Nobelpriset i litteratur till Tomas Tranströmer. Äntligen! (på allvar, inte ironi) Voffo de då? frågar vissa.
Jo för att:
Se hur jag sitter som en uppdragen eka. Här är jag lycklig.
Tre ynka små rader som räcker som läsning hur länge som helst. Lätt som en plätt? Ja, men gör om det själv då. Skall man börja ge sig in i lyrikläsning, och varför skulle man inte det?, så passar det bra att börja med Tranströmer, då blir man inte avskräckt ett dugg.
Jag fick en puttrig kommentar om att jag inte skulle stajla med franska på bloggen. Tack tack till alla som tycker att franska språket, sådant det exekveras av mig, är något att stajla med. Tack tack också för elak kommentar - nu känner jag mig närapå som Blondin-Bella. Men jag fortsätter nog ändå att strö spridda glosor omkring mig - det är en slags motrörelse mot anglifieringen. Se bara inläggets rubrik - är den inte to die for? Om vi nu ska vara såna.
I alla fall kände jag idag att mellersta mellanbarnet är sin moders dotter: hon refererade flera usla artiklar i vår usla närområdestidning och sammanfattade så här: Det var bara särskrivet och hemskt alltihopa! Sådant värmer ett modershjärta. Man kan säga en moders hjärta, men man kan inte säga ett moders hjärta. Fatta det!
Men åter till den där sinking feeling, den så helsvenska. Det är den som uppstår när allting j*vlas. Pro primo och pro allra värst, typ: mon ordinateur, d'est à dire min dator har pajat, lagt av, döddit. Il est en panne. I och för sig är det ett under att den har hållit så länge som den har, med tanke på hur vansinnigt många timmar per dag den går. Men ändå - sk*t är det! För det andra: bilen skall bli fixad dörren på i morgon - en annan bilist har kört in i den. En brukshundsklubb-person har kört in i den, vilket maken inte underlåter att påminna oss alla om. Vilken nedra tur att det i alla fall inte hände på klubben eller med mig vid ratten, säger jag bara! Detta innebär att jag får cykla eller gå eller nåt till klubben i morgon kväll, för kurs. Har ni sett hur mörkt det är på kvällarna? Har ni för övrigt sett till mina cykellysen? Nä, trodde väl inte det. Inte jag heller. Nummer tre: en usel franskabok har kommit bort igen. Vart tar de vägen?!! I och för sig så har jag ung. en månad på mig att hitta den, men något säger mig att den kommer att vara försvunnen längre än så. Sanna mina ord: vi har ett spöke i huset!
Men nu ska vi vara positiva: höst!! Å, vilken underbar årstid. Jag tror förmultning är svenskans vackraste ord, det rullar så fint på tungan. Dessutom luktar det gott av just den sortens i skogen. Ljuvligt är det! Mellanbarnet och jag tog en lång svampplockarpromenix idag. Massor av gula kantareller, stora, blev kapet, och några få usla trattisar. Tack och lov att man inte försöker försörja sig på torgförsäljning av kantareller, för i år lär kilopriset ligga på minus, nästan, om folk har ben att gå med. Man kan nästan plocka svamparna med bärplockare!
Nästa glada sak: maken håller med mig om att Glee-bröllop är vad vi skall satsa på!
Jag försöker skriva klart en fransk hemtenta i språkhistoria. 12 frågor, alla skall besvaras med essäer på nån sida eller så. På korrekt franska. Haha! När jag läser mina svar och försöker föreställa mig deras vederhäftighet på svenska får jag en hemsk känsla av att jag har skrivit ungefär så här:
RITJELJÖ HÄTTE EN GÖBBE. HAN HAR JAG SETT PÅ TEVE HAN HADE SPÄTTSKALLISÅNGER. HAN VILLE HA EN ORD-BOK. DÅ JORDE DOM EN ORD-BOK. SEN VET JAG INTE NÅT MER HEJDÅ.
Undrar hur pass mycket VG 12 svar av den typen renderar.
Försöker ladda upp och ladda om litet halvdana bilder - hjälp vad det tar tid!! Här får ni litet att njuta av:
I all sin dar - BÅDE bilder och musik är så bäst som det kan bli, i septemberaftonen. Äpplena börjar bli genomskinliga Det börjar skymma ganska tidigt. Det är varmt varmt i solen, men inte i skuggan och allting är liksom rätt rått. Nästan fuktigt men inte riktigt. Tvestjärtarna börjar bli stela i lederna.
