Pelleskop-livet

Jag måste ju lämna en träningsrapport från gårdagens begivenhet.
Ying.
I ridhuset.
Det var med viss bävan jag begav mig, för man vet ju. Hur Ying är, alltså.
Eller: man vet inte, egentligen. Han hittar nästan alltid på nåt nytt.
Och det gjorde han igår också: han kampade som en hel liten amstaff!! Hoppade, slet, ruskade i leksaken och morrade!
Gjorde Ying!
Så att nu måste jag köpa en ny kaninboa åt Tigger, för den gamla har inget pip kvar, varken fram eller bak.
Men annars då?
Jo tack, mina snälla träningskamrater ställde upp och fördelade sig i ridhuset, inkl. en snäll hund. In släpptes Ying och brydde sig inte ett mupp om mor sin. Förstås.
Och det är sen det kommer Top Secret.
För då gick jag fram till Ying och, ja alltså. Jag, eh... Nä, ut med det bara: jag KORRIGERADE. Jag tog Ying i kragen och talade om vad jag tyckte om ett och annat och i synnerhet om öronens avknäppning.
Sen gick det SÅ mycket bättre.
Faktum är, att Ying BEHÖVER en åthutning ibland.
Inga hugg och slag, förstås, även om jag ibland drömmer ljuva drömmar om att knacka honom i huvudet med en kullersten (fast det skulle han nog inte märka). Bara en liten omruskning och några väl valda.
Sen tränade vi linförighet, läggande och ställande under gång, apport - men framför allt "kolla på matten fast det händer balla saker i environgerna".
Och det gick riktigt, riktigt bra.
För att vara en pejgrej.
Och SEN - sen var Yingen toktrött.
Jag också.