Pelleskop-livet

Den där fjärrdirigeringen kan man då få spel på.
2:ans, med sitt och ligg och sitt och, ja ni förstår, den går bra.
För det mesta. Om inte Tigern får för sig att det tar för lång tid mellan kommandona och inbillar sig att han har missat nåt och så börjar tuta och köra på eget bevåg: oppneroppneroppner så det svindlar för ögonen på både mig och ev. domare.

Men oftast går det som sagt som det ska.

Det är 3:ans fjärrdirigering som jäklas.
Så fort det är fråga om ett stå så börjar det rycka i tigerns små lovikkavantar till framtassar. Oftast är det inte fråga om ett helt steg, bara en liten förflyttning av en framtass. I själva ställandet bara fäller han upp sig, med tassarna som nitade vid underlaget men väl uppe kommer den där lilla ryckningen. Svårt!
Läggandet från stå kan bli litet huller om buller.
Jag bara nöter och nöter in själva rörelsen, som ju är helt annan än läggande från sitt, och jag kallar det för "dekk" och så långt är allt väl.
Om jag SITTER intill honom.
Så fort jag står upp så faller hela korthuset.

Men det är klart: jag får väl ta det ännu lugnare.
Stå upp fast dubbelvikt intill honom tills stå ligg stå funkar.

Sen stå upp fast något litet mindre dubbelvikt och fortfarande alldeles intill.

Kvick som en ärta är han, min Tiger. Stationära övningar är inte riktigt "han", kan man säga.

Och tålamod är inte riktigt "jag".