-02-17 01:40:00 i O-hundigt

Så här är det: det börjar kännas som vår, konstigt nog.
 
Det ser ut så här:
 
 
men det LUKTAR som vår, och det låter som vår för talgoxarna är inspirerade av bara tusan!
 
Och då blir jag inspirerad och börjar snusa runt i mina högar av tyger (som mest är kasserade uråldriga påslakan). Jag vill sy sommarklänningar!!
 
Och mitt inte alls kära problem är detta: jag MÅSTE göra mig av med en skrälldus sådana (sommarklänningar, alltså) innan jag kan få göra några nya, för annars bågnar husets väggar. Och vi vet ju vad maken tycker om DET.
 
Så jag bläddrar litet och funderar litet och så bestämmer jag mig för några som jag kan skänka till Brödet & Fiskarna (eller helst inte, för där går jag själv och kikar allt som oftast och får jag då syn på mina egna klänningar så vill jag bara ta hem dem igen!!)
 
[Ursäkta parentesraseriet, men jag MÅSTE (igen?)  berätta om mina uråldriga utgångna joggingskor som skulle kasseras. I Ryssland. Alltså - när jag for dit så visste jag ju att jag skulle komma att shoppa loss (på böcker och CD:ar) så därför packade jag smart och tog som långpromenadskor med mina äldsta joggingskor som ändå skulle kasseras. Och mycket riktigt - när jag skulle hem var resväskan både fullproppad och toktung och skorna skulle slängas. I rysk soptunna. Men: när jag stod där med skorna i nypan, över sopkärlet, då KUNDE jag bara inte!! Skulle jag lämna mina trogna vapendragare bakom mig i främmande land och själv åka hem till trygga västerlandet? Gör man så? Nä, så klart inte. Skorna fick följa med hem igen, och jag tror att jag hade 15 gram till godo vid invägningen till flyget. Sen fick skorna hamna i min egen svenska, trygga soptunna i stället.]
 
Usch. Vilka i-landsbekymmer. Jag får väl starta en bloppis.
 
Kommentarer (0)

Viktorianskt - tips från coachen

Publicerad 2012-12-20 13:32:24 i O-hundigt

Jag städar och städar - och blir så himla trött! Trött i både kropp och knopp; är man en samlare som jag så blir det en mental utrensning, likväl som en rumslig.
Åtta hela banankartonger med böcker har slängts hittills, jag är säker på att jag kommer att sakna åtminstone några av dem (böckerna, inte kartongerna). Maken har förälskat sig i ett hus som är avsevärt mycket större än detta, men det faller på att a) det ligger i värsta myggdistriktet och b) vi kan inte flytta för vi har så mycket grejer.
Dessutom verkar det föga genomtänkt att flytta till 250 kvadratmeter när det snart är bara maken och jag kvar i boet...
 
Hur som - man hittar ju ett och annat. Igår kväll hittade jag en bok med viktorianska spökhistorier. -Nåja, tänkte jag, hur ruskiga kan DE vara? Ha!
 
Svar på tal fick jag sedan hela långa natten - efter två genomlästa spökhistorier tassade jag upp och stängde fönstret (precis som om ett viktorianskt spöke skulle låta hindra sig av DET!) fast jag nästan inte törstes, som det inte heter.
Det luriga med di där pirättelserna är att det inte står så prexist rakt ut vad det rör sig om. Det kan vara nån som får se nåt som är så inibänglan ruggigt så personen i fråga förlorar förståndet eller livhanken, alltefter hur det faller sig. Och då börjar man ju fundera själv på hur nånting som är så ruskigt egentligen är.
 
Så var det med den nattsömnen.
 
Kommentarer (0)

OK grabbar!

Publicerad 2012-12-19 19:34:45 i O-hundigt

Ja alltså - OK, grabbar, nu är det dags att börja kommentera!! Inte en suck till återkoppling på något av alla mina briljanta inlägg, jag tror jag dånar. Kan jag få litet webbhat åtminstone, pretty please.
 
Annars kan jag meddela att jag investerade i en anti-rynkkräm häromsistens - inte trodde väl jag när jag betalade 49 pix på Ica att det var en Mirakelkräm jag köpte, men det var det.
För: för nån vecka hamnade jag i samspråk med en farbror från Mallorca - han berättade om mandelträden och jobbet med att skörda fikon och den sortens innan han flyttade hit. Och det, sa han, det var låååångt innan jag föddes, nämligen för 49 år sen.
Se där ja, det tar sig.
 
Sen igår hamnade vi i samspråk med en annan farbror, denna gång från Jugoslavien (den del som numera är Kroatien) - han berättade om att han tänkte åka hit och jobba ihop till en lastbil och sen åka hem till sig där de hade massor av hundar och getter och kor och mormor och sånt. Och det var jättelänge sen han flyttade hit, lååååångt innan jag var född, nämligen för - 42 år sen!! Ja ni, ser ju!
 
Och så idag - då hamnade vi ånyo i en animerad diskussion med en äldre herre, denna gång helsvensk ända ut i mustascherna (och det är förresten Ying som har sån dragningskraft på dessa gentlemän) och den här karln, han drog verkligen till med storsläggan för han sa: -Att en sån liten jänta som du kan hålla ordning på så mycket hundar, då!
 
Jag säger då det, vilken kräm!! Frågan är om jag skall ta ett behandlingsuppehåll ett tag innan jag hamnar i blöj- och distadiet.
 
Dessutom, liksom som bonus, kom jag på igår att jag är faktiskt ett år yngre än vad jag trodde. Jag har gått hur länge som helst och trott att jag är X år gammal och så började jag tänka på nyår och vilket år det är och så slog det mig att jag är X-1 år!!! Undra på att jag känner mig pigg!!
 
Vad övrigt är är städning.
 
Tjing!
Kommentarer (3)

Blokes

Publicerad 2012-10-27 03:06:00 i O-hundigt

Nu tror ni väl att jag har blivit alldeles tokig, inte en hund i sikte i detta inlägg, inte ens som springsällskap eller livvakt.
Några andra grabbar i stället.
 
Alltså: TV-serien Mentalisten ser jag varje dag - han är jättecool, han. Det lilla jag har sett av skådespelaren Simon Baker i annat är väl inte så över sig, men just som the mentalist är han perfekt.
 
 
Och han ser ut så här - inga brillor i serien (än), men tydligen privat. Och det var ju finfint, det.
 
Nästa coola kille är en klassiker, förstås:
 
 
The one and only - Michael Caine.
 
Visst är de rätt lika?
 
Kommentarer (0)

Jag tänker på sex.

Publicerad 2012-10-26 23:39:00 i O-hundigt

Ja ursäkta, men jag måste ju i allsindar tänka på mina läsarsiffror. Upp, upp med er!
 
Faktum är att jag kanske inte så mycket TÄNKER på sex som KÄNNER sex.
När jag är ute och springer. 
 
(Det blir bättre och bättre, visst blir det?)
 
Alltså - jag känner sex MINUTER.
 
Mina springmusiklistor varierar en del, men det finns vissa inslag som ligger kvar, år ut och år in.
Ett par sådana exempel är
 
World of our own - Westlife
Désenchantée - Kate Ryan
Satellites - September
 
Och när jag hör dem, då hör jag, eller liksom känner, nån som säger:
Vi välkomnar följande åkare ut på isen för sex minuters uppvärmning...

Sex minuter, det är vad de har på sig att känna på isen och kroppens förhållande till denna, stajla litet och skrämma konkurrenterna. Samt få skäll av sin tränare.
Brrr.

Japp, så är det - är man konståkningsmorsa så går visst ränderna aldrig ur.
Hatkärlek, kan det kallas.
 
Men det finns ju en anledning till att vissa låtar används om och om och om igen på uppvärmningen - de går i lagom upp-pulsningstempo och de är peppiga.
När jag började lyssna på rysk pop insåg jag genast varför ryska konståkare är så snabba och starka - så klart, med den musiken att träna till!
 
Men det finns naturligtvis prima springsaker även västerut.
Här är några exempel på en halvgammal tants springlåtar just nu:
 
Lipstick - Jedward (om och om och om igen, perfekt uppvärmning)
Miss Kiss Kiss Bang - Alex Swings Oscar Sings (den här kan man ta på slutet när man egentligen är rätt müde. Den är så taktfast så det är som att bli piskad till litet tempo!)
Valerie - Glee Cast (men försök för allt i världen inte med Amy Winehouse-versionen. Då vill man bara gå hem)
Rödt Kort - Peter Sommer (det ska förstås vara ett ö i form av ett o med snedstreck genom, men hur åstadkommer man det?)
Moi... Lolita - Alizée
 
Sen en hel massa ryskt också, men så katten heller om jag orkar sitta här och transkribera.
Så där ja - ut och spring bara!
 
Kommentarer (0)

Shopping

Publicerad 2012-10-23 15:18:00 i O-hundigt

Idag gav jag mig nedåt det lilla centrumet i den lilla staden för att köpa orangefärgat manchestertyg. Eller corduroy, som det heter numera.
I så fall, om det gäller att trumfa över med ord, så tänker jag kalla det korderoj, det låter rejält och bra.
 
Men det spelar ingen roll vad det heter, det stod i alla fall inte att uppbringa.
 
I stället kom jag hem med 1,5 liter julmust (nu igen), 1 pkt Magnussons hundkex, 1 påse med blandade hundkex (lösgodis för hundar) och en liten hink med hundgodis i remsform.
 
Bra och trevliga saker alltihopa, men förb*t svåra att sy en kjol av.
 
Hur som helst - när jag skulle hämta min bil igen stod det precis en sån bil som jag drömmer om framför min: en svart Chevrolet Tahoe, flexifuel dessutom. Åå, jag ville knycka den!
Och när jag gick runt för att komma till förarsidan på min bil så låg mellan bilarna - en bilnyckel med fjärrgrej! Av Chevroletmodell!
Jag önskade så att jag kunde slänga alla praktiska och moraliska hänsyn åt fanders, säga "det man hittar det får man behålla!" och köra iväg utan att någon någonsin skulle försöka göra något åt det.
I stället gick jag in i närmsta butik i en vild chansning, en sån där affär där man köper mobiltelefoner och sånt var det och frågade glatt om det var någon där som ägde en Chevrolet Tahoe.
En jätteilsken tjock gubbe nappade direkt och sa att det var hans och det var för f*n inte hans fel om jag inte kunde komma ut med min bil.
Va!!!
-Inga problem, sa jag, kommer jag inte ut med min bil så kör jag bara iväg med DIN bil, och så dinglade jag med nyckelknippan och log så rart som nästan bara jag kan.
 
Och då sa gubben, nej SKREK: 
-VAR FAN HAR DU HITTAT DE DÄR?!!!
 
Ingen vänliga veckan där inte.
Nåja, med den kroppshyddan, den ansiktsfärgen och det humöret lär han väl inte bli så långlivad, och dör han inte av sig själv så är det väl nån som tröttnar och slår ihjäl honom.
 
Kommentarer (0)

Dagens läsning

Publicerad 2012-10-22 10:04:00 i O-hundigt

Till skillnad från Minsta Barnet har jag inte försovit mig idag.
Till skillnad från Minsta Barnet behöver jag nämligen inte stå vid en busshållplats kl. 7.20 och se alert ut. -Nåja, sa MB, jag missar bara en lektion: kemi, och det är lätt.
 
Lustig unge. Lustig skola också, eller lustigt program. Jag förhör barnet ofta ofta om hur det tillgår egentligen.
-När ni läser Barabbas på svenskan då - då pratar ni om den på svenska?
-Jadå.
-Och sen på rasten då, pratar ni svenska då?
-Näe, då pratar vi engelska!
-På franskan då, då pratar ni franska?
-Japp.
-Och om ni behöver nåt annat språk - blir det svenska då?
-Just det.
-Och sen pratar ni engelska på rasten?
-Just det.
 
Det är alltså så att hela programmet tillgår på engelska, utom franskan och svenskan. Och umgängesspråket är engelska, fast de allra flesta eleverna är svenska. Och det här programmet försiggår i en någotsånär normal gymnasieskola (om sådana gives).
Så min nästa fråga blir förstås:
-Men de andra barnen på skolan då - (infoga höjt ögonbryn från MB) - tycker inte de att ni är litet konstiga när ni pratar utrikiska hela tiden?
-Näe, svarar barnet. De tror kanske inte att vi kan prata nåt annat.Och förresten är de vana.
 
Som sagt, lustig skola. Som blivande (nåja, vi får väl se) pedagog finner jag det oerhört intressant.
Bara pluggmängden är häpnadsväckande. Att det gives sådant i dessa dagar, och att ungarna söker sig dit frivilligt, i större skaror än vad som kan mottagas.
Det tycks mig som om det skulle kunna ställas högre krav på ungdomar i gemen än vad man törs göra. Gör spridningen större i skolan, tycker jag. Låt det bli sk*tsvårt för dem som vill ha det så, och lätt fast också lätt att bygga på, senare, för dem som vill ha det så.
Men även "lätt" ska ju vara utmanande - så man känner att man växer. En aning svårt, men inte för svårt.
 
Oj. Det här blev då inte hundigt alls, inte. Men så ligger de också och snarkar allihopa, de flesta kring mina fötter.
 
Bara en iakttagelse till, från den galna vetenskapskvinnan: språket. Nog märks det att ungen parlerar utrikiska om dagarna. Vissa saker kommer hon att kunna uttrycka bara på engelska, till det ställer jag mig en aning vemodig, liksom. Och ibland är det ord som förvanskas och blir halvengelska. Som när vi talade om Jonas Gardell-serien (som jag inte orkar se, fast jag verkligen vill) och hon inte kom på hur det hette, det där - hette det homofobia, kanske? Och de gamla grekerna som de läser om i filosofin, de får ju en aning märkliga namn, för en svensk. Troligen för en grek också.
 
Minsta barnet är mitt marsvin, som det stod i någon textning. Fast det på svenska förstås ska vara försökskanin.
 
Nåja, nu till dagens läsning; Eifel-Blues av Jacques Berndorf. Baksidestexten säger: Eine Eifel, völlig in der Hand der Bundeswehr, angesiedet um Giftgasdepots, abhängig von betrunkenen Soldaten, überwacht von MAD-Schurken..." och den är rätt hårdkokt, får man säga. Hjälten Siggi har just fått däng nåt så in i bomben av en man som kallar sig utbildningsråd men som egentligen är proffs-uppklåare och -undanröjare. Brrr.
 
Och förresten: who am I to judge? Franskafröken i vardande som mest läser tyska och en aning engelska...
 
Och trattar i sig kakor!
 
 
Kommentarer (0)

Stora hatet

Publicerad 2012-10-17 13:00:00 i O-hundigt

Ibland blir jag alldeles nedslagen i skoskaften.
Det är när jag kikar in på facebook och ser hur många som hatar så mycket.
Man hatar Hollywoodfruarna (i alla fall vissa), man hatar tanken på böneutropare i Sverige, man hatar tyska fotbollslandslaget, man hatar människan man mötte i morse som tittade konstigt på ens hund. Och så håller man på så.
Ibland kan man förstås ÄÄÄÄÄLSKA nånting också, då är det oftast fråga om skor. Som är to die for.
Men oftast är det stora hatet som pågår.
Allra mest populärt verkar det vara att hata invandringen och det som kommer med den. Alltså själva invandrarna.
För det är ju deras fel, allting.
Även andra utlänningar, som inte precis är invandrade utan mera som kringvandrande, kan man hata och vara jätterädd för.
 
I somras var det rena paniken över nån vit skåpbil från Vitryssland/Polen/Ukraina med otäcka karlar i, vilka for runt och stal hundar.
Rena Batmobilen måste den där skåpbilen ha varit för den var i Grums kl. 11 och siktades sedan i Njutånger vid lunchdags för att avrunda med en eftermiddagsfika i Simrishamn. Ungefär. Och överallt där den for fram blev det alldeles tomt på hundar, närapå.
Nä, det var ingen Batmobil, säger en del - det var så klart en liga med flera vita skåpbilar.
Och det låter ju jättepraktiskt att de har liksom firmabilar, litegrann som DHL och så. Så man vet - hejja, här kommer hundtjyvarna!
 
I förra veckan berättade en person på ett facebookforum att några skumma individer hade ställt skumma frågor om hennes hund. Och så avrundade hon med "de såg ut som polacker". Bland alla inkännande hysteriska kommentarer var det faktiskt en person som frågade "hur känner man igen en polack?" och det tackar vi för.
 
En mig bekant person, som jag trodde var En Vanlig Normal Människa, öste ur sig rasistiska floskler på en hundträning häromsistens. Hon tycker jag är galen som lämnar hundarna ensamma hemma nån enstaka timme då och då, inlåsta i huset förstås. Galen därför att i villan på andra sidan gatan bor det Utlänningar.
Jag har fått mig ganska goda stunder när jag för mitt inre öga utmålar för mig bilden av Gode Grannen, han som ger grönsaker och äter päron, smygandes över vårt staket för att bryta sig in och sno våra hundar. Kanske frugan står bakom och puttar honom i kostymbyxbaken!
 
Hur som helst - paff blir jag. Och finner inte ord. Förresten är det oftast alldeles lönlöst att gå i svaromål, för mina argument tryter. Exempelvis är det sant att jag inte känner en enda polack som är hundtjyv. Men det är också lika sant att jag inte känner en enda polack som INTE är hundtjyv. Faktum är att jag mig veterligt inte känner vare sig någon polack eller någon hundtjyv, oavsett nationell tillhörighet.
Och detta kan naturligtvis vändas emot mig.
 
Men just när det gäller hundtjyveri så tror jag att man ska vara försiktig med att binda sina hundar utanför affärer osv. och helst låta bli det helt och hållet - det gör jag. Däremot behöver man kanske inte jaga upp sig till hysteri varje gång man ser en vit skåpbil.
 
Och när det gäller de där förkättrade Hollywoodfruarna så finns det ju en mycket enkel lösning - knäpp av TV:n. Eller om det är för svårt - byt kanal.
Kommentarer (1)

This is England '86

Publicerad 2012-10-07 12:20:00 i O-hundigt

Filmen "This is England" tyckte jag om. Den var bra - fast hemsk - fast bra. Eller? I alla fall - en film att komma ihåg.
Därför följer jag naturligtvis den uppföljande serien "This is England '86" som går på SVT just nu och som utspelar sig tre år senare.
Och den är RYSLIG! Fast bra. Och det är det som är det värsta.
Den är så ful, så ful: människorna är jättefula, kläderna är fula, de har fula frisyrer och ful make-up, bostäderna är hemskt fula, alla bostadsområden är gräsligt fula, alla pratar fult, beter sig fult.
Dåliga människor i dålig miljö.
Jätteäckligt, är det!
Fast bra.
Jag tänker på dessa vidriga människor när jag ska somna, och har dem i huvudet när jag vaknar.
Hemskt.
Men bra, som sagt.
Rekommenderas, men med en stor varningslapp!
Kommentarer (0)

Hur det hänger ihop

Publicerad 2012-09-24 23:35:00 i O-hundigt

Jag är en riktig nörd jag. Det jag gillar, det gillar jag VERKLIGEN.
Exempelvis gillar jag:
Mentalisten och
Morden i Midsomer.
 
Är ni bekanta med dessa strålande filmatiseringar med episk bredd? I Mentalisten rör det sig kring det ena och det andra i brottsväg, i Sunny California, men i bakgrunden och bakhuvudet finns hela tiden Red John - en otäck batting som har tagit kål på självaste Mentalistens nära och kära och gäckar rättvisan å det gruvligaste. Samt ritar smajlisar.
 
I Morden i M dör folk som flugor, trots att Tom Barnaby (jag är som vanligt reaktionär och gillar inte den nye polisgubben, Toms kusin. Som också heter Barnaby, men förnamnet har jag icke lagrat i mitt ev. minne) gör sitt yttersta och burar in dem i tur och ordning.
 
Men så här är det: Tom B har en hustru vid namn Joyce som ständigt har en massa för sig. Hon sjunger i kör (och nån dör), hon målar akvareller (och nån dör), hon engagerar sig i nåt historiskt (och nån dör), hon blir filmstatist (och nån dör) - alltså: Minsta Barnet och jag börjar se Ett Mönster. Ständigt denna Joyce!! Vi har ännu inte beslutat oss för om Tom har en blind fläck när det gäller frugan eller om han också är med i komplotten och helt enkelt infångar och snärjer Oskyldiga Personer för de gruvligheter till vilka Joyce är upphovskvinnan.
 
Men vad mera är: Red John, ni vet. Han i soliga Kalifornien. Ingen vet vem han är. En gång blev han skjuten till döds av Mentalisten - fast det var inte han i alla fall. Visade det sig. Så - vem är Red John egentligen? Vem är han? Eller - hen? Red Jo...  - HALLÅ!
Kommentarer (0)

Rensa rensa!

Publicerad 2011-12-04 21:08:09 i O-hundigt

För att i någon mån söka undvika totalt proppad dator och krasch och allt sånt så har jag idag dels rensat bort en massa bilder och dels flyttat återstående bilder till skivor. Det har tagit ungefär hela dagen, tack så mycket. Men jag hittade en del rart också, som de nedanstående.
Jag tycker så här, att om de här bilderna hade varit tagna med en "bra" kamera så hade de varit jasåiga, men tagna med en skrutt och skräp med ingen upplösning alls, typ, så är de så fina!
Har någon en annan åsikt, eller samma?
Berätta!



Mitt finfina mellersta barn!


























Jag tror de skulle bli väldigt bra om jag blekte ur färgerna också, men det orkar jag inte pyssla med just nu.

Kommentarer (0)

Ett kåseri, kanske?!

Publicerad 2011-12-01 23:31:27 i O-hundigt

Alltså - i en månad har jag vetat att jag måste skriva en artikel på franska. En PUBLICERBAR artikel, om sådär en 5-600 ord.
Det är många det, om utifall att di ska vara franska.
Och så är det ju det där med mig att jag vet inte vad jag ska skriva om. Gah!
Nåja, sista sucken närmar sig och jag känner mig som - jag vet inte vad. Kommer bara att tänka på det engelska (typiska!) uttrycket: -Don't get your knickers in a twist!
Och så frågar man söta majjen då, hörru proffesör, vad ska jag skriva om för jag vet inte vad jag ska skriva om, vad ska jag SKRIVA om?!!!
Frågar man alltså, fast på franska, för hans svenska är - nåja. Nu ska vi inte vara såna.
Jallafall. Så svarar då mon doux prof, fast på franska förstås: -Du kan skriva vad om vad som helst, bara det går att publicera i en tidning. Skriv ett kåseri!
"Skriv ett kåseri!!!" - tur man är usel på franska för annars skulle man (=jag) säga: -Är du dum på riktigt, eller...? till söta professorn. Och det är nog inte sånt man får VG för, inte ens om man lyckas komma ihåg att på franska heter det förstås: -Är NI dum på riktigt, eller...?
Jag menar - kåseri! Eller causerie, då. Se på Kärringen mot Strömmen, a.k.a. Bang, hon kunde kåsera, hon! Fast det tog nästan knäcken på henne, gjorde det. Och då ska vi komma ihåg, att hon kåserade ändå bara på svenska. (Fast en mycket mycket god svenska, helgat varde hennes namn.)
Det här, det blev exactamente 270 ord.
Inse vidden av det, tack.
(277)
Kommentarer (2)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela