Ben, del II
Näste man att hängas ut i skvallerpressen är Ying.
Hur är Ying då, med ben?
Tja, rätt kryptisk, förstås.
På vintern vill han knappt se åt ett djupfryst ben. Det är då han pillar in dem under nåt element, vilket är nästan kusligt smart, på sedvanligt pej-sätt.
Men så här års tar han faktiskt sitt ben med viss iver och börjar omgående gnaga.
(På vintern, när benet ev. har tinat litet, vidtar nedgrävning och överfösning av oändliga mängder osynlig jord. Även inomhus. Sen ser han snopen ut när vi omedelbart hittar hans omsorgsfullt gömda gamla koben.)
Det är inte alls så effektivt när Ying gnager. Ganska mycket snusande och sugande blir det, och slörpande baksugsljud som kan göra en matte vansinnig.
Om någon av de andra hundarna kommer för nära så blir Ying alldeles stilla och det brukar räcka bra för att inkräktaren skall ge sig, till och med om denne är Jazz.
Skulle de inte besinna sig kan Ying låta höra ett dovt "hummm...", och det räcker alldeles väldigt.
Det HAR hänt, nån enstaka gång, att Ying till och med har rest sig upp och ställt sig liksom på språng över sitt ben för att vakta det mot någon hund, men då var det något alldeles särskilt.
För människorna i familjen är han alldeles oerhört säker - man kan, om lusten skulle falla på - lägga sig intill och knapra på benknotan utan att Ying skulle bry sig. Möjligen skulle han yttra ett litet "gnorf" och gå sin väg, men då skulle han troligen lämna benet kvar.
Den borne gentlemannen, som mest tycker att vi människor i familjen saknar vanlig hyfs.
Att ta ifrån honom ett ben som han av nån anledning inte får har kvar är följaktligen heller inga problem.
Yings teknik är förstås litet ad hoc - han är inte riktigt lika praktiskt utformad som de andra två hundarna. Inte heller har han samma intensitet!
Hur är Ying då, med ben?
Tja, rätt kryptisk, förstås.
På vintern vill han knappt se åt ett djupfryst ben. Det är då han pillar in dem under nåt element, vilket är nästan kusligt smart, på sedvanligt pej-sätt.
Men så här års tar han faktiskt sitt ben med viss iver och börjar omgående gnaga.
(På vintern, när benet ev. har tinat litet, vidtar nedgrävning och överfösning av oändliga mängder osynlig jord. Även inomhus. Sen ser han snopen ut när vi omedelbart hittar hans omsorgsfullt gömda gamla koben.)
Det är inte alls så effektivt när Ying gnager. Ganska mycket snusande och sugande blir det, och slörpande baksugsljud som kan göra en matte vansinnig.
Om någon av de andra hundarna kommer för nära så blir Ying alldeles stilla och det brukar räcka bra för att inkräktaren skall ge sig, till och med om denne är Jazz.
Skulle de inte besinna sig kan Ying låta höra ett dovt "hummm...", och det räcker alldeles väldigt.
Det HAR hänt, nån enstaka gång, att Ying till och med har rest sig upp och ställt sig liksom på språng över sitt ben för att vakta det mot någon hund, men då var det något alldeles särskilt.
För människorna i familjen är han alldeles oerhört säker - man kan, om lusten skulle falla på - lägga sig intill och knapra på benknotan utan att Ying skulle bry sig. Möjligen skulle han yttra ett litet "gnorf" och gå sin väg, men då skulle han troligen lämna benet kvar.
Den borne gentlemannen, som mest tycker att vi människor i familjen saknar vanlig hyfs.
Att ta ifrån honom ett ben som han av nån anledning inte får har kvar är följaktligen heller inga problem.
Yings teknik är förstås litet ad hoc - han är inte riktigt lika praktiskt utformad som de andra två hundarna. Inte heller har han samma intensitet!