Status
Status som i "läge", inte status som i it-bags och den sortens.
Min it-bag är första bästa som är lagom stor för att rymma ett par tre kameror, oändligt många b*jspåsar, olika sorters hundgodis, några bollar och kampisar, en bok eller ett par, en vattenflaska, några pennor av vilka förhoppningsvis minst en fungerar (inte alltid fallet), någon form av näbbsmörja, en bortglömd mosig banan samt ev., mycket ev., mobiltelefon. Ev. laddad.
Statusen då? Jo tack. Le Tigrou et moi avons passé äh, alltså: Tigern o jag har tillbringat några dagar i Karlstad. Det var jag som var Sola. Jag deltager därstädes i en sommarkurs rörande interkultur. Mer spännande än det låter. Merendels förekommer kursen å nätet, men själva introduktionen gjordes å plats.
Som tur är har jag ju ett s.k. barn boendes i Värmeland (du sköna), så den sortens blev billigt.
Introduktionsdagarna var nog ämnade att sålla agnarna (sega rackare) från vetet, ety vi var bara halva styrkan kvar efter tre dagars ihållande föreläsningar o en och annan gruppdiskussion. TRÖTTA, blev vi!! Men de av oss som fortfarande inte har gett upp blev inspirerade, för det är ett intressant ämne, och viktigt! Nu har jag jättemycket att läsa och grubbla över hela sommaren, så förhoppningsvis kommer inte hjärnbarken att förtvina.
I alla fall så fortskaffade vi oss per tåg - DET sker inte ofta! Visserligen var jag ju en sväng till kungl. hufvudstaden per järnväg förra sommaren, men det var ju inte pro primo för att komma dit, utan mest för själva åkandets skull. Vägen är målet, som man säger. Och målet var dessutom att se hur pass knasigt en pej kunde bete sig på ett tåg. Men han skötte sig bra, medan däremot tigern tiggde hamburgare så man rodnade åt det...
Den här gången uppförde sig Tigern dock föredömligt. Ung. 4 timmar i varje riktning, inkl. ett resp. ett par byten. Rart att se att hundar är liksom sniglar, som har sitt hus med sig. Hundarnas snigelhus torde vara deras matte.
På hemvägen hade vi herr pudel Olsson med oss, samt dennes matte. Han tyckte tydligen att det var jättekonstigt att även tigern och jag var med, för han - som dock är en van och cooooool tågfarare - boffade närapå oavbrutet.
Jazz och Ying levde under min bortovaro livets glada dagar med minsta matten som flockledare, tydligen en god och uppskattad sådan. Även fadern dök förstås upp, med mer eller mindre jämna mellanrum. Han är ju en sån där märklig person som har Fast Anställning. Sedan miljoner år tillbaka, dessutom.
När vi kom hem, i söndags afse, blev Jazzen så glad så glad så jag har nästan aldrig sett så glad dvärgpinscher! Hela lilla nyllet var ett flin och han pussades som den värsta pitbull, slafs och slafs och slafs så jag blev rätt slemmig. DET var rart att få uppleva!! Faktum är att det har inte riktigt ebbat ut ännu, så jag får passa på att njuta. Snart är han väl sitt vanliga stronga jag igen.
Sedan vi kom hem igen - jag var dock borta i 6 hela dagar!! - har jag betett mig NÄSTAN som en hund, dock med ett par väsentliga skillnader: jag har inte luktat på allting och inte kissat på någonting. Annars har jag faktiskt känt mig nödgad att gå mina vanliga promenader och liksom kolla av att allting finns kvar.
Hittills är utfallet positivt, det finns till och med sånt som inte fanns när jag for: KANTARELLER. Igår plockade jag en hel påse full. Snart ska jag slänga de svamparna, det gör jag alltid - plockar och slänger. Men först vill jag liksom ha dem hos mig ett tag. Mina Kantareller, som Jag Själv har Plockat.
Familjen ser fram emot en tung period av året, då huset översvämmas av kantareller i olika stadier av oätlighet. För mig har svamparna nämligen blott affektionsvärde - jag vill inte äta dem, men jag vill min sju inte slänga bort dem. Och kom för allt i världen inte och föreslå att jag ska låta dem stå kvar i skogen!!!!
Min it-bag är första bästa som är lagom stor för att rymma ett par tre kameror, oändligt många b*jspåsar, olika sorters hundgodis, några bollar och kampisar, en bok eller ett par, en vattenflaska, några pennor av vilka förhoppningsvis minst en fungerar (inte alltid fallet), någon form av näbbsmörja, en bortglömd mosig banan samt ev., mycket ev., mobiltelefon. Ev. laddad.
Statusen då? Jo tack. Le Tigrou et moi avons passé äh, alltså: Tigern o jag har tillbringat några dagar i Karlstad. Det var jag som var Sola. Jag deltager därstädes i en sommarkurs rörande interkultur. Mer spännande än det låter. Merendels förekommer kursen å nätet, men själva introduktionen gjordes å plats.
Som tur är har jag ju ett s.k. barn boendes i Värmeland (du sköna), så den sortens blev billigt.
Introduktionsdagarna var nog ämnade att sålla agnarna (sega rackare) från vetet, ety vi var bara halva styrkan kvar efter tre dagars ihållande föreläsningar o en och annan gruppdiskussion. TRÖTTA, blev vi!! Men de av oss som fortfarande inte har gett upp blev inspirerade, för det är ett intressant ämne, och viktigt! Nu har jag jättemycket att läsa och grubbla över hela sommaren, så förhoppningsvis kommer inte hjärnbarken att förtvina.
I alla fall så fortskaffade vi oss per tåg - DET sker inte ofta! Visserligen var jag ju en sväng till kungl. hufvudstaden per järnväg förra sommaren, men det var ju inte pro primo för att komma dit, utan mest för själva åkandets skull. Vägen är målet, som man säger. Och målet var dessutom att se hur pass knasigt en pej kunde bete sig på ett tåg. Men han skötte sig bra, medan däremot tigern tiggde hamburgare så man rodnade åt det...
Den här gången uppförde sig Tigern dock föredömligt. Ung. 4 timmar i varje riktning, inkl. ett resp. ett par byten. Rart att se att hundar är liksom sniglar, som har sitt hus med sig. Hundarnas snigelhus torde vara deras matte.
På hemvägen hade vi herr pudel Olsson med oss, samt dennes matte. Han tyckte tydligen att det var jättekonstigt att även tigern och jag var med, för han - som dock är en van och cooooool tågfarare - boffade närapå oavbrutet.
Jazz och Ying levde under min bortovaro livets glada dagar med minsta matten som flockledare, tydligen en god och uppskattad sådan. Även fadern dök förstås upp, med mer eller mindre jämna mellanrum. Han är ju en sån där märklig person som har Fast Anställning. Sedan miljoner år tillbaka, dessutom.
När vi kom hem, i söndags afse, blev Jazzen så glad så glad så jag har nästan aldrig sett så glad dvärgpinscher! Hela lilla nyllet var ett flin och han pussades som den värsta pitbull, slafs och slafs och slafs så jag blev rätt slemmig. DET var rart att få uppleva!! Faktum är att det har inte riktigt ebbat ut ännu, så jag får passa på att njuta. Snart är han väl sitt vanliga stronga jag igen.
Sedan vi kom hem igen - jag var dock borta i 6 hela dagar!! - har jag betett mig NÄSTAN som en hund, dock med ett par väsentliga skillnader: jag har inte luktat på allting och inte kissat på någonting. Annars har jag faktiskt känt mig nödgad att gå mina vanliga promenader och liksom kolla av att allting finns kvar.
Hittills är utfallet positivt, det finns till och med sånt som inte fanns när jag for: KANTARELLER. Igår plockade jag en hel påse full. Snart ska jag slänga de svamparna, det gör jag alltid - plockar och slänger. Men först vill jag liksom ha dem hos mig ett tag. Mina Kantareller, som Jag Själv har Plockat.
Familjen ser fram emot en tung period av året, då huset översvämmas av kantareller i olika stadier av oätlighet. För mig har svamparna nämligen blott affektionsvärde - jag vill inte äta dem, men jag vill min sju inte slänga bort dem. Och kom för allt i världen inte och föreslå att jag ska låta dem stå kvar i skogen!!!!