Pelleskop-livet

Ibland tycker jag att det har varit litet klent med hundaktivering på sista tiden.

Inte bara "tycker" förresten - VET är ett bättre ord.

Och inte bara "litet" - MYCKET passar bättre.

Samt: vaddå "klent" -  närapå ingen alls.

Slutligen: "sista tiden"? Typ ända sedan i september.

 

Promenader och mys och häng och snicksnack är vad vi har ägnat oss åt.

SKÄMS, MATTE!!

 

Men så såg jag den här videon:

  

 

Och det ser ju himla kult ut!

Fast i vanlig ordning finns det inte en sportis att jag ska orka titta på hur en människa klickar för ett eller annat beteende hos en eller annan hund i närapå en kvart, så jag zoomar in på slutresultatet och så börjar jag därifrån. För att i slutänden säkert komma fram till att det hade gått bättre och snabbare om jag hade gjort rätt (alltså som i instruktionsvideon) från början. Precis som när jag sparade tid genom att byta byxor utan att ta av mig skorna. Om ni kommer ihåg.

 

Men det hindrar ju inte att vi har roligt. Så här roligt hade vi igår:

Jag säger: -Kom och träna alla hundar! och alla hundar kommer verkligen störtande, med kunskapslystnad (a.k.a. köttbullehunger) lysande i ögonen. Alla hundar, ja, för alla tikar (Betty) ligger kvar i soffan och himlar med ögonen och säger: -Duh!

Men jag sätter raskt igång med Stora Hundskolan och Tigg gör omedelbart vågen med stor fermitet och vildare och vildare och snart har han lagt till sina egna moves så att efter sitt vackert med uppåtsträckning och bonk ner i backen så lägger han till ett par rulla-runt. Och sen lägger han till rätt många skall i själva rulla runtet.

Då får han svalna ett tag medan jag övergår till Mr Chinaman men för säkerhets skull måste jag lura in Jazz i det angränsande rummet och det går bra för Jazz är den enda som jag har nån riktig fjärrstyrning på, så jag säger "Backa!" och Jazz backar in i bokrummet och sen räcker det att jag med ojämna mellanrum ger honom ett kommando såsom "Snurr!", "Spinn!", "Trampa!" eller om igen "Backa!" och så kastar åt honom belöningar, så slipper Ying känna sig hämmad och/eller bli biten i pälsen.

Och det visar sig att Ying, som liksom har slängt all värdighet överbord med tilltagande ålder, är jätteduktig på att göra vågen, fast i vanlig ordning måste han också hotta upp rörelseschemat litet, så det blir vågen-snurr-vågen-spinn-vågen-sparkamatteinyllet-vågen-trött-spinn-snurr-vågen-sparkamatte-vågen-gåochhämtaentennisboll. Men rätt många vågen i alla fall.

Vid det laget har Tigger fått "svalna" så länge så han är fullkomligt överhettad och börjar på alldeles eget bevåg gå igenom hela sin repertoar, vilken dessvärre är mycket omfattande och känns en aning tröttande att betrakta, i synnerhet som han har ljudsatt hela alltet med många glada skall och kurrningar.

Inte ens Betty kan ligga kvar på soffan och drömma om Victoria's Secret och kycklingvingar längre utan hon masar sig ner och - "Back, Jazz! Snurr! Spinn! Stopp! Back! Trampa!" - jag lyckas faktiskt undvika att Jazz näpser henne men i stället blir det stora terrierbrottningen mellan henne och Tiger. Mjuka tänder och snälla tassar, men VÄL livligt för en matte och Ying gör spinn och snurr och sparka-matte-i-nyllet och slänger sig raklång mitt i det hela och Tigger kommer loss så pass att han kan börja rulla runt runt varv på varv runt hela TV-rummet under ivriga skall och "Back, Jazz! Snurr! Spinn! Stopp! Back! Trampa!" och ingen har blivit biten än, annat än mina fingrar, och sen trycker Ying upp en snorig och spottig tennisboll mitt i plytet på mig och det är inte långt ifrån att jag själv börjar rulla runt under skallgivning.

Men jag nöjer mig med att skratta tills jag kiknar och sen får vi anse oss färdigaktiverade för just den halva dagen, i alla fall.