Pelleskop-livet

I morse såg de hemmavarande barnen på en film som heter Hotel for Dogs eller nåt - jag såg bara precis på slutet. En oherrans massa filurer befriades från hemska hundfångar och flydde genom stadsgatorna. Faktiskt en sån där scen som jag blir alldeles tårögd av, fjollig som jag är.
I alla fall tänkte jag på hur det måste vara att spela in en sån film, och en sån masscen. De är ju inte alltid så bra på att ta regi, hundar, i synnerhet inte när de äro legio.
Så kom jag på en munter tanke och sa till mina barn: -Det var väl inga pejer med, va? Barnen trodde inte att de hade sett nån, det skulle de nog ha kommit ihåg i så fall. Och så började vi fundera på  hur det skulle kunna vara att spela in film med shar pei.
Man brukar hävda att Mao Tse Tung (ja, jag ÄR gammaldags. Och gammal.) ville få bort alla hundar av princip och shar pei i synnerhet för att de var fattigmanshundar. Tss, snack! Han ville förstås få bort pejerna därför att det inte går att likrikta dem. Konformism är ett fult ord för pejer. Varhelst en shar pei finnes uppstår ANARKI.
Alltså - ingen pej i hundhotellsfilmen.
Men under eftertexterna visades en massa hundar med människor i soffor - en eller ett par, tre hundar i taget. Och i en sån soffscen var det faktiskt en karl som hade en vanlig hund och en pej. I ett första tvåsekundersklipp satt hunden i soffan. I nästa klipp var pejen på väg ur bilden, mot kameran medan hussen tog sig för pannan.
Bingo! tänkte jag. Anarki!