Pelleskop-livet

Bara en liten liten onöda vill jag stoppa in om gårdagens springtur.

Eftersom Ying har upplöst Kamratförbundet svensk-kinesiska etc. (eller kinesisk-svenska etc.) så sprang jag ut alldeles själv igår kväll. Ganska mycket tog det emot att byta om och ge sig ut igen, i mörkret och kylan. Och blåhåhåsten!

 

Först känns hela kroppen som den är grovt tillyxad ur ett stycke av nåt särskilt omedgörligt träslag - allting liksom knakar och beter sig allmänt otrevligt. Dessutom kan jag rapportera att såna där kompressionskläder som är så poppis just nu, såna som skall öka ens prestationer nåt alldeles enastående och kostar multum, minst - såna kan man tillordna sig själv om man har litet tålamod. Eller om man har tur kanske man redan har gjort det! Om man är jag.

Nämligen köper man sig en bunt praktiska och bra springkläder av vanlig modell (eftersom kompressionsplagg inte var uppfunna när så skedde), sen slutar man alldeles att springa, ägnar sig i stället åt bullätning och låter kläderna bli liggandes i ett skåp. Och si! när man sedan återupptar träningen - då har man till ingen extra kostnad (annat än för bullarna) skaffat sig lådorna fulla med superfunktionella kompressionsträningskläder!

Mina bästa vinterspringtajts var så till den milda grad vordna kompressionsbrallor att jag praktiskt taget inte kunde sära på benen i dem, och riktigt så högpresterande tyckte jag inte att jag ville vara just för tillfället. Men jag fick i alla fall en god uppvärmning när jag knorvade på mig dem och sedan knorvade av mig dem igen under högljudda eder, så de kom till nytta i alla fall.

 

Nåväl, när jag hade skrudat mig i kläder som visserligen kändes som korvskinn men i alla fall inte som korvskinn som kommer att rämna så där alldeles omedelbart, då gav jag mig ut.

Och det gick så bra! På ett ställe sprang jag uppför en ganska lång, seg backe och sen direkt nerför en kortare, brantare backe. Och - tadaaa! - sen vände jag och sprang i full fart den korta backen upp och den långa backen ner. Och så om igen! Till detta intog jag "Valerie", ni vet Glee-versionen, och det var som hand i handske, det.

 

Andra bra springsånger igår var Patrick Wolf - The City och Florence+the Machine: Howl.

Och så förstås nya favoritfavoritfavoriten:

 

 

Just nu är den bara bäst på alla sätt och i lubbartagen var den då alldeles alldeles rätt igår. Lilla tjocka tanten nästan dansade fram, ja närapå flög! I alla fall kändes det så, och det är känslan som räknas!