För övrigt läser jag "Istanbul" av Orhan Pamuk och blir alldeles sprittig. Vill vara i Istanbul på 50-talet!! Vill åtminstone kunna läsa boken på turkiska, nu fick det bli engelska. Men det är en underbar bok som varmt rekommenderas. Massor av fina foton också - av icke-resebroschyrkaraktär.
Jag har en liten lista över ställen jag vill fara till: Hangö, Istanbul, Tblisi, Kiev, Sicilien, Riga, Memphis, Bukarest, Budapest. En annan lista över ställen jag vill återse: Paris, Sankt Petersburg, Heraklion, Aten, Hjo (!!), Bonn, Berlin, Tallinn, ryska bystan längs landsvägen ute i ingenstans, Lissabon, Jerez...
Det finns så många ställen, och så få som man ens vet att de finns!!
Men - inget Asien i vare sig nytt eller repris... Inget Thailand. Inget Japan. Konstigt.
Jag har skrivit en liten fransk uppsats. Som vanligt vill jag understryka - en berättelse avfattad på någon form av franskt språk. Inga subtila konnotationer här inte, tack så mycket!
Det är knöligt att skriva på franska, för det blir så stolpigt - det är lurigt att få till det som jag vill. Och aldrig kan jag vara så där riktigt, riktigt säker på vad jag har skrivit. Eller rättare sagt: på hur det som jag har skrivit kan läsas.
Ett annat problem: vad skall man skriva om?!! Tänk - så mycket som jag kacklar dagarna i ända, men säg åt mig att skriva en berättelse så blir jag alldeles handfallen. Lamslagen. Slaglamen.
Till slut blev det en favorit i repris, fast på franska har jag inte berättat den förr. Inte här heller, ens på svenska alltså, så därför ska ni få veta vad som tilldrager sig. Fast det språkliga lull-lullet hoppar vi över!
Och kom ihåg: det ÄR sant, vad mor min än säger!
När jag var ett litet litet rödhårigt barn, så litet att jag var ganska rädd för ganska många igelkottsungar, så bodde vi i ett stort stort rött hus. Jättestort! I bottenvåningen bodde vi i en lägenhet, och så fanns det ett bibliotek med inglasade bokskåp och en telefon som vägde mer än jag, tror jag. På övervåningen var det liksom läktare och en stor sal - en godtemplarlokal var det.
Till huset hörde också ett skjul av något slag, jag tror det var ett gammalt stall. Tyvärr alldeles utan hästar, men däremot med allehanda fyndigheter.
Och en dag, frisk men solig, fann jag i detta uthus ett jättestort, svart paraply! Handtaget var så stort så jag inte kunde hålla det ordentligt med mina små händer, men jag fick ett bra tag runt skaftet och så lyckades jag fälla upp paraplyet. Det var små små hål i det, som solen lyste igenom.
Kvickt satte jag iväg inåt för att visa mamma mitt fynd, men när jag stod på yttertrappan tog en vindil tag i mitt jätteparaply och lyfte det, tillsammans med den då pyttelilla skriftställerskan, upp mot himlen!! Ganska hastigt befann jag mig i höjd med övervåningen och kunde genom fönsterrutan, som för övrigt blänkte renputsad i solljuset, se min ömma moder som höll på med någon form av golvvård i samlingssalen. Och: solen blänkte så det nästan såg ut som tomtebloss kring hennes alldeles nästan svarta hår!
Sen avtog vinden och jag, fortfarande med ett stadigt tag om paraplyskaftet, dalade så stillsamt ner till marken igen. Sprang in förstås och ropade på mor min för att avrapportera mina vådliga äventyr.
OCH HON TRODDE INTE PÅ DEM!!
Och än i dag som är - alltså oändligt många år senare - hävdar jag att jag flög den dagen. Jag vet hur det kändes och jag minns hur min mamma såg ut genom fönstret, och hur liten trappan blev under mig. Och jag vet att jag inte var rädd.
På grund av alltuppslukande tentastudier (jo tack, det gick nog vägen) har jag helt åsidolagt omvärldsbevakningen, den för pelleskopet så viktiga. Nåja, PUTIN är i alla fall viktig för pelleskopet. Han är liksom vår hustomte. Och nu har han gjort det igen!
Tänk ändå - bara hoppa i plurret så där och hoppsan! en skatt! Влади́мир Влади́мирович Пу́тин - killen hela dan!
Tokiga familjen har farit till Gröna Lund, utom Äldsta Barnet, som fortfarande befinner sig i Göteborg. Di har då för sig!!! Det var länge sen jag hade huset för mig själv - inkl. luddbollar, förstås. Riktigt skönt - nog är det rart när alltid någon sticker in huvudet och säger: -Hej. Vad gör du? fast det blir inte så helt med de interkulturella begreppen, blir det inte.
Nu sitter jag ackurat som Törnrosa här innanför, och skriver och plitar. Lagom gråmuggigt, jätteblåsigt ute. Trötta hundar. Nybryggt kaffe. Tja, sämre kan man ha det!
Japp, den 18 juli, dagen efter min födelsedag, var det dags för Teknisk Kontroll av eder informatör. Alles in Ordnung. Maken hade jag lyckats lura med mig så etterpå blev det en liten stadsvandring i vår gamla hemstad. Maken gillar den, jag gillar den inte. Blåshål! säger jag. Men så här på sommaren är den inte så pjåkig, bara ganska.
Klosettpalatset till vänster i bild.
Min gamla väg till jobbet. Längs ån, över Skolgatan.
Ny rapport från sjukbädden - bläh!! Jag AVSKYR att vara förkyld!! Förr fanns det nån reklam för det ena eller det andra: en snorig karl satt med huvudet under en handduk men över en balja ångande vatten (eller nåt) och sa ungefär: -Ni fruntimmer snackar om att föda barn, men när en karl är förkyld, då...!! Och jag som har erfarenhet av bägge sorterna säger: förlossning, det är blaha blaha, det! Dessutom går det ju över fort, och det kommer skoj efteråt. Förkylning, det går ALDRIG över, och det enda kvarstående nöjet är en sargad nos. Tvi! Idag har jag i alla fall orkat städa en liten aning i mitt sovrum - när maken kommer upp och säger hejdå innan han går till jobbet fungerar han som en städometer. Och den sista veckan ungefär har han visat på illrött, nästan med varningsljud. HÖG tid att städa! Hur som helst, i rörorna hittade jag, av nån anledning, ett par sk "balansarmband". Ni vet såna där båg-grejer som ska vara bra mot typ allting. Från åksjuka till stress till olycklig kärlek och dåligt minne. Dem har jag nu anbringat i den fasta förvissningen att de kan ju i alla fall inte göra nånting värre. Vidare hittade jag i skafferiet en utgången kortisoninhalator för snoken, den har jag tagit i bruk. Dessutom kör jag förstås hårt med Otrivin (ungefär 10 dosisar i timmen), panodil och ipren. Maken ska köpa med sig sinova och mera otrivin hem från apoteket. Om jag orkar (och det vore väl tusan om jag inte skulle orka, med DE armbanden!!) ska jag i afton ge mig iväg till ica eller nåt och införskaffa kanjang och blomvatten. Nånstans har jag dessutom ett regelrätt magnetarmband (som jag stoppade undan när det visade sig att det ställde till jäkelskap med armbandsklockor. Nähä?!), det ska jag också leta fram och aptera. Sen tänkte jag försöka bli bjuden på ett par G&T i afton. Sen vore det väl F*N om det inte ska bli ordning på gumman!!
En evig tid nu har jag hostat och hackat mig igenom hela nätterna. Det bara kliar och känns besvärligt - som om jag skulle behöva dra med en flaskborste inuti luftstrupen. Nu har jag dessutom börjat hosta på dagtid också - blä! Till detta kommer en liten vidrig snuva och ganska mycket ont i halsen. Och när jag har ont i halsen så mår jag nästan alltid illa - så där litet vagt, som när man nästan blir åksjuk. Man vet liksom inte riktigt hur det ska gå... Och för att riktigt muntra upp mig så har jag ont i magen också. Inte så illa som förra våren när det hipp hopp blev en utdragen sjukhusvistelse, men tillräckligt för att jag ska bli orolig. Och tycka ändå mer synd om mig, om möjligt.
