Make my day!
Det här borde jag väl inte ens skriva, för kanske en massa individer (i detta fall invidider, usch!) känner sig manade att skriva elakheter då.
Men då får jag väl ta det, då, för det här är RART!
Idag när dotra o jag rände på stan som små jehun, då såg jag i vanlig ordning ut som hejkomåjelp - rutig klänning och bamsejacka och hundkängor. Men det kunde inte hjälpas - om jag skulle göra mig fin så skulle vi inte komma ner på stan förrän allt var stängt.
Så är det numera.
Men när vi gick över torget så korsades vår stig av en dam i ca min egen ålder med en yngre dam (dotter?) i sisådär övre tonåren. Och precis när vi var parallella så sa damen nåt. -Förlåt? sa jag förvånat, för det lät litet konstigt, det där. -Vad du är SÖT! sa damen. Och så berättade hon att jag var så fin i min rutiga klänning; liten och vacker. Ganska många motsägelser och spananden efter dolda kameran gick det åt, men damen föreföll uppriktig. Så till slut valde jag att tacka för vänligheten och bli litet, misstroget, glad.
Men då tänkte jag: så borde man göra ibland.
Nu så, nu får ni skratta.
Men då får jag väl ta det, då, för det här är RART!
Idag när dotra o jag rände på stan som små jehun, då såg jag i vanlig ordning ut som hejkomåjelp - rutig klänning och bamsejacka och hundkängor. Men det kunde inte hjälpas - om jag skulle göra mig fin så skulle vi inte komma ner på stan förrän allt var stängt.
Så är det numera.
Men när vi gick över torget så korsades vår stig av en dam i ca min egen ålder med en yngre dam (dotter?) i sisådär övre tonåren. Och precis när vi var parallella så sa damen nåt. -Förlåt? sa jag förvånat, för det lät litet konstigt, det där. -Vad du är SÖT! sa damen. Och så berättade hon att jag var så fin i min rutiga klänning; liten och vacker. Ganska många motsägelser och spananden efter dolda kameran gick det åt, men damen föreföll uppriktig. Så till slut valde jag att tacka för vänligheten och bli litet, misstroget, glad.
Men då tänkte jag: så borde man göra ibland.
Nu så, nu får ni skratta.