Pelleskop-livet

Ikväll var jag ute i trädgården med Ying och Tigger. Jodå, Peppar och Jazz hade just kommit hem från en lång promenad på stan så de var inte på något sätt förfördelade.
Vi busade och skojtränade litet om vartannat, slängde in en ruta (som gick bra), litet hopp över hinder... Så plötsligt ser jag hur Ying står och ser optimistiskt mystisk ut: mulen större än vanligt och svansen går som en väderkvarn.
Aha! busdags! Den stora mulen beror på att han har en tennisboll i munnen (själva bollen syns inte) och den vilda svansen signalerar att han hoppas på att bli jagad.
Och som han blev jagad! Både Tiger och jag satte efter honom, försökte stoppa hans framfart på alla sätt, vi kastade oss efter och gjorde riktiga spurter (förlåt, doktorn!). Men han är smidig Ying; vill han inte bli fångad så vill han inte. Och ett magdjupt, högljutt morrande hördes över hela nejden, rent blodisande.
Men det var förstås bara på skoj; rätt som det är stannar han och ska pussas/klappas litet, sen är det min tur att bli jagad, fast bara ett litet tag, för att jag inte ska bli grinig.
För Ying tycker allra allra bäst om att vara den jagade!