Apropå sånt: Jag drömde härom natten att nån sjukhusperson med rätt att bestämma tyckte att det var dags för mig att ligga på sjukhus ett par veckor igen. Det blev jag förstås ledsen för. Och när sjukvårdspersonalen såg det så tisslade de ett tag och så skickade de fram en läkare som i famnen bar:
Just det, en KAPYBARA hade han i famnen och så la han den i min säng och sa att jag skulle få ha den som min egen så länge jag blev kvar på sjukhuset!! Plötsligt blev det ganska rart med sjukhusvistelse. Kanske detta kan vara nåt att tänka på för landstinget?
Man kan ju förstås tycka att jag sitter här och kastar sten i glashus så det formligen smattrar i rutorna när jag yttrar mig nedsättande om div. fel i böcker. Men si - om jag skreve en BOK, så skulle jag nog sjutton se till att få den så fri som nånsin var möjligt från språkliga fel. Skriver man en bok så vill man väl för det mesta att folk ska fokusera på ämnet för skriften, inte på den taffsiga formen. Även utan att vara språknörd är det ibland svårt att se skogen för bara träd, eller alltså: man fastnar oavbrutet på enfaldiga konstruktioner och felanvända ord och kommer aldrig till själva föremålet för skriftställeriet. Och dessutom förväntas folk betala för en bok och har därmed viss rätt att förvänta sig en felfri (något så när) produkt. Här läses gratis, och skrifves mest för min egen skull, och därmed får jag skriva jag såg han och vart bor du om jag verkligen skulle vilja. Vilket jag inte vill. Men en del andra egna konstruktioner strösslar jag omkring mig, liksom oavsiktliga fel. Och?
Intressant det här med allergi. Man har en make som blänger surt på all flora som ev. kommer inomhus. En liten nätt hyacint i advent renderar mig sådana blickar att all ev. julstämning flyktar. En gång fick jag en bukett liljekonvaljer av maken - det var när låg nyförlöst och gråtmild på BB med första lilla barnet. På den tiden kom fäderna blott upp på besöktstiden och mödrarna kvarstannade i 3 dygn. Därmed fick jag tid att snusa liljekonvaljedoft utan att störas av den nyvordne faderns demonstrativa nysningar. Man har ävensom ett litet uselt barn som är allergisk mot litet diverse. Vilket den här onaturliga modern alltid glömmer. Jag försöker mata lilla minstingen med nötter och morötter och äpplen och björkpollen - eller kanske inte precis MATA med pollen, men jag glömmer i alla fall. Nu plötsligt har jag själv gått och drabbats av vår-sjuka: ögonen är mindre och grisrosare än vanligt, det nyses och tycks synd om sig nåt så in i baljan. Och alla träd och buskar har luddiga hängen och grejs - det kliar i ygena bara man ser dem på bild.
Det är rätt rart, faktiskt. Liksom en liten gemenskap. Vi Allergiker. Det låter det.
Eller också är jag bara litet förkyld, vad vet jag. Huvudsaken är att det är synd om mig, och att alla vet om det.
Jag blir alltmer hemkär ju äldre jag blir. Eller egentligen är det väl så att jag blir så nedra BEKVÄM - det är skönt att vara hemmavid. Inte pohöver man klä sig någe årntligt, och inte pohöver man borsta håret. Och sen är det ju det att jag mår inte nåt vidare av Mycket-Folk-Ikring, i synnerhet inte stressat folk i affärer - därmed blir det inte ofta jag far nånstans i såna ärenden. (Sånt som IKEA och därmed jämställbart är faktiskt alldeles ohanterbart för mig - redan i dörren in får jag rena panikpåslaget och sen ångar jag friskt genom hela varuhuset utan att stanna nånstans, genom kassorna och UT! Nu har jag gett upp och det var rätt många år sen jag gjorde ett försök. Ingen förlust för vare sig IKEA eller mig.) Men IDAG! Just idag fick jag för mig att jag ville åka och göra taffärder, i Västerås. Maken följde med som chaufför o allmänt sällskap. För första gången fick jag ta nya motorvägen dit - rackarns vad det går fort nu! För första gången sen - ja ni vet, åkte jag motorvägen förbi det stället där Peppar - ja, alltså. Det var otäckt. Ett hugg i hjärtat och sen ett gnag. Men i övrigt var vägbankarna fullspikade med glada tussilago som uppenbarligen inte brydde sig om att det snålblåste och var ganska vidrigt väder. Först åkte vi till Hööks. Medan maken gick in på MediaMarkt och köpte en uppsättning filmer av kalkontyp inhandlade jag ett behändigt agility-hopphinder och en liten flärpig repboll. Glasklart vad jag menar, eller hur? "Flärpig repboll", det vet väl alla vad DET innebär! Därefter vidare till Djurmagazinet för inköp av pipboll i form av illrosa grishuvud, en absolut nödvändighetsartikel. Vidare tre olika sorters godis, en Halti för att försöka bemästra Hämnaren från Kina, en ny cuzgubbe (med vaniljdoft) och säkert litet till som jag har glömt. Så var det dags för Arken Zoo, där jag hittade ytterligare en del intressant hundgodis men där tyvärr kassatjänsten var fullkomligt obefintlig varför jag till slut lämnade boden utan inköp gjorda. Tji fick de!!
Det allra värsta sparade jag till sist: Ica Maxi på Hälla. Ubba! Rena kafkavärlden, eller nåt av Dante uppfunnet sattyg. Jag rafsade åt mig det eftersökta garnet och försökte sen hitta kassorna. Tji fick JAG - hela Maxit var som en labyrint och plötsligt stod jag mitt inne i ett apotek och såg förbryllad och rätt enfaldig ut. Jag tog sats och flöjde ut därifrån, genom mediaavdelningen, skymtade några äpplen på håll (enda livsmedlen sedda dittills) och råkade till slut hamna i en stor och präktig husdjursavdelning! Där hade de minsann både Pommys-lever och generiska Skinneezar, betecknade Ryck-i eller nåt sånt. Det blev en kanin och en räv, för såna legetöj är guld värda!! Slutligen en illrosa hink att frakta allt i och försöka att i hemmet bringa ngn ordning på alla hundpryttlar som där dväljes. Och att kanske hänga högt, så man kan ha så väl leksaker som godis och klicker på ett och samma ställe, utan att det blir uppätet/sönderbitet/hämtat hela tiden. Och si på tusan - när jag hade hittat hinken och sedan lyfte min blick - då skådade jag kassorna! Så då kunde jag betala och återvända till trött chaufför (slumrande i bilen) och sen bli bjuden på lunch på rena hälsokoststället: PizzaHut.
Matten håller på att översätta en liten hemsk text om invandrares utanförskap. Till franska, förstår sig. Jag brukar ha attityden: Tralala, haha, vad franska är lätt som en plätt jämfört med ryska = hurra vad jag är bra!
Nu får jag allt ångra mig.
Det finns skumma temp - us? -i? -a? Näe? Eller? Nåja, låt oss säga temporalformer, så kommer vi lindrigt undan, i alla fall på svenska.
Men alltså inte på franska. Våg-tid och punkt-tid är de mycket för i det språket. Och det värsta av allt: indikativ eller konjunktiv. Huga!!
Och på det då invandrare som inte har det så vidare ärtigt.
Så klart att de inte har, med det j*la språket att hanka sig fram på!!
Jag tycker om gamla bilder, jag. Helst inte ateljébilder, fast de kan vara klämmiga de också. Se t.ex. Mike Disfarmers bilder - man hisnar!! Allra mest tycker jag om vanliga ögonblicksfoton, snapshots. Som det här:
Det här och där överexponerade, här och där underexponerade, utfrätta. De stirrande blickarna, nån som är oskarp - sånt gillar jag!
Jag är ju gammal nog att ha fått lov att hushålla med bilderna. "Nä, nu har jag bara två bilder kvar på den här rullen, måste vänta till nån RIKTIGT bra bild!". Som förstås aldrig kom. Eller så gick det för fort och det blev bara nåt oskarpt ludd på bilden. Fast sånt är också minnen.
Detta bara som en kommentar till mina ibland, kanske alltför ofta, mycket märkliga foton här på bloggen. Visst kan jag ta 300 bilder och sen vaska fram några riktigt riktigt snygga: skarpa, klara färger, fart och fläkt eller snygg pose. Men det finns så många andra som gör det bättre och dessutom är det inte så min vardag är. Min vardag är rätt luddig i kanterna, ofta svartvit, hej-och-hå-vad-hände-nu och allting bara svischar förbi. Därav bildernas utseende.
Jag måste erkänna att jag är själv min trognaste blogg-läsare. När jag tittar på "dåliga bilder" från ett par år tillbaka kan jag få tillbaka känslan av just då. Den får jag aldrig av supersnygga finbilder!!
