Pelleskop-livet

Idag var det dags att "springa" igen.

Men: mina ben vägde aderton ton, mitt humör var inte riktigt gjort för Yings grad av vimsighet, it took forever and ever att värma upp, Betty var bråkig och ville sticka iväg på vittring, det var halt. Blä.

Trots att förutsättnigarna var så goda!

Nåväl, vi tog oss fram i mountainbike-spåret runt elljusspåret, ungefär 5 km. Ganska mycket blev rask promenad får man väl erkänna.

Tills:

Älgen Kom!

Jag ger mig katten på att det var samma älg som nästan körde över Olle häromsistens, den här var ungefär lika korkad. Och som jag just höll oss i lagom joggingtempo så var jag så att säga redan i rullning och hade platt intet att sätta emot när Ying gick över i älgjaktsmode.

Tre val hade jag:

1. lösa ut Yings koppel och låta honom sätta av efter älgen och försvinna bort i den tilltagande skymningen (näetack)

2. försöka bromsa, halka eller dras omkull och släpas en bit. Jo, för så stark är han, Ying, och det var både lerigt och stenigt och mossigt och f*n vet allt (näetack igen)

3. lubba!! (helst inte, men det var så det blev)

 

Så Ying och jag satte efter älgen i en rasande fart, j*klar vad han är snabb och stark och terränggående den hunden!! Ja, jag med får man nästan säga, inte stark kanske, men snabb och terränggående, det är jag då! Över omkullfallna träd, genom träsk, mellan granar där man egentligen inte kom fram, över stenrösen. I full karriär!

Jag var så slut så jag orkade inte ens snörvla utan snoren hängde som små rännilar från mitt tryne.

Och Betty då - jo, hon blev så förundrad över mattes aldrig tidigare skådade sida så hon höll sig intill mig och hade inte ögon för nån älg (tur det, eftersom hon var kopplad).

 

Men i mitt huvud hörde jag doktor Pers röst: -Du ska ju inte göra nån maxpulsträning - inga hårda intervaller och sånt.

 

Hm. Måste inte detta anses vara en hård intervall, tro?

Nåväl, det var inget att be för - jag for fram. I obanad terräng.

Älgen hade vi förlorat ur sikte (rejserälg) men Ying sprang på vittring och god vilja. Att jag höll mig på benen begriper jag inte.

 

Till slut nalkades vi dock ett förbaskat stort och knöligt stenröse och jag började inse att jag nog skulle få lov att släppa Ying trots allt, för bromsa honom kunde jag helt enkelt inte. Och så värst mycket ork hade jag inte kvar.

 

Då hände det, tack och lov, att Ying inte precis saktade av eller nånting sånt, det var mer som om en liten tanke på ev. riktningsbyte korsade hans hjärna, precis när han slank tätt förbi en tall. Och mer än denna lilla bråkdels sekund behövde jag inte för att kasta mig runt tallen på andra sidan och med uppbådande av mina absolut sista reservtankskrafter skutta över hans koppel som alltså gick på andra sidan trädet, sen ställa mig tätt intill tallen och liksom omfamna den med båda armarna.

 

Och då - då blev det äntligen stopp på Ying!

Pust!!

 

När jag hade trasslat ut oss från tallen och kopplet (som alltså bara är 1,5 meter i sträckt tillstånd, tack och lov för det, med en längre lina vetekatten hur det hade avlöpt) och sett till att jag hade stadigt fotfäste ifall han skulle försöka igen (men det är inga problem att hålla honom om man står still, det är bara när man liksom är igång som det är hopplöst) så frågade jag honom hur han hade tänkt sig att det hela skulle avlöpa egentligen.

 

-Fruntimmer! sa Ying och skakade på sig så skummet yrde och det klapprade om kinderna. Sen återstod för oss att hitta tillbaka till stigen vi kom från, men det hade han faktiskt inga problem med.

Och Betty förstod fortfarande ingenting.

 

Sen fortsatte vi i lagomare takt och tro det eller ej - jag hade faktiskt blivit ordentligt uppvärmd!

 

När vi kom hem och jag berättade för hemmavarande familjemedlemmar om vårt äventyr började vi tänka på hur det hela skulle ha sett ut om någon hade iakttagit oss. Först kom en vettskrämd älg, sen kom en tokig hund och sen kom en ännu tokigare matte med flätan som en fartrand efter sig.

 

Samt tallbarr ända in i underbrallerna, efter vad det sedemera visade sig, i duschen.

 

Undrar om vi kunde ha åkt dit för tjyvjakt? Mellanbarnet tyckte att jag fortsättningsvis alltid skall ha servett knuten i nacken och silverbestick i nyporna, i fall nytt jakttillfälle skulle givas och ifall kanske någon då skulle iakttaga oss. Det skulle se liksom så fint och belevat ut.

 

Nåja, slutet gott, allting gott och varken hjärtat eller manicken har krånglat. På tisdag skall jag in på teknisk kontroll; så se om de då frågar mig vad katten jag hade för mig idag. För manicken lagrar alla pulsar varje stund på dagen flera månader i stöten!

 

I alla fall försökte jag få Olle att tala litet med Ying om alternativa förhållningssätt till Älgar i Skogen, men Olle bara fnös. -Då kan jag lika gärna tala in i en kulvert, hävdade han.