Pelleskop-livet

Det här borde jag väl inte ens skriva, för kanske en massa individer (i detta fall invidider, usch!) känner sig manade att skriva elakheter då.
Men då får jag väl ta det, då, för det här är RART!
Idag när dotra o jag rände på stan som små jehun, då såg jag i vanlig ordning ut som hejkomåjelp - rutig klänning och bamsejacka och hundkängor. Men det kunde inte hjälpas - om jag skulle göra mig fin så skulle vi inte komma ner på stan förrän allt var stängt.
Så är det numera.
Men när vi gick över torget så korsades vår stig av en dam i ca min egen ålder med en yngre dam (dotter?) i sisådär övre tonåren. Och precis när vi var parallella så sa damen nåt. -Förlåt? sa jag förvånat, för det lät litet konstigt, det där. -Vad du är SÖT! sa damen. Och så berättade hon att jag var så fin i min rutiga klänning; liten och vacker. Ganska många motsägelser och spananden efter dolda kameran gick det åt, men damen föreföll uppriktig. Så till slut valde jag att tacka för vänligheten och bli litet, misstroget, glad.
Men då tänkte jag: så borde man göra ibland.

Nu så, nu får ni skratta.

På facebook hittar man mycket som man inte ens letar efter, men det här var väl ett intressant sammanträffande:

Äpplet:



Trädet:



Och vi var alltså inte där, hos vargarna samtidigt. Jag var där i oktober 2007 och mer om det kan man läsa här: nya kompisar och här: saliga tanten. När mellanbarnet var där vet jag faktiskt inte riktigt, kanske nåt år senare.

Och ingen av oss blev uppäten.

Nu ni, nu skalar den snöiga stormen kring knutar och mig här i Norden.
Nja, så mycket snö är det väl inte än, men det är KALLT, är det. I en miljon sekundmeter känns minus 2 som minus 200, vilket inte alls uppskattas av mig.
Och som vanligt när det händer på det här sättet ("j*vlar, att detta skulle hända just mig!") så börjar jag tänka på varför i hela katten det har blivit så att någon enda människa, och i synnerhet jag, faktiskt BOR här. Det verkar liksom så obetänkt.
Som tur är har jag belästa och kunniga barn. Statsvetaren mellanbarnet tövade inte med svaret: det beror på jordgubbarna förstås! Och dithörande trevligheter.
Det hände sig nämligen på den tiden, att det kom vikingar. Exakt varifrån de kom vill jag låta vara osägt, kanske Yttre Rymden eller Spanien eller nåt sånt.
Men det var i alla fall i slutet av juni de kom, cirkus den 20:e enligt vikingars tideräkning. Så de klev i land, och vart de såg såg de jordgubbe vid jordgubbe vid jordgubbe. -Jajemen! tänkte vikingarna, inte illa! Och så satte de i att snaska i sig, på sitt osnygga sätt.
Men som det var just vid midsommartid de äntrade Vårt Stolta Land (och kalla) så serverades det förstås också matjesill med gräddfil, och Lilla Nubben, inte att förglömma. Samt Långa Blonda Svenska Flicka utan så värst mycket trådar på kroppen och inte så värst mycket hämningar heller.
Vikingarna dunkade varandra i ryggen på sitt grabbiga sätt och sa: -Dudes! Detta skall hädanefter bliva vår musik! och så blev de kvar. Och sommaren rullade på, jordgubbarna blev till hallon och blåbär och så småningom lingon och det började gro fullproppat med svamp typ överallt.
Och det vet man ju att vikingarna var inte så mesiga som jag - de lät allt vad kantereller hette, såväl med som utan tratt, stå för en annan och plockade vad intressantare var. Grejer för en karl!
Med en kost sålunda baserad på gratinerade mackor med Magic Mushroom-stuvning blev måhända de goda vikingarnas omdöme och perception litet avtrubbade; när kvällarna började bli svalare tänkte de inte så mycket på det. De drog bara fällen och ett par blondiner tätare omkring sig, tog en slurk ur halvböjsflaskan och somnade om.
Tills de en morgon vaknade och fann att marken var alldeles vit utanför bungalowen, och nästan alla löv hade fallit av träden.
Vikingarna skakade samfällt på sig så håren rykte om fällarna, och om vikingarna också, och så sa de till varandra: -Grabbar, vi skulle inte ha tagit den där sista mackan igår, vi hallucinerar!
Varpå de gick in och somnade om.
Tja, ni förstår ju hur det gick: nästa gång de ämnade sticka nosen utanför dörren gick inte det, eftersom det låg 150 cm (enl. vikingamått) nysnö och höll emot.
Så gick det som det brukar gå: vikingarna gav upp sitt vilda ungkarlsliv, gifte sig med varsin liten svenska, skaffade med tiden varsin liten villa i mexitegel i ett nätt medelklassbostadsområde, förökade sig, satte barnen i skola och hjälpte dem att slå in böckerna i papper och läsa läxor.
Och DE ungarna, de fick i sin tur små vikingaungar som fick egna små vikingaungar, och så där höll det på några generationer, ända tills JAG kom.
Och JAG FRYSER!!

It = förstås lika med mumien = the mummy = JAG!!
Och eftersom jag = mummy = mumien = IT (som är ALIVE!!! ) så är jag förstås också veckans it-girl. Vilken logik!

I alla fall - ja e inte dö, ja e bara trutt.

Idag hade maken köpt både kaffe och - tadaa! - rosor. Till mig!

Man kommer att tänka på den härna sången:

Nu har jag:
promenerat hundarna
bryggt kaffe och utfordrat hundarna (inte med kaffe, men med extra tillskott av våffla)
plockat undan disk
diskat, diskat och diskat mera disk
fyllt och startat tvättmaskinen
burit ut sopor, båda sorterna
borstat håret och i vanlig ordning kontemplerat Bockstensmannen
ögnat igenom gårdagens kvälltidning.

När jag på detta sätt har skött hushållet, gjort mig snygg och sent om sider övertagit makens aftonblad känner jag mig redo att ånyo dyka på huvudet i genusteoretiska texter.
Det gäller att grunda rätt!

Dagens dag har innehållit 4 timmar föreläsningar - mycket intressanta sådana, men ändå! Dessemellan har jag klämt in promenader, lunch och tvätthängning.





Att hänga tvätt en bra tvätthängningsdag hör till det absolut bästa jag vet; även om det som idag gör frysont i naglarna. Jag blir bara så GLAD av det, och så börjar jag alltid att sjunga. Och alltid samma sång.
Nämligen den här:



Nu kanske mina trogna läsare tänker att jaja, gammtanten minns väl sin ungdom när hon hör den där, osv. Men icke sa nicke! Min förkärlek för Sound of Music har jag ärvt av mellanbarnet! Det tog sin tid, men nu är jag fast!

Annat som hör till my favourite things: att jag fortfarande kan plocka in några finfina tomater varje dag. Inte så länge till, skulle jag tro, men som sagt: än så länge finns det några tomater som sitter kvar och mognar, både små busktomater och stora "riktiga" tomater. Och de är så goda så det gör inget att det kliar i min mun när jag äter dem. Bara "hemgjorda" tomater kliar, det är väl konstigt?

Godmorgon barn!
Vi börjar dagens lektion med en översättningsövning.



Och glöm inte att översättningen dels skall gå att sjunga, dvs. den ska ha samma stavelseindelning som originalet och dels skall den vara rimmad.

Sätt igång bara, annars blir det IG för hela bunten!

Idag är det exakt på dagen 29 år sedan jag träffade den här långhåriga krabaten.
Och föll i farstun så jag fortfarande rodnar åt det.
Törs man hoppas på 29 år till?



Puss, Morrison!

Varför super Ivan? frågar man sig.
Litet olika ryska ledare har försökt stävja det hejdlösa pimplandet där österut, men inte lyckats.
Tacka tusan för det, med den grammatiken!
Ni vet det där med bollarna (se tidigare inlägg): ni skulle bara veta hur det blir om man lägger till ett adjektiv också!!
Jag känner att jag behöver en mycket stadig drink.

