Pelleskop-livet

Gammal och vad dit hör. Kanske.

Publicerad 2015-02-18 19:20:18 i Allmänt

Idag halkade vi omkring i vanlig stil - på nätterna gör det ont i hela mitt gamla skrov, tvivelsutan på grund av min fåniga gångstil. Hur som helst mötte vi ett par farbröder som var ute och riskerade livet tillsammans med en av allt att döma vid deras boende anställd kvinna. Som herrarna naturligtvis ville klappa och prata med hundar, och OM hundar, blev vi stående rätt länge. Hängde, liksom. Det var mycket trevligt - den ena farbrorn hade mer eller mindre tappat språket, och yttrade sig mest i enstaka ord, men det gick ju bra det också. Han sa: - Hund! och jag höll låda om det ett tag. Sedan sa han: -Hundar! och då höll jag låda om DET. Den andra farbrorn hade förstås också ett och annat att yttra, och kvinntimret med, för den delen. Högst vänskapligt och givande, det hela - för både två- och fyrbenta, faktiskt.
 
Men när vi under ömsesidiga välgångsönskningar och den sortens hade skilts åt så kom fruntimret studsande ikapp mig och tackade så innerligt för att gubbarna hade fått klappa hundar och prata en stund. Jag sa som sanningen var att det var så litet så och nöjet var helt på vår sida etc etc, men fick raskt höra att rätt många sätter näsan i vädret, drar åt sig kopplen och traskar förbi.
 
Sanningen att säga drar jag också åt mig koppel och hundar vid möten, men nån näsa i vädret sätter jag icke, och jag är uppmärksam på uppsynen hos den vi möter och är det nån som ser ut att vilja, eller rent av BEHÖVA, umgås med en jycke eller fyra och kanske rent av prata litet med en hundmatte så ställer jag gärna upp, för nästan alltid har jag tid och vem vet - kanske blir denna lilla vänlighet som inte kostar mig ett jota (men ofta lyser upp min dag och lär mig nya saker) ; ja alltså - denna lilla vänlighet kanske är det lilla som gör DEN dagen värd att leva för just DEN personen. För sånt är faktiskt livet - det kan vara det där lilla som gör hela skillnaden, faktiskt. Tänk på det.
 
Och så tänkte jag så här - en vacker dag (eller en grå dag som idag) är jag kanske gammal och små-gaggig själv och kanske inte har så mycket koll på grejer, men nog tusan tror jag att jag även då kommer att vilja klappa varenda hund jag möter. Och då vill jag HELST inte bli bemött som en icke-person, tack så mycket.
 
Och dessutom - under mina vuxna år med hundar har jag träffat och kommit i samspråk med så mycket märkligt folk som jag inte skulle ha träffat om jag inte hade haft hunddjuren, och inte något enda av dessa möten skulle jag vilja ha ogjort (fast då räknar jag inte konstigt folk som skriker TA UPP EFTER DIN HUND!! och sånt. Förstås.). Varenda liten ölgubbe och vimsig tant och ledsen emo-ungdom har nåt viktigt att säga, om än inte precis med så många ord. Tänk på det.
 
Over and out.
 
 

Kommentarer

Postat av: Helen

Publicerad 2015-02-18 22:12:12

Kan bara hålla med! Även jag har sen jag blev hundägare fått stifta bekantskap med folk jag aldrig skulle ha pratat med annars. Och inget gläder mig mer än att nån annan blir glad av att få prata lite med hunden. (Eller mig, för all del.)

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela