På franska.
Jag har skrivit en liten fransk uppsats. Som vanligt vill jag understryka - en berättelse avfattad på någon form av franskt språk. Inga subtila konnotationer här inte, tack så mycket!
Det är knöligt att skriva på franska, för det blir så stolpigt - det är lurigt att få till det som jag vill.
Och aldrig kan jag vara så där riktigt, riktigt säker på vad jag har skrivit. Eller rättare sagt: på hur det som jag har skrivit kan läsas.
Ett annat problem: vad skall man skriva om?!! Tänk - så mycket som jag kacklar dagarna i ända, men säg åt mig att skriva en berättelse så blir jag alldeles handfallen. Lamslagen. Slaglamen.
Till slut blev det en favorit i repris, fast på franska har jag inte berättat den förr. Inte här heller, ens på svenska alltså, så därför ska ni få veta vad som tilldrager sig.
Fast det språkliga lull-lullet hoppar vi över!
Och kom ihåg: det ÄR sant, vad mor min än säger!
När jag var ett litet litet rödhårigt barn, så litet att jag var ganska rädd för ganska många igelkottsungar, så bodde vi i ett stort stort rött hus. Jättestort! I bottenvåningen bodde vi i en lägenhet, och så fanns det ett bibliotek med inglasade bokskåp och en telefon som vägde mer än jag, tror jag. På övervåningen var det liksom läktare och en stor sal - en godtemplarlokal var det.
Till huset hörde också ett skjul av något slag, jag tror det var ett gammalt stall. Tyvärr alldeles utan hästar, men däremot med allehanda fyndigheter.
Och en dag, frisk men solig, fann jag i detta uthus ett jättestort, svart paraply! Handtaget var så stort så jag inte kunde hålla det ordentligt med mina små händer, men jag fick ett bra tag runt skaftet och så lyckades jag fälla upp paraplyet. Det var små små hål i det, som solen lyste igenom.
Kvickt satte jag iväg inåt för att visa mamma mitt fynd, men när jag stod på yttertrappan tog en vindil tag i mitt jätteparaply och lyfte det, tillsammans med den då pyttelilla skriftställerskan, upp mot himlen!! Ganska hastigt befann jag mig i höjd med övervåningen och kunde genom fönsterrutan, som för övrigt blänkte renputsad i solljuset, se min ömma moder som höll på med någon form av golvvård i samlingssalen. Och: solen blänkte så det nästan såg ut som tomtebloss kring hennes alldeles nästan svarta hår!
Sen avtog vinden och jag, fortfarande med ett stadigt tag om paraplyskaftet, dalade så stillsamt ner till marken igen. Sprang in förstås och ropade på mor min för att avrapportera mina vådliga äventyr.
OCH HON TRODDE INTE PÅ DEM!!
Och än i dag som är - alltså oändligt många år senare - hävdar jag att jag flög den dagen. Jag vet hur det kändes och jag minns hur min mamma såg ut genom fönstret, och hur liten trappan blev under mig. Och jag vet att jag inte var rädd.
Men försök få Min Mamma att lyssna på det örat!!
Det är knöligt att skriva på franska, för det blir så stolpigt - det är lurigt att få till det som jag vill.
Och aldrig kan jag vara så där riktigt, riktigt säker på vad jag har skrivit. Eller rättare sagt: på hur det som jag har skrivit kan läsas.
Ett annat problem: vad skall man skriva om?!! Tänk - så mycket som jag kacklar dagarna i ända, men säg åt mig att skriva en berättelse så blir jag alldeles handfallen. Lamslagen. Slaglamen.
Till slut blev det en favorit i repris, fast på franska har jag inte berättat den förr. Inte här heller, ens på svenska alltså, så därför ska ni få veta vad som tilldrager sig.
Fast det språkliga lull-lullet hoppar vi över!
Och kom ihåg: det ÄR sant, vad mor min än säger!
När jag var ett litet litet rödhårigt barn, så litet att jag var ganska rädd för ganska många igelkottsungar, så bodde vi i ett stort stort rött hus. Jättestort! I bottenvåningen bodde vi i en lägenhet, och så fanns det ett bibliotek med inglasade bokskåp och en telefon som vägde mer än jag, tror jag. På övervåningen var det liksom läktare och en stor sal - en godtemplarlokal var det.
Till huset hörde också ett skjul av något slag, jag tror det var ett gammalt stall. Tyvärr alldeles utan hästar, men däremot med allehanda fyndigheter.
Och en dag, frisk men solig, fann jag i detta uthus ett jättestort, svart paraply! Handtaget var så stort så jag inte kunde hålla det ordentligt med mina små händer, men jag fick ett bra tag runt skaftet och så lyckades jag fälla upp paraplyet. Det var små små hål i det, som solen lyste igenom.
Kvickt satte jag iväg inåt för att visa mamma mitt fynd, men när jag stod på yttertrappan tog en vindil tag i mitt jätteparaply och lyfte det, tillsammans med den då pyttelilla skriftställerskan, upp mot himlen!! Ganska hastigt befann jag mig i höjd med övervåningen och kunde genom fönsterrutan, som för övrigt blänkte renputsad i solljuset, se min ömma moder som höll på med någon form av golvvård i samlingssalen. Och: solen blänkte så det nästan såg ut som tomtebloss kring hennes alldeles nästan svarta hår!
Sen avtog vinden och jag, fortfarande med ett stadigt tag om paraplyskaftet, dalade så stillsamt ner till marken igen. Sprang in förstås och ropade på mor min för att avrapportera mina vådliga äventyr.
OCH HON TRODDE INTE PÅ DEM!!
Och än i dag som är - alltså oändligt många år senare - hävdar jag att jag flög den dagen. Jag vet hur det kändes och jag minns hur min mamma såg ut genom fönstret, och hur liten trappan blev under mig. Och jag vet att jag inte var rädd.
Men försök få Min Mamma att lyssna på det örat!!