Arbetsglädje?
Nej, JAG lider då inte av nån vidare arbetsglädje just nu. I mitt huvud känns det som om det skulle behöva åska ordentligt ett tag - litet skruvstädskänsla, så där.
Men HUNDAR och arbetsglädje var det som det här skulle handla om.
Detta apropå att en liten hund som går på min kurs och som var ganska skraj och tveksam första gångerna nu i måndags, vid fjärde tillfället, hade börjat tjoa i bilen när de körde in på brukshundklubben.
Han var så glad!! Och det märks på plan också, han har fått en helt annan säkerhet. Jag blir så glad så jag blir nästan rörd när jag ser sånt - att så litet kan göra sån skillnad.
Men så funderade jag på det där: varför älskar alla hundar att komma till klubben?
Till och med Ying som inte precis är arbetsglädjen personifierad blir yster som en - ja, vad man nu blir yster som. Just när vi kommer till klubben alltså.
Men det är förstås detta: på klubben är det hundarna som står i centrum. (Och så får man godis, säger Tiger, men jag TROR faktiskt att till och med han nöjer sig utan godis, bara han får vara på klubben.)
Alltså: matten (eller hussen, men här kör vi med matteperspektiv) har hunden i fokus. Pratar man med någon annan människa så är det oftast om hund, och det känner hundarna. Tror jag.
Om man så håller på med tråkiga pyttemillimetrar i fritt följ så är det Du och Jag, hunden.
Ingen TV eller dator eller människomiddag som ska lagas. Ingen tvätt att hänga och ingen bok att läsa.
Total närvaro, liksom.
Och egentligen borde väl det inte vara så svårt att åstadkomma bortom klubben heller. Om man bara har det i åtanke, ibland.
Men HUNDAR och arbetsglädje var det som det här skulle handla om.
Detta apropå att en liten hund som går på min kurs och som var ganska skraj och tveksam första gångerna nu i måndags, vid fjärde tillfället, hade börjat tjoa i bilen när de körde in på brukshundklubben.
Han var så glad!! Och det märks på plan också, han har fått en helt annan säkerhet. Jag blir så glad så jag blir nästan rörd när jag ser sånt - att så litet kan göra sån skillnad.
Men så funderade jag på det där: varför älskar alla hundar att komma till klubben?
Till och med Ying som inte precis är arbetsglädjen personifierad blir yster som en - ja, vad man nu blir yster som. Just när vi kommer till klubben alltså.
Men det är förstås detta: på klubben är det hundarna som står i centrum. (Och så får man godis, säger Tiger, men jag TROR faktiskt att till och med han nöjer sig utan godis, bara han får vara på klubben.)
Alltså: matten (eller hussen, men här kör vi med matteperspektiv) har hunden i fokus. Pratar man med någon annan människa så är det oftast om hund, och det känner hundarna. Tror jag.
Om man så håller på med tråkiga pyttemillimetrar i fritt följ så är det Du och Jag, hunden.
Ingen TV eller dator eller människomiddag som ska lagas. Ingen tvätt att hänga och ingen bok att läsa.
Total närvaro, liksom.
Och egentligen borde väl det inte vara så svårt att åstadkomma bortom klubben heller. Om man bara har det i åtanke, ibland.