Apparatnik 2.0
Som "apparatnik" brukar man beteckna människor som är sprungna ur en (politisk) rörelse, som har formats av denna och fortsätter att verka i denna rörelses anda. Politiska broilers kan man också kalla dem.
Fast sen finns det såna apparatnikar som jag, även kallade prylomaner.
Jag gillar GPS:ar i alla former, konstiga pennor, mystiska datorprogram, kameror av alla slag, hundträningsmanicker, don för att plåga barnen till bättre flygskär; ja t.o.m. några köksattiraljer.
Märkliga mobiltelefoner har varit en förtjusning men är så icke mer. Nu vill jag bara ha tangentbordsknappar, inte nån j*kla touchskärm. Tvi!
I alla fall - sån tur att just jag har begåvats med värsta bästa apparaten!!
Nämligen den här:
Alltså inte den lilla vita i överkanten; den är ett extra tillbehör som kostar extra. Men annars - jabbi, vilken pryl!
Jag har ju alltså, inombords, inte en utombordsmotor men väl en liten defibrillator cum pacemaker cum värsta bästa minnesenheten.
Den lilla manicken, belägen under mitt vänstra nyckelben, registrerar vartenda hjärtslag dygnet runt alltid alltid alltid. Och jämför med föregående hjärtslag.
Skulle nåt vara åt fanders så griper apparaten in och ger mig en tjiboblängare så jag blir närapå självlysande. Men det har bara hänt en enda gång.
Och så apparaten på bilden då, vad gör den? Jo, den lilla grå grejen som ser ut som en liten gummiskrapa till en ponny läser av minnesgrejen under mitt nyckelben och sen skickar anordningen mitt EKG och litet diverse till kardiologen i den närbelägna residensstaden. Det tar cirkus ett par minuter, och inte ens ett telefonjack behövs, bara ett eluttag.
SKULLE det råka finnas nåt skumt i de data som sjukhuset får in hör de av sig på direkten; då är det bara att åka in (på service och rundsmörjning, kantänka). Annars bara lullar vi på som vanligt. Var tredje månad skickar jag mina data.
Och skulle det kännas jätteskumt i hjärtat nån gång - som det gjorde nästan alltid i början, innan jag hade vant mig och därför var rätt hysterisk rätt ofta - så är det bara att skicka också, och ringa och säga: -Hjälp, kolla hur mitt hjärta har betett sig, är döden nära förestående?!! Och så får man svar av snälla läkare och sköterskor som faktiskt vet vad de pratar om.
Och faktiskt: trots att jag vill ha en iphone så jag nästan gråter åt det så vill jag allra allra helst ha mina små hjärtdon kvar. För tack vare dem kan jag alldeles glömma bort att det är nåt tjall på mig.
Och utan dem skulle jag alltid få hålla mig i närheten av sjukvård, för OM hjärtat skulle rusa så gäller det typ sekunder.
Tänk att friheten kan finnas i en liten - ELCHOCKARE!
Fast sen finns det såna apparatnikar som jag, även kallade prylomaner.
Jag gillar GPS:ar i alla former, konstiga pennor, mystiska datorprogram, kameror av alla slag, hundträningsmanicker, don för att plåga barnen till bättre flygskär; ja t.o.m. några köksattiraljer.
Märkliga mobiltelefoner har varit en förtjusning men är så icke mer. Nu vill jag bara ha tangentbordsknappar, inte nån j*kla touchskärm. Tvi!
I alla fall - sån tur att just jag har begåvats med värsta bästa apparaten!!
Nämligen den här:
Alltså inte den lilla vita i överkanten; den är ett extra tillbehör som kostar extra. Men annars - jabbi, vilken pryl!
Jag har ju alltså, inombords, inte en utombordsmotor men väl en liten defibrillator cum pacemaker cum värsta bästa minnesenheten.
Den lilla manicken, belägen under mitt vänstra nyckelben, registrerar vartenda hjärtslag dygnet runt alltid alltid alltid. Och jämför med föregående hjärtslag.
Skulle nåt vara åt fanders så griper apparaten in och ger mig en tjiboblängare så jag blir närapå självlysande. Men det har bara hänt en enda gång.
Och så apparaten på bilden då, vad gör den? Jo, den lilla grå grejen som ser ut som en liten gummiskrapa till en ponny läser av minnesgrejen under mitt nyckelben och sen skickar anordningen mitt EKG och litet diverse till kardiologen i den närbelägna residensstaden. Det tar cirkus ett par minuter, och inte ens ett telefonjack behövs, bara ett eluttag.
SKULLE det råka finnas nåt skumt i de data som sjukhuset får in hör de av sig på direkten; då är det bara att åka in (på service och rundsmörjning, kantänka). Annars bara lullar vi på som vanligt. Var tredje månad skickar jag mina data.
Och skulle det kännas jätteskumt i hjärtat nån gång - som det gjorde nästan alltid i början, innan jag hade vant mig och därför var rätt hysterisk rätt ofta - så är det bara att skicka också, och ringa och säga: -Hjälp, kolla hur mitt hjärta har betett sig, är döden nära förestående?!! Och så får man svar av snälla läkare och sköterskor som faktiskt vet vad de pratar om.
Och faktiskt: trots att jag vill ha en iphone så jag nästan gråter åt det så vill jag allra allra helst ha mina små hjärtdon kvar. För tack vare dem kan jag alldeles glömma bort att det är nåt tjall på mig.
Och utan dem skulle jag alltid få hålla mig i närheten av sjukvård, för OM hjärtat skulle rusa så gäller det typ sekunder.
Tänk att friheten kan finnas i en liten - ELCHOCKARE!