Med livet i behåll.
Det blev visst en aning tyst.
Men ni vet - det här och det där och ska bara och sen, snart.
Och så på det - förkylningarnas förkylning!! Tvi vale - förkylning sommartid borde vara förbjudet.
Så jag har inte så mycket att rapportera faktiskt.
Ying aktiverar mig när han orkar. Idag bestämde han sig för att inte gå in när vi andra gjorde det. I stället hoppade han runt på ytterst fånigt sätt och morrade högljutt.
Så det var bara till att jaga honom och försöka fösa in honom.
Raskt greppade han en av Bettys bollen-e-rund-bollar (=tomt, sladdrigt läderskal) och började slänga runt med den, liksom för att fresta mig.
När han såg att det började svartna för mina ögon tyckte han att det fick räcka.
Raskt sprang Ying upp på trappan och sa: - Nu orkar jag inte leka med dig längre. Förresten behöver du vila! och det hade han ju rätt i.
Vill man verkligen lära sig nåt om hundar borde man skaffa en Ying. Eller rättare: först skaffar man en bunt andra hundar som man uppfostrar och tränar och formar enligt alla konstens regler, samtidigt som man läser allt man kommer över i ämnet, ser på TV, går på kurser, pratar med kunnigt folk.
Sålunda fullärd skaffar man sig en pej, helst en Ying.
Sen kan man tralla för sig själv: Börja om från början, börja om på nytt!
Ying är ingen hund, han är en naturkraft, en free spirit, ett budskap nånstans ifrån. En rar liten rackare!
Men denna hans sjunde sommar har han - tadaa! - börjat leta godis som vanliga hundar! Somliga dagar, såna som idag när jag inte orkar annat än bearbeta snytet med Otrivin, pepprar jag gräsmattorna med små små ynka kattmatskulor - för hundarnas skull, inte för min egen. Och i år har faktiskt Ying börjat leta och beta! Tidigare har han alltid bara krävt att jag skall förse honom med en egen rejäl dosis (den s.k. mother load. haha).
Om han får leva och ha hälsan tills han blir 14 kanske han lär sig att gå i koppel också! Nä, nu var jag stygg - det kan han redan, vilket han visar på ungefär 1 av 57 promenader. Duktig liten pej!