Pelleskop-livet

Min nye assistent

Publicerad 2011-10-04 13:35:50 i Ying

Jag vart så less! som vi säger på landet.
Putt på hundguruar som säger att det är lätt att ha att göra med hundar - om en hund avviker från mattens (ursäkta, men här är vi mattenormativa) sida så är det en brist i ledarskapet, för det naturliga för hundar är att bara följa matte, inte ta några egna initiativ.
Bläh! Inte skojigt då att komma på kurs och få veta att hunden är onormal och matten är usel. Jippi, liksom, nu steg motivationen genom taket. Inte.
Och därför ÖDMJUKADE jag mig i går på kursen.
Efter moget övervägande tog jag med mig Ying.
5 år gammal, tränad och jobbad med sen 2-månadersåldern.
Varsågoda - skåda resultatet!
Inte för att Ying är Världens Hemskaste Hund, utan för att han sannerligen inte är nån bordercollie.
För Ying är det totalt onaturligt att hålla sig kring matte ifall matte står still och språkar med nån, eller så.
Yings jobb är att vakta, valla, jaga PÅ EGEN HAND. Faktiskt. Om man går till hävderna.
Och han kan ju inte fallera i sitt ämbete bara för att jag tar det lugnt.

Så här: jag var en gång i forntiden sekreterare, och en j*kligt duktig sån också. Jag skötte mitt jobb dagarna i ända, det mesta roddade jag själv och det som behövde styras om till Chefen styrde jag om dit. Så mycket som möjligt ville C. slippa befatta sig med, så då slapp han det. Ibland var C. på konferenser och grejer veckovis i streck, oftast på andra sidan Atlanten - jag jobbade lika bra för det. Nåt litet fax då och då var det enda som behövdes. Dessemellan hade vi väldigt roligt ihop och jag kunde glatt förklara för Chefen att han var en knäppgök. Men: inte katten glömde jag vem som var Chef för det!! Och inte han heller, skulle jag tro.

Det är samma sak med Ying - han vet vad han är satt till världen för att göra och så banne mig om han tänker låta sig hämmas av ett Fruntimmer! Även om fruntimret är chefen, inget snack om det.

Hur som haver - jag förklarade det här och litet annat på kursen igår och hävdade att det är INTE lätt, och det kanske aldrig blir klart. Men - och det här gäller inte hundar med riktiga problem, utan bara allmänt ostyriga små själar - det kan bli bättre, och med sån här vardagshundträning så gäller väldigt mycket att det är resan som är målet. Alltså: träningen i sig är (eller kan vara) rolig, om man inte sätter målen så himla högt. Ta det pö om pö och kom ihåg hur det var i början.

En dam på kursen föll nästan i tårar för hon hade varit hos nåt sånt där snille som ville ha det till att hon som matte var sämst i världen, ungefär. Ärligt talat - vissa har bara kurser för att visa hur himla duktiga de själva är.

Hur som helst - kursdeltagarna blev rätt lättade och mycket glada och jobbade på lika finfint som vanligt. Duktiga mattar, duktiga hundar. Och glada, allihopa!

Men gissa vem som var utbränd när vi kom hem! Inte jag, i alla fall.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela