Pelleskop-livet

Ying ni vet, den där röda stollen som bor hemma hos oss? Jag har ju litet problem med att han inte alltid (inte oftast) gör som jag säger.
Men nu har jag kommit på att det finns ett system i galenskapen!
Sånt som kan betraktas som praktiska anvisningar och råd efterlever han gärna. Dit hör såna saker som "gå runt", "kanten", "stopp", "vatten" (som betyder att han ska gå ner i diket om han är törstig), "vänta lite" och lite andra såna saker.
Allt som kan betraktas som cirkuskonster eller matte-vill-bara-bestämma det struntar han däremot högaktningsfullt i. Alltså "fot", "hit", "stå stilla", "gå fint" osv. Han vet vad jag menar och om han är på gott humör och jag har en köttbulle i handen kan det mycket väl hända att han showar igenom sin repertoar, men så där dagligdags och på promenader - nä tack, skulle inte tro det.
Självständig, det är vad Ying är. Och en liten åsna. Och så förstås Världens Snällaste Hund.

Nä tack, hellre köttbulle, säger Ying. Vår människoätande kines fyller 4 år idag. -Göbbe! säger Tiger, som har 2 veckor kvar till sin fyraårsdag.
Vi har firat genom utdelning av köttbullar och sprillans färska Frolic, samt en promenad till klubben för därstädes förekommande agilityträning. Så här är det: när jag tränar Ying i agility blir jag jättetrött i huvudet och Ying blir så trött så han blir alldeles vimsig. När jag tränar Tigg i agility blir jag jättetrött i kroppen och Tigg blir inte trött nånstans. (Pepp o Jazz fick stanna hemma enär det förelåg risk för förnyat skyfall.)
Men: nu klarar Ying fyrapinnarsslalom GANSKA bra. Och ibland hoppar han över det hinder som jag siktar på. Och faktiskt: han är jätteduktig på kontaktfälten!



Och inte Ying hette Dr Sju så skulle han heta Rackham den Röde. Eller Rackarn den Röde.



Tigg missar ALDRIG ett kontaktfält!



Tungan rätt i mun. Eller utanför. Blå i alla fall.





Två olika sorters platsliggning.





Min stiliga dårpippi!

Häromdagen tog jag en cykeltur med Ying.
Som det är ganska svårt att cykla, i synnerhet där jag for omkring, och fotografera samtidigt blev det inga såna bilder.
Men litet rörelseoskärpa kan jag ändå bjuda på.
Apropå: kameran är Yashica EZ F521, något moddad. En riktig liten Darling, som det heter!
Först cyklade vi alltså till skogen, mit dem Hund im Schnor, eller hur det heter. Alltså med hunden i snöre. Snäll som en ärta! Väl på plats sa jag: -Spring fri, Diablo! enligt mellanbarnets formel, släppte hunden och gav mig själv i kast med diken, jätterötter, fallna träd, geggamojjahav o annat tocket.
Det var värst första gången jag fick totalstopp i 3 dm dy - redan andra gången kändes det som hemma. Och hur som helst: nästa gång fick jag hoppa av hojen i en halvmeter klart vatten så då blev jag ren igen.
Men kors vad jag blev trött!
Därför parkerade jag cykeln och tog en skogspromenad med min trogne kumpan i stället. Och kunde fotografera.



Ying var så upplivad av springturen bredvid cykeln att han kom när jag ropade. En ny och ganska märklig känsla.

















Jag gillar verkligen att plåta Ying så här - luddig i konturerna och vinjetterad. Precis som han är!

Jag satt och tittade på bilder av s.k. kinesiska lejon - de är egentligen en blandning av hund-lejon-drake, kallas fu- eller fo-hund och anses skydda mot allt ont för att i stället bringa lycka.
Vi har som tur är vår egen fu-hund!!



MAGNIFICO - eller hur?!









Suck, gnorf och fall på sida i gröngräset. Matte är så JOBBIG med sina förbaskade kameror. Alltid. Man kan ju inte hjälpa att man är snygg...

I alla fall - Ying närmar sig med stormsteg sin 4-årsdag.
Ibland hör man: -Sex år får man väl vara rätt nöjd med om de lever! Om pejer, alltså.
Då knäpper man av och försöker koncentrera sig på att man faktiskt har läst nånstans om en pej som var tretton och still going strong, som det heter i dessa tider av språkligt armod.

Kom ihåg det Ying: TRETTON år. Och sen kräver vi att du hemsöker oss från andra sidan!

Fast förresten - vad är det för fel på att bli sjutton år, till exempel?

En afton råkade jag säga: -kom kom alla hundar! och lät därvid förstå att jag avsåg även Ying.
GISSA om han blev purken!
- Matte ja e ingen hunn! sa han tjurigt. Hans rörelsemönster påminner vid sådana tillfällen starkt om det hos tjuren Ferdinands mamma när speakern säger "fast hon var en ko".
- Nähä, min lille gosse, vad är du då? frågade jag artigt. Vi har haft såna här diskussioner förr men varken Ying eller jag kommer nånsin ihåg vad vi kom fram till förra gången det begav sig.
- Tss, de vet du vell! sa Ying. Jag beslöt mig raskt för att försöka undgå att ge mig in i logikens labyrinter ledsagad av herr tjingtjongkinaman och försökte föra in samtalet i andra spår.
- Vad ska vi hitta på i morgon då, tycker du?
- Tss, inga hundsaker jallafall! svarade Ying. För ja e ingen hunn, de vet du. Du e ingen hunn heller matte!
Nu började diskussionen ta en intressant vändning mot ett verkligt värdigt mål: mattes förträfflighet. Nä minsann, jag är ingen hund! Men vad är jag då, i Yingens ögon? Troligen nästan nåt kungligt, kanske rent av en gud. Kanske Mr Millan?! Beredd att slicka i mig alla möjliga fina epitet frågade jag förväntansfullt:
- Så vad är matte då, Ying?
Ying började slå med svansen som en bättre pukslagare, hoppade ner i lekställning med frambenen och såg utomordentligt fröjdefull ut. - Vill du veta vad du är, du matte?
Här borde jag ju förstås ha anat oråd och låst in mig i badrummet men jag var liksom så förlorad i en soft-fokusvärld av självförhävelse så jag kunde bara svara att ja, tack, det ville jag gärna veta.
Ying gjorde några bocksprång tills han hamnade längst ner i trädgården, intill äppelrosen, studsade upp och ner några gånger och nästan gläfste av förtjusning.
- Matte, vet du vad du är? Jo du är FRANKENSTEINS BRUD!!

Jag tror att jag börjar lära mig yingiska!!
Vanlig bonnsvenska går INTE - nej och kom och häråt och låtbli och - ja, ni vet, sånt som hundar lyssnar på, det fungerar inte på en Ying.
Sen försökte jag med fräs och morr och sånt som klirrar. Fungerar kanske liiitet, men bara om man nästan blir arg.
Köttbullar? Fungerar, men bara om man har några med sig, ju...
Men yingiska - det fungerar!
"Nej" på yingiska heter - nja, det är svårt att transkribera, men man andas in djupt och sen blåser man ut långsamt. Ev. med ett mycket litet puffande, men då ska det vara litet också.
"Häråt" på yingiska heter ungefär "hmmm". Men inte på för hög volym.
Värstaste värsta avhyvlingen uttrycks genom ett litet t-t-t och kan även innefatta ett höjt ögonbryn, om så påkallas.

Familjens hundar, alltså inte pejen, tror att matte har blivit galen. Men di gör som Ying gör, och därmed är allt frid och fröjd.

Idag hade Ying en STOR fästing på bringan! Tvi! Han får sova i uthuset!

Idag fick jag en liten påminnelse om varför jag tröttnar på utställningsvärlden hela tiden.
Efter Yings utställning härom helgen fick jag i en kommentar här på bloggen en fråga om resultaten. Så då lämnade jag ut de resultaten i ifrågavarande persons gästbok. Jag menar - det framgår ju ändå av Hunddata. Så småningom.

Men det var just det - så småningom. Nu visar det sig att jag har begått ett grovt faux pas - resultaten skulle inte lämnas ut. Suck. Därför att just idag utgår anmälningstiden till Shar Pei-specialen. Och där är det samma domare, alltså skulle det hållas hemligt vad hon gillade resp. inte gillade.

Verkar litet fjolligt, enligt mig. Inget roligt längre. Så nu har jag lovat mig själv att i den mån jag i fortsättningen kommer att ställa ut nån hund, och i den mån jag i så fall stannar kvar till det bittra slutet, kommer jag att ytterst nogsam publicera resultaten här i bloggen, alldeles alldeles omgående. Och med en ytterst talande rubrik så att det blir lätt som en plätt att googla fram alla hemlisar.

Until then - om någon ev. är intresserad finns resultaten för shar pei från nämnda utställning i gästboken hos Agapimos.

Och nä - Ying ska inte ställas ut på specialen. Vi vet redan vad den domaren tycker om honom (hurra!) och dessutom törs jag väl knappt efter denna tavla!

Ikväll var jag ute i trädgården med Ying och Tigger. Jodå, Peppar och Jazz hade just kommit hem från en lång promenad på stan så de var inte på något sätt förfördelade.
Vi busade och skojtränade litet om vartannat, slängde in en ruta (som gick bra), litet hopp över hinder... Så plötsligt ser jag hur Ying står och ser optimistiskt mystisk ut: mulen större än vanligt och svansen går som en väderkvarn.
Aha! busdags! Den stora mulen beror på att han har en tennisboll i munnen (själva bollen syns inte) och den vilda svansen signalerar att han hoppas på att bli jagad.
Och som han blev jagad! Både Tiger och jag satte efter honom, försökte stoppa hans framfart på alla sätt, vi kastade oss efter och gjorde riktiga spurter (förlåt, doktorn!). Men han är smidig Ying; vill han inte bli fångad så vill han inte. Och ett magdjupt, högljutt morrande hördes över hela nejden, rent blodisande.
Men det var förstås bara på skoj; rätt som det är stannar han och ska pussas/klappas litet, sen är det min tur att bli jagad, fast bara ett litet tag, för att jag inte ska bli grinig.
För Ying tycker allra allra bäst om att vara den jagade!

Det finns så många förkortningar inom hundsportvärlden. Det börjar kanske med ett MH, kanske BH (som betyder nåt helt annat här än på Twilfit), sen finns det alla LK och så förstås IPO och BSL och fan och hans mormor.
En sport som ännu inte är så känd för den stora allmänheten är SPL - vi är en ganska exklusiv klick som sysslar med det.
Det betyder förstås Shar Pei Lydnad och faktum är att även om det förvisso hjälper om man känner en shar pei som man kan träna med så kan det gå ganska bra även med någon annan ras, under förutsättning att man är en jääla bra tränare.
Momenten är ungefär de samma som i vanlig lydnad men med HELT andra krav på precision och finess i utförandet! Linförigheten utförs t.ex. med kopplet löpande mellan hundens ben och för erhållande av bästa betyg måste kopplet också ligga i en ögla kring förarens båda ben. Dessutom måste hunden sjunga genom hela momentet.
Läggande under gång tillgår så att på tävlingsledarens kommando går först föraren ut en bit och lockar sedan till sig hunden. Därefter kommenderas "ligg" och då ska hunden, för att tilldelas högsta betyg, utan att tveka fortsätta i förarens hälar. Om hunden stannar till kan ej högre betyg än 8 utdelas, varje ansats till böjning i knäna renderar betyg 0.
Inkallning är litet svårt att beskriva för en lekman, men lyckligtvis kan jag presentera en video av en klockren 10-betygsinkallning. Varsågoda!

Untitled from Pelleskop on Vimeo.

(Observera: att filmen måste betraktas med huvudet på sned är bara ett led i Din skolning till SPL-förare!)

Alltså: på förarens kommando skall hunden med god fart närma sig föraren men på ett avstånd av högst 10 och minst 3 (ju mindre avstånd desto högre betyg, inom dessa gränser) stanna, vända sig med profilen mot föraren och sedan fullkomligt bortse från föraren under en tidsrymd om minst 5 sekunder. Som ni förstår - här gäller baklängeskedjning och genomtänkning i många led när detta moment skall tränas in!

Sen fortlöper det på motsvarande vis, fullständiga regler och kriterier kan erhållas från förbundet, om ni anses värdiga. Jag vill bara särskilt puffa litet för apporterings-momentet, det kan vara värt att börja träna på genast då det är mycket tidskrävande att få till riktigt snyggt. Där gäller att då föraren håller fram föremålet skall hunden se så frånvarande ut som möjligt och först vid kommandot "apport" skall hunden lukta nogsamt på föremålet och därvid genom tydligt markerade nosrynkor uttrycka så stor avsky som möjligt.

Fram med klickern bara, så ses vi i SPL-ringarna i sommar!

Alltså - först hittade jag ingen sladd att sätta mellan kamera och dator, sen tänkte jag flytta kortet till en annan kamera, vars sladd jag hittade - men den kameran var urladdad och LADDAREN till just den hittade jag inte, och inte hittade den separata kortläsaren heller och fotoskrivarens drivrutiner måste uppdateras och då blev jag så trött...
Sen till slut så hittade jag kortläsaren och då visade det sig att 98% av bilderna från utställningen i lördags till större delen bestod av min r*mpa  - man tycker att fotografen kunde byta perspektiv ibland...
Men nu biter jag ändå i det sura äpplet så här kommer berättelsen om:

Vår dag på utställningen
Mattes brallor som hon noga hade framletat och utprovat kvällen innan (duktig matte!) bestämde sig plötsligt för att larva med blixtlåset - det gick varken upp eller ner. Fast om man tog i med en tång så gick det til slut - tången med på utställningen!
Sen gick hussen ut till bilen och kom raskt tillbaka med runda ögon och blekt ansikte: -Ying haltar! Japp, det gjorde han - rena blockhältan. Visade sig emellertid komma sig därav att en rostagg hade satt sig mellan hans trampdynor. Inga bestående men, Gott sei Dank.
Fraktade vi oss till venyn, hittade inte ringen, visade sig: ny ring, ny tid. Vi var där tre timmar för tidigt, jabba! En miggiljon schnauzrar före oss, alla identiska. INTE roligt. Sen 20 bulldoggar, roligare.
Lotta o Ancho tillstötte, med andan i halsen (Lotta) och det misstänksamma sinnet påslaget (Ancho).
Litet shopping, just liiitet, för en gångs skull. Pank. Blev litet torrfoder att ha som fickgodis samt ett par snörbollar till Pepito.
Ja, sen var det dags då. Två öppenklasshannar. Ying tyckte det var halt och tassade rätt friskt, men inte så pjåkigt ändå. Kunde emellertid inte stå snyggt alls, ville pussa sin moder, ev. göra fot och sitt och sånt. Var dock snäll och vänlig mot domaren.




Det var inga problem för domaren att få klämma både här och där samt bläddra i munnen. Och sen skrevs det och skrevs och vi visste inte riktigt vad vi skulle tro. Men så här tyckte hon:

Bra prop., välkroppad hane. Mycket vackert huvud och uttryck med bra skalle och nosparti, bra bett, vacker hals och stram rygg. Bra bröstkorg, bra bakställ. Rör sig med bra steglängd.

Och titta vad vi fick!



Ett CERT är det som sekreteraren viftar med och som Ying och jag tittar så hänfört på! Hurra!



Jag bjuder på denna bild av min akter - om ni i stället fokuserar på HUNDEN ska ni se att man nästan kan få det intrycket att han är medveten om sin matte. Han ser närapå litet rar ut, skulle jag vilja säga!



Sen var det die kleine Anchos tur, och hon var inte riktigt på humör den där dan. Inte domaren heller, inte på Ancho-humör för det blev en liten larvig tvåa, bara!

Hon är söt ändå, men vilka olika typer hon och Ying utgör!

Nåja, som unghundstiken var väl rynkig och därmed bara fick etta med HP blev det just ingen spänning kvar utan Yingis Pingis gick och blev BIR. Va! Nu är det väl i och för sig bra mycket lättare att bli BIR bland peier än bland t.ex. staffar, men det hade ju inte behövt bli nån alls. Det blev således ingen BIM den här dagen, eftersom ungtiken inte fick CK. -Och lika glad var jag ändå, tralala, sjöng Ying.



Nu avrundar vi reportaget med en bild som man sällan ser: HUSSE vallar en HUND! På OFFENTLIG PLATS! Glöm inte att det vär här ni såg det!



För hussen finns det bara en hundsport värd namnet: utställning! Och det ska vara en med stora rosetter...

Idag är vi så trötta, så trötta. Ying säger att jag ska vara hans slav hela veckan. Minst. Det är knappt att man törs stiga ur sängen!

I morgon är det utställningsdags för lille Ying. Det ska bli skoj.
Inte skoj är det däremot att behöva stiga upp.
Nu är det ju frallandel bara 3 mil till utställningen, och om domaren är tokextremt hypersnabb är det Yings tur kl. 10, så nån vansinnesmorgon är det ju inte precis fråga om.
Det är bara det att jag avskyr att behöva passa en tid före 13 på dagen. Ja, sen också, i och för sig, men det är i alla fall rimligare.
Nå, håll tummar och tassar för Yingen i morgon. Det kan behövas.
Vi har i alla fall rustat oss med köttbullar.
Och jag har t.o.m. målat naglarna. Fint som kattlort i vällingen.

Den förnicklade isländska vulkanen har sabbat hela min helg - i stället för en irländsk domare som verkade lovande blir det en svensk dam som jag inte vet nåt om. Trist.
Fattar inte att de där islänningarna inte kan ha ordning på sina grejer!

I morse såg de hemmavarande barnen på en film som heter Hotel for Dogs eller nåt - jag såg bara precis på slutet. En oherrans massa filurer befriades från hemska hundfångar och flydde genom stadsgatorna. Faktiskt en sån där scen som jag blir alldeles tårögd av, fjollig som jag är.
I alla fall tänkte jag på hur det måste vara att spela in en sån film, och en sån masscen. De är ju inte alltid så bra på att ta regi, hundar, i synnerhet inte när de äro legio.
Så kom jag på en munter tanke och sa till mina barn: -Det var väl inga pejer med, va? Barnen trodde inte att de hade sett nån, det skulle de nog ha kommit ihåg i så fall. Och så började vi fundera på  hur det skulle kunna vara att spela in film med shar pei.
Man brukar hävda att Mao Tse Tung (ja, jag ÄR gammaldags. Och gammal.) ville få bort alla hundar av princip och shar pei i synnerhet för att de var fattigmanshundar. Tss, snack! Han ville förstås få bort pejerna därför att det inte går att likrikta dem. Konformism är ett fult ord för pejer. Varhelst en shar pei finnes uppstår ANARKI.
Alltså - ingen pej i hundhotellsfilmen.
Men under eftertexterna visades en massa hundar med människor i soffor - en eller ett par, tre hundar i taget. Och i en sån soffscen var det faktiskt en karl som hade en vanlig hund och en pej. I ett första tvåsekundersklipp satt hunden i soffan. I nästa klipp var pejen på väg ur bilden, mot kameran medan hussen tog sig för pannan.
Bingo! tänkte jag. Anarki!