Pelleskop-livet

Att träna med Ying, det är verkligen träning, det.
Inte för Ying just, men för mig. Och för övriga hunddjur ibland.
Man vet liksom aldrig vad man kan förvänta sig.
Och det beror inte på belöningens toppenhet om han vill jobba eller ej.

Häromveckan gjorde jag en uppletanderuta igen.
Två naturpinnar, en boll, en filmrulle och en klädnypa åt Tigern var inga problem alls.



Två naturpinnar, en boll och en klädnypa åt Jazz var egentligen inga svårigheter, men Jazz litar liksom inte riktigt på sig själv. Han noterar vittringen men tycker att "en sån här kan hon väl ändå inte mena?!" och så letar han vidare. Men man ser att han markerar "skogssakerna" också, så det går bra att tala om för honom att jodå, det VAR dem jag menade, kan jag få dem tack!
Och då får man dem, och på köpet en himla glad dvärgpinscher.



Sist Yings tur.
Jag placerar ut bollen och filmrullen på öppna ställen men naturpinnar är ju inget att hålla på med när det gäller Ying, så dem slänger jag bara iväg. Hoppsan, en hamnade i rutan, men det får väl så vara då. Han lär ju knappast låta sig störa av den!
Och så hämtar jag min knasboll.



-Leta, Ying!
Och Ying ut i rutan, tvärstopp, upp med pinnen och raskt tillbaka.



Ursäkta den suddiga bilden, men jag var ju knappast beredd, som ni förstår.
I alla fall - naturpinnen tryckes fermt i mattens hand, godis vill han inte ta emot, fort ut igen.
Ying följer högra ytterkanten och vädrar inåt - markerar, in och hämtar bollen, tillbaka till  matte, lämnar i handen. Inte tid för godis.
Ut igen, vänstra ytterkanten den här gången, vädrar inåt - markerar, in och hämtar filmrullen tillbaka och sätter sig framför matte och lämnar av.
-Var det allt, eller? undrar Ying och är alldeles klar över att det var det. Inga mer försök att springa ut och leta. Färdigjobbat, liksom. -Nä, nu går vi, sa Ying, och jag var ju så alldeles förbluffad så jag bara ramlade med...

Och så nu i helgen: så värst kry var jag ju inte, så jag tog hundarna i bilen till klubben och lekte agility. Agility med fjärrdirigering, ungefär vad jag orkade med.
Fast först tänkte jag bara ta Tigg och Jazz, för Ying på en agilityplan det är liksom - nåja.
Men Ying anmälde sig och gnölade och hade sig så jag sa: -OK då, men då får du banne mig springa slalom också!
Fast det sa jag ju bara på skoj, liksom.
Hur som helst, in på agilityplanen och en i taget får litet duvning medan två springer litet som de vill (och dock INTE använder planen som toa, ber jag att få påpeka).
Så när det var Yings tur gick jag med honom till ett udda litet 4-pinnarsslalom och sa mest på skoj: -Slalom, Ying!
Och tror ni inte att han gjorde det! Fast vi stod i högerkanten så han liksom måste gå från bortre sidan in för att komma rätt - det hade han tydligen koll på.
Sen försökte vi från andra hållet också, och det var inga problem, han bara rann igenom.
Efter ett par lyckade genomfärder till satte Ying tassarna i min mage och gav mig en präktig puss i hela ansiktet, därmed påvisande att han ansåg sig ha jobbat färdigt.
Och sen avvek han.
Och där stod jag igen, och kliade mig i huvudet.

Så till kvällens övningar: litet koncentrerat nosarbete i sovrummet. Med små små gummipluppar.
Först visa Tiger plupparna, låsa ut alla hundarna i hallen, gömma tre pluppar, släppa in Tigern, leta-leta-leta, sniff-sniff-sniff, jobbigt men går bra. Hurra! Godis!!
Samma sak med Jazz, fast med två pluppar. Hipp hurra igen.
Hundarna står i trappan och väntar och de vet när det är deras tur, så när Jazz kom ut ur sovrummet dök Ying upp. Han fick nosa på en litet större sak innan jag stängde dörren framför nosen på honom och gömde.
Så öppnade jag dörren för en MYCKET ivrig Ying, stängde den för att inte de andra två skulle komma in och störa - och när jag vänder mig om har Ying hoppat upp och lagt sig till rätta i sängen.

-Ja, för nu är det sovdags, sa Ying.

Förbryllande, som sagt.
Och lärorikt!