Kaxig
Jag börjar med en brasklapp: härtill upplevde jag mig mer eller mindre nödd och tvungen, liksom.
För jag tycker verkligen INTE, alltså VERKLIGEN inte, att man skall kaxa sig med sina hundar! Absolut inte med sina bulltyphundar och absolut inte med några hundar alls, faktiskt. Och jag skulle inte drömma om att göra det, egentligen. Fast ibland - tja, här ska ni få höra.
Vi tog en kvällspromenad igår, hundarna och jag. Varmt och kvalmigt var det, för vilken härlig sommar vi har haft i år! Vi gick utåt landet till och sen hemåt igen, genom ett Ruskigt Område. Ett sånt därnt där man inte vill bo. Där ingen vill bo, tror jag, för det verkar som om de som de facto bor där mest hålls på att ha sönder hela alltet. Men folkliv var det i alla fall, det är det alltid. Bitvis var luften så tjock så man kunde ha skurit den med kniv och serverat som Cannabis Cake på nåt obskyrt café - jag vågade inte andas så djupt faktiskt. Vill gärna ha huvudet något så när klart.
Men sen kom vi till själva gettokärnan - där var det massor av ungherrar, så där 15 till 30 år, samtliga svarta - om man får säga så. Får man inte det vet jag inte vad jag skall säga - "av afrikanskt ursprung"? Det vet ju inte jag, de kan ju komma från Grönland hela bunten, men svarta är de. Eller mörkbruna.
Vad de mera är, allihopa är: hundrädda. Väldigt.
Så när jag kom där med mina fyra bestar i långa löst hängande koppel - hundarna var ungefär så pigga som såskoppar i värmen - då skingrades massorna. Jag kände mig som Moses.
Det tisslades: -Jag tror den svarta är starkast. -Näe, titta på den stora bruna! Han morrade!! (det var Ying det, som hade sagt gnorf, ungefär). Så där hölls det på. Det blev ganska tyst och stilla.
En ung man tog mod till sig och ropade: -Är det inte farligt? -Vaddå, frågade jag. Intelligent. -Hundarna, fortfor yngligen. De är så många. Är det inte farligt då? Är de inte farliga?
Och det var då jag avvek från den rätta vägen, det var då jag svarade: -Njaaaaa... Inte för MIG.....
och så lät jag dem liksom fylla i resten själva.
Helt fel av mig, förstås. Men ärligt talat - de var litet för många för att det skulle kännas bekvämt att säga: -Näe, de är jättesnälla, kom och klappa bara, de gör ingenting.
Alla hundarna gick i alla fall helt stillsamt i sina långa koppel genom klungan, ända tills Tigger insåg att här fanns en möjlighet att göra intryck, jippi: fjäffjäffjäff-grrrr-vrrraff!! sa Tigern och kastade sig i kopplet, och ynglen slängde sig längre bakåt i det att de utbytte blickar. Jojo, det var inte den svarta eller den stora bruna som var farligast!
Så där ser man - det är alltid fega typer (jag) som kaxar sig! Men jag vidhåller: det var inte jag som kaxade mig, det var de som kaxade mig. Om man så säger.
Hur som helst: i nästa slumområde (pardon my french) så dök det upp ett helt gäng av merendels jäntor, merendels i diverse hucklen. (Alltså: hur man än skriver så verkar det rastistiskt och så. Men det är inte min mening, jag bara anger vad jag har varseblivit. Utan värderingar.) Den största var väl i min axelhöjd, den minsta till min höft. Femton stycken. Rusande. -Får vi klappa hundarna? Har du godis som vi kan ge dem? Vad heter han? Vad heter han? Vad heter han då? Vad heter du? Ge oss mer hundgodis!
Faktiskt: som ett pirayastim! I St Petersburg blev jag varnad för "de svarta barnen" (romska) - hmf! tänkte jag rättrådigt, sånt trams, vilka fördomar! Tills jag plötsligt drabbades. Såg en "svart unge", sen en till, en till - och så slöt de sig kring mig, precis som ett fiskstim. Tur i oturen - en polis såg vad som höll på att hända och slöt sig kring mig innan stimmet hade slutit sig. Inte brydde sig ungarna om det, men han blåste i sin visselpipa och en till polis kom, som också visslade. Kvickt skvätte ungarna iväg igen, precis som det där fiskstimmet. Allt hände på några sekunder, men vad jag var glad för den där polisen!
De här barnen som vi träffade igår hade inget ont i sinnet, men de var många och påflugna och aldrig stilla en sekund. Till slut satte jag ner foten (bildligt) och sa att hundarna skulle inte ha mer godis - då snöt sig en unge fram och försökte muddra min midjeväska, där godiset förvaras! Men då sa Ying att det fick räcka.
Roligt ändå - när det händer sånt där, då är vi två vuxna: jag och Ying. Jag ansvarar för Tigg och Betty och framför allt Jazz, Ying ansvarar för sig och ungarna och mig och situationen i stort. Trots att han är "reserverad" och ser illa så är jag helt trygg med att ungar dyker på honom uppifrån, bakifrån - överalltifrån. Jag GODKÄNNER det inte, men kan jag inte stoppa ungarna så vet jag att Ying är 100% säker. Med BARN, märk väl. Vuxna som är ohyfsade har han inget tålamod med, och det talar han om.
Övriga då? Tja, Tigg är också helt säker, faktiskt - kan det resultera i en godbit så låter han sig nog lyftas i svansen om så skulle vara. Jazz har jag jättekoll på och försöker hålla alldeles intill mig samt att jag säger åt ungarna på skarpen att låta bli honom. Fast jag ser ju att han är rätt avslappnad och då får han gå fram och ta en karamell. Bettan är knepigast - hon blir rädd och förvirrad och börjar kloppa med munnen. Då blir nån unge rädd och börjar veva med armarna och då kan hon nafsa, lilla B.
Nu frågar sig förstås Rättrådige Rickard och hans vänner: men vad utsätter människan sina djur för?!! Tja, vad ska man säga. Dels var jag på sånt humör att jag kände att jag kunde rådda upp situationen om det skulle behövas, och då kunde det helt enkelt vara en nyttig aktiveringsgrej. Dels var ungarna så många och så ohörsamma att jag skulle ha behövt vara otrevlig för att hålla dem på håll och det ville jag inte riktigt. Nån pedagog-gen i mig hoppade fram och ville försöka lära de där fröna hur man umgås med hundar och, framför allt, hur man INTE umgås med hundar. Lugn-å-fin, alltså. De flesta lyssnade förstås inte alls, men nån liten jänta satte sig faktiskt på huk, och nån annan slutade att springa efter en backande hund.
Summa summarum tror jag faktiskt att det var nyttigt för både hundar och ungar. Säkert för mig också. Och Ying växte ett snäpp till i mina ögon.