Pelleskop-livet

 

På bara en dryg timme hinner det gå från småskumt till rena mörkret.

Snart är det rena natta dygnet runt.

 

 

 

Det ser ju rent sagolikt ut, på allra vanligaste promenadvägarna!

 

I alla fall har den där Tigern tagit sig orådet före att härja med joggare, ibland. Han har blivit lärd sedan mycket unga år, eller rättare sagt månader, att joggare innebär godis och därmed har han vid åsynen av joggare raskt vänt sig till mig med något hungrigt i blicken.

Men numera har han alltså börjat larva sig, ibland.

Jag tror han tycker att de som springer förbi eller möter oss liksom stajlar och tror att de är nåt, hemska tanke. För det vet ju alla att det bara är Tigern som är nåt.

Dessbättre bryr sig varken Olle eller Jazz om Tigerns barnsliga påhitt, de har viktigare saker för sig. Såsom att nosa, lyfta på benet, krafsa, nosa, nosa, nosa... Suck.

 

Ikväll var det rätt många joggare ute, och rätt många av dem fick sig ett sanningens ord av Tigern. Slutligen kom där rännandes ett helt rackarns fotbollslag - det dundrade som av grävlingar i marken och skogen fylldes av flås.

Då slängde sig Tigern upp på en sten och satte i att hojta:

-Stanna! Stanna, jag ska säga en grej! Hallå, stanna då, jag måste säga en grej, ni måste lyssna! STANNA DÅ!

Den nästan allra sista mannen i skaran stannade faktiskt till och frågade blitt: -Är han arg?

-Nejdå, svarade jag, han vill bara säga en grej.

 

Och inte vet jag om de hade sprungit så många varv att de var litet yra i mössan eller om de bara ville vila en stund eller hur det var, men den där karln blåste i alla fall i en liten pipa och raskt vände hela laget om och kom joggande tillbaka.

-Hunden vill säga en grej, sa pipmannen, och alla tittade på Tigern, som stod kvar uppe på stenen invid springstigen. 

Tigern tog i från tårna och gapade så det skallade i skogen och så han liksom studsade för varje stavelse:

- VET NI EN GREJ ATT NI - NI   SPRINGER   INTE   FORT!!!!!

 

Och där stod matten och rodnade, men som tur var förstod fotbollslaget inte russellska, så de smålog bara och undrade vad han sa.

Nästan precis som Karl-Bertil J ställdes jag inför valet att rakryggat yppa sanningen eller ljuga för ett helt fotbollslag och jag fegade ur och valde det sistnämnda:

-Han säger "heja, heja", sa jag, och så undrar han om ni har några karameller.

 

Ett ivrigt famlande i fickor och byxlinningar begynte, ganska mycket snus i såväl pås- som prisform kunde vi ha fått ta del av om vi ville. Och Tigern ville nog för all del men jag tyckte nog att så roligt skulle vi inte ha ändå. Så vågade sig en fjunig lirare med liksom en aura av fuskpolo fram och sa: -Jag har halstabletter...? och så tog han fram tre stycken och gav en var till Tiger, Olle och till och med till Jazz, innan jag hann ingripa. Som tur var blev han inte biten, men däremot vidtog ett väldigt smaskande och smackande och spottande och omstartande och allt vad man nu kan göra med en halstablett. Tigern svalde sin ganska omgående och tog sig för med att krafsa på fjunisen för att tilltvinga sig mera halstablett, vilket han också lyckades.

Då brast det alldeles för en annan medlem av fotbollslaget, en som mer hade en aura av intatuerad taggtråd: - Faan! utbrast han. -Nästa gång ska jag också ta med mig halstabletter!

 

Det fann jag förstås vara ett lovvärt initiativ som borde uppmuntras. -Gör det! sa jag. -Eller också köttbullar, de skramlar mindre!

 

Sen ville alla 15 eller hur många de nu var klappa alla de små hundarna, och alla tyckte att olika hundar var finast och till och med Jazz tyckte att fotbollsspelarna var riktigt trevliga typer.

 

Tänk ändå, vad en jättedvärgpinscher, en dvärgpudel och en alldeles vanlig russlare kan åstadkomma - en hel bunt glada leenden under resten av träningspasset!

 

 

 

 

Jag inledde projekt självporträtt med hund. Fniss. Man har inte roligare än man gör sig, men ibland gör man sig väldigt rolig. -Tyckeru? säger Tigern.