That sinking feeling
Jag fick en puttrig kommentar om att jag inte skulle stajla med franska på bloggen. Tack tack till alla som tycker att franska språket, sådant det exekveras av mig, är något att stajla med. Tack tack också för elak kommentar - nu känner jag mig närapå som Blondin-Bella. Men jag fortsätter nog ändå att strö spridda glosor omkring mig - det är en slags motrörelse mot anglifieringen. Se bara inläggets rubrik - är den inte to die for? Om vi nu ska vara såna.
I alla fall kände jag idag att mellersta mellanbarnet är sin moders dotter: hon refererade flera usla artiklar i vår usla närområdestidning och sammanfattade så här: Det var bara särskrivet och hemskt alltihopa! Sådant värmer ett modershjärta. Man kan säga en moders hjärta, men man kan inte säga ett moders hjärta. Fatta det!
Men åter till den där sinking feeling, den så helsvenska. Det är den som uppstår när allting j*vlas. Pro primo och pro allra värst, typ: mon ordinateur, d'est à dire min dator har pajat, lagt av, döddit. Il est en panne. I och för sig är det ett under att den har hållit så länge som den har, med tanke på hur vansinnigt många timmar per dag den går. Men ändå - sk*t är det!
För det andra: bilen skall bli fixad dörren på i morgon - en annan bilist har kört in i den. En brukshundsklubb-person har kört in i den, vilket maken inte underlåter att påminna oss alla om. Vilken nedra tur att det i alla fall inte hände på klubben eller med mig vid ratten, säger jag bara! Detta innebär att jag får cykla eller gå eller nåt till klubben i morgon kväll, för kurs. Har ni sett hur mörkt det är på kvällarna? Har ni för övrigt sett till mina cykellysen? Nä, trodde väl inte det. Inte jag heller.
Nummer tre: en usel franskabok har kommit bort igen. Vart tar de vägen?!! I och för sig så har jag ung. en månad på mig att hitta den, men något säger mig att den kommer att vara försvunnen längre än så. Sanna mina ord: vi har ett spöke i huset!
Men nu ska vi vara positiva: höst!! Å, vilken underbar årstid. Jag tror förmultning är svenskans vackraste ord, det rullar så fint på tungan. Dessutom luktar det gott av just den sortens i skogen. Ljuvligt är det! Mellanbarnet och jag tog en lång svampplockarpromenix idag. Massor av gula kantareller, stora, blev kapet, och några få usla trattisar. Tack och lov att man inte försöker försörja sig på torgförsäljning av kantareller, för i år lär kilopriset ligga på minus, nästan, om folk har ben att gå med. Man kan nästan plocka svamparna med bärplockare!
Nästa glada sak: maken håller med mig om att Glee-bröllop är vad vi skall satsa på!
I alla fall kände jag idag att mellersta mellanbarnet är sin moders dotter: hon refererade flera usla artiklar i vår usla närområdestidning och sammanfattade så här: Det var bara särskrivet och hemskt alltihopa! Sådant värmer ett modershjärta. Man kan säga en moders hjärta, men man kan inte säga ett moders hjärta. Fatta det!
Men åter till den där sinking feeling, den så helsvenska. Det är den som uppstår när allting j*vlas. Pro primo och pro allra värst, typ: mon ordinateur, d'est à dire min dator har pajat, lagt av, döddit. Il est en panne. I och för sig är det ett under att den har hållit så länge som den har, med tanke på hur vansinnigt många timmar per dag den går. Men ändå - sk*t är det!
För det andra: bilen skall bli fixad dörren på i morgon - en annan bilist har kört in i den. En brukshundsklubb-person har kört in i den, vilket maken inte underlåter att påminna oss alla om. Vilken nedra tur att det i alla fall inte hände på klubben eller med mig vid ratten, säger jag bara! Detta innebär att jag får cykla eller gå eller nåt till klubben i morgon kväll, för kurs. Har ni sett hur mörkt det är på kvällarna? Har ni för övrigt sett till mina cykellysen? Nä, trodde väl inte det. Inte jag heller.
Nummer tre: en usel franskabok har kommit bort igen. Vart tar de vägen?!! I och för sig så har jag ung. en månad på mig att hitta den, men något säger mig att den kommer att vara försvunnen längre än så. Sanna mina ord: vi har ett spöke i huset!
Men nu ska vi vara positiva: höst!! Å, vilken underbar årstid. Jag tror förmultning är svenskans vackraste ord, det rullar så fint på tungan. Dessutom luktar det gott av just den sortens i skogen. Ljuvligt är det! Mellanbarnet och jag tog en lång svampplockarpromenix idag. Massor av gula kantareller, stora, blev kapet, och några få usla trattisar. Tack och lov att man inte försöker försörja sig på torgförsäljning av kantareller, för i år lär kilopriset ligga på minus, nästan, om folk har ben att gå med. Man kan nästan plocka svamparna med bärplockare!
Nästa glada sak: maken håller med mig om att Glee-bröllop är vad vi skall satsa på!