Gissa varför jag är här och skriver ointressanta saker hela tiden!
För att jag har så mycket annat att göra, förstås!
Jag ska skriva en reflekterande text och inte så mycket som en glimt av en reflektion genomsusar mitt oändligt luftiga hufvud.
Och sen - sen ska jag beskriva en bild. På ryska!
Ryska på ryska heter "russkij", ungefär.
Nåt sånt borde det heta på svenska också.
Så att "rysk grammatik" kom att heta "russkig grammatik", för ruskig är den.
T.ex. så här: på svenska säger man en boll, två bollar, tre bollar osv. till oändligt många bollar.
På ryska säger man kanske en boll, två bollar, tre bollor, fyra bollrer osv.
Huvudordet skall alltså överensstämma med räkneordet. Alla med?
Då fortsätter vi.
Vill man hävda att "jag ger honom fyra bollar" så är ju fyra bollar plötsligt ackusativobjekt. Då ska "fyra" ha ackusativform och bollar också, fast glöm inte att det är fyra. Då kanske det blir "jag ger honom fyrom bollromer" (och sen ber jag honom ganska ohövligt att dra åt fanders, om han e rysk...)
Det är sånt jag förspiller min ungdom (tsss!) med.
Kommentarer på det?

I förra veckan tillbragte jag tre dagar i Falun. Naturligtvis blev jag omedelbart betuttad i stan och tänkte att här, HÄR skulle jag vilja bo!
Det brukar bli så.
Släpp av mig i vilken håla som helst så blir jag omedelbart kär i omgivningarna och börjar titta på husannonser. Om sådana gives.
Så här ser det ut i Falun.















Ursäkta, men här kände jag mig faktiskt som på mammas gata!





















Vad sägs? Hänger nån med så kan vi starta ett kollektiv?

Det här med studier, det är rätt så pilligt det.

Inte det att läsa in, fortfortfort, för det går som smort.
Skriva små essäer och grejer kan jag göra i sömnen.
Kackla på seminarier är second nature, eller hurre hetter.

Men den verkliga stötestenen är detta: ha bok och glasögon tillhands samtidigt!

Jag har en liten läxa: att skriva en text om en lärare jag minns. Så jag har tagit en liten promenad längs minnenas allé, och nu gäller det bara att välja bland följande.

En sprillans ny småskolefröken med korkskruvslockar och kortkort. Hon trodde på fri uppfostran så varje eftermiddag när elevskaran hade tillbragt dagen med att leka inte-nudda-marken på bänklocken brast hon i gråt och måste tillkalla rektor, vilken fick raseriutbrott och nöp samtliga elever i öronen.
En mellanstadiemagister som fick glasartad blick och fradga kring munnen när det var dags för sexualundervisning.
En kliniskt schizofren franskafröken som skrämde slag på sina adepter och väste som en orm. Inte ens på franska.
En samhällskunskapslärare som gjorde fog för beteckningen "Grottmannen" - stort rött hår, stort rött skägg och ingen deodorant nånsin. Men jag minns fortfarande "det allmänpolitiska läget på det in- och utrikiska planet"...
En musikmagister som spelade Jimi Hendrix på högsta volym och hällde färgat vatten i OH-apparaten. Samt slängde ut Tomas N. genom ett stängt fönster.
En svenskafröken med rödflammig hals och gäll röst och noll koll. Hon satt på katedern och läste morgontidningarna medan vi fick roa oss bäst vi gitte.
En enbent matematikmagister med tvångssyndrom - elev som gäspar eller försöker kväva en gäspning får sin stol omkullvält. Med ombordvarande elev.
En fysikmagister med nylonskjorta ovanpå brynja, en halv tub brylcreme per dag samt en förnekad hustru. Och en fäbless för att låta de mest välutvecklade flickorna följa med till materielrummet...
En gympafröken som såg ut som Alice Timander och lät oss dana våra kroppar med både ljushopp och idlagymnastik.

Men så småningom blev det i alla fall dags för gymnasiet och därmed några nya pärlor:

En svenskafröken cum klassföreståndare med ingen hörsel och inget minne men bra många år på nacken.
En latinfröken med midjelångt hår, bjällror på skorna, dubbelt boende och stort intresse för det sena 1900-talets romerska gatuliv. På flickfronten.
En kedjerökande tyskalärare som tog 5 rökpauser på en 40-minuterslektion. Därmed fördjupades klassens sociala liv.
En engelskafröken som var inkompatibel med ordet "du" i både in- och utgående riktning. Rackarns vad vi blev duktiga på att bygga om svenskspråkiga meningar!
En filosofilärarinna med plötsliga humörsvängningar men utan hämningar. Fick sedemera bäckenbenet brutet av sin make (se nedan) under utforskande av sexuallivets (ev.) möjligheter.
En historielärare med två uppsättningar kläder. Den ljusblåa skjortan kom ungefär samtidigt som lärkan. Gift och utomordentligt sammanlevande med ovan.

Jag tror jag skall ändra titeln på min text till "Fördelar med hemskolning".

Å andra sidan - alla dessa lärare tjänade ju bara som en uppmjukning och förberedelse för vad som komma skulle.

För sen - sen började jag vid Universitetet...

I födelsedagspresent, fast i förväg, fick jag av min moder ett besök hos älgarna i Gårdsjö. Och nu kommer äntligen några bilder.





En liten femveckors. Nästan så man vill ta hem!



Mamman (småälgarnas, inte min!) i närbild.



Samma mamma. Rart överbett.



Grabbarna Grus.









Köp 2, betala för 1. Om du får ner dem i samma hink, alltså.





Stormogulen själv, Gunde, kommer traskande. Jag kände mig ganska liten och började plötsligt att grunna över om det var en så särskilt bra idé att sitta alldeles oskyddad bland en massa älgar. Stora!



- Döda, eller inte döda, det är frågan, tänker Gunde. Trodde jag.





Nå, jag kom undan med livet i behåll, alldeles obiten och osparkad.
Men det var en riktig upplevelse att klappa älgar (smetig päls) och klämma på mulen (litet som Yings). Och en aha-upplevelse att se hur deras "husse" hanterade älgarna. En blev litet purken när mathinken togs bort, och började pendla litet med frambenet och la öronen bakåt. -Lägg av med det där! sa hussen och älgen såg ut som en tjurig tonåring men gjorde som han blev tillsagd. Litet som hundarna!
Det som mest gjorde intryck på mig var annars att älgar, förstås, har mimik! DET hinner man då aldrig se när de dyker upp i skogen!

Hur som helst kan jag varmt rekommendera ett besök på Gårdsjö Älgpark. MYCKET bättre än älgjakt!

Jo, det här låter ju muntert, eller hur?
Men, som Kent så riktigt påstår: vi ska alla en gång dö (obs! INTE bra sjukhusmusik - Winnerbäck är bra sjukhusmusik). Och när det är dags att bli mull tillbaka vill man ju inte gärna bli det till någe rysligt!
Och hur det nu var - begravningen jag bevistade före jul var så "riktig" tack vare den rätta musiken. Det blev sorgligare, men riktigare. (Men Å vad jag saknar den personen! Jag försöker, som det stod i annonsen, glädjas åt att hon har funnits men jag skulle glädjas ännu mer om hon fanns nu också! Fast det är själviskt.).
Och så är jag världens virrpanna som lägger saker på dumma ställen, så HÄR, här kommer min lista över begravningsmusik. Ni får gärna lyssna redan nu - kan ju kännas skönt om det är nån som innerligt önskar livet ur mig!!

1. Ty nesi menya reka - Lyube. (Och sen kan ni fortsätta att lyssna på Lyube alldeles av er själva - det är de värda!! Finns här någon hästvän så lyssna särskilt på Kon´)
Texten har ni här:

Ты неси меня река за крутые берега
Где поля мои поля где леса мои леса
Ты неси меня река да в родные мне места
Где живет моя краса голубы у нее глаза

Как ночка темная как речка быстрая
Как одинокая луна на небе ждет меня она

За туманом огонек как же он еще далек
Ты мне ветер помоги милой весточку шепни
Знаю ждет меня краса проглядела в ночь глаза

Den kan ni lämpligen lära er utantill och sjunga med, då när det beger sig. Det skulle jag uppskatta! (Titeln betyder: Bär mig, flod)

2. Gråa dagar - Winnerbäck
"Det finns en fagrare glans
någon annanstans
du får hoppas som om himlen fanns" - sitter som en smäck! Och att nån löper amok på keyboarden gör mig alltid så förtjust!

3. Under my skin - Frank S. och Bono. Hör ni konstiga små dunsar då är det jag som ligger och dansar i kistan...

4. Sommarpsalm - En vänlig grönskas rika dräkt
Tredje versen är viktigast: Allt kött är hö, och blömstren dö, och tiden allt fördriver. Blott Herrens ord förbliver.
Japp.

5. Jump - Van Halen. Det behövs väl inga kommentarer.

6. Don't stop me now - McFly (obs! INTE Queen!)
Litet sent påtänkt, kanske. Rätt stoppad lär man ju vara... Eller också är det där det börjar...