Prat i kvadrat
En afton råkade jag säga: -kom kom alla hundar! och lät därvid förstå att jag avsåg även Ying.
GISSA om han blev purken!
- Matte ja e ingen hunn! sa han tjurigt. Hans rörelsemönster påminner vid sådana tillfällen starkt om det hos tjuren Ferdinands mamma när speakern säger "fast hon var en ko".
- Nähä, min lille gosse, vad är du då? frågade jag artigt. Vi har haft såna här diskussioner förr men varken Ying eller jag kommer nånsin ihåg vad vi kom fram till förra gången det begav sig.
- Tss, de vet du vell! sa Ying. Jag beslöt mig raskt för att försöka undgå att ge mig in i logikens labyrinter ledsagad av herr tjingtjongkinaman och försökte föra in samtalet i andra spår.
- Vad ska vi hitta på i morgon då, tycker du?
- Tss, inga hundsaker jallafall! svarade Ying. För ja e ingen hunn, de vet du. Du e ingen hunn heller matte!
Nu började diskussionen ta en intressant vändning mot ett verkligt värdigt mål: mattes förträfflighet. Nä minsann, jag är ingen hund! Men vad är jag då, i Yingens ögon? Troligen nästan nåt kungligt, kanske rent av en gud. Kanske Mr Millan?! Beredd att slicka i mig alla möjliga fina epitet frågade jag förväntansfullt:
- Så vad är matte då, Ying?
Ying började slå med svansen som en bättre pukslagare, hoppade ner i lekställning med frambenen och såg utomordentligt fröjdefull ut. - Vill du veta vad du är, du matte?
Här borde jag ju förstås ha anat oråd och låst in mig i badrummet men jag var liksom så förlorad i en soft-fokusvärld av självförhävelse så jag kunde bara svara att ja, tack, det ville jag gärna veta.
Ying gjorde några bocksprång tills han hamnade längst ner i trädgården, intill äppelrosen, studsade upp och ner några gånger och nästan gläfste av förtjusning.
- Matte, vet du vad du är? Jo du är FRANKENSTEINS BRUD!!
GISSA om han blev purken!
- Matte ja e ingen hunn! sa han tjurigt. Hans rörelsemönster påminner vid sådana tillfällen starkt om det hos tjuren Ferdinands mamma när speakern säger "fast hon var en ko".
- Nähä, min lille gosse, vad är du då? frågade jag artigt. Vi har haft såna här diskussioner förr men varken Ying eller jag kommer nånsin ihåg vad vi kom fram till förra gången det begav sig.
- Tss, de vet du vell! sa Ying. Jag beslöt mig raskt för att försöka undgå att ge mig in i logikens labyrinter ledsagad av herr tjingtjongkinaman och försökte föra in samtalet i andra spår.
- Vad ska vi hitta på i morgon då, tycker du?
- Tss, inga hundsaker jallafall! svarade Ying. För ja e ingen hunn, de vet du. Du e ingen hunn heller matte!
Nu började diskussionen ta en intressant vändning mot ett verkligt värdigt mål: mattes förträfflighet. Nä minsann, jag är ingen hund! Men vad är jag då, i Yingens ögon? Troligen nästan nåt kungligt, kanske rent av en gud. Kanske Mr Millan?! Beredd att slicka i mig alla möjliga fina epitet frågade jag förväntansfullt:
- Så vad är matte då, Ying?
Ying började slå med svansen som en bättre pukslagare, hoppade ner i lekställning med frambenen och såg utomordentligt fröjdefull ut. - Vill du veta vad du är, du matte?
Här borde jag ju förstås ha anat oråd och låst in mig i badrummet men jag var liksom så förlorad i en soft-fokusvärld av självförhävelse så jag kunde bara svara att ja, tack, det ville jag gärna veta.
Ying gjorde några bocksprång tills han hamnade längst ner i trädgården, intill äppelrosen, studsade upp och ner några gånger och nästan gläfste av förtjusning.
- Matte, vet du vad du är? Jo du är FRANKENSTEINS BRUD!!