Pelleskop-livet

Eller som det heter, om vi skall vara alldeles engelska, "orienteering". Fniss - att det HETER så!!

 

Så här års KRYLLAR skogen av dem, i alla fall på förmiddagarna: stackars oskyldiga små skolelever som tvingas ut att utöva denna märkliga sport. Orientering! Varför?!

 

Varför är orientering så centralt i svensk skolidrott? Det är ju en rätt exklusiv syssla - knölig som f*n att lära sig på riktigt; så att det sitter i längden (säger en som har lärt sig hundra gånger och glömt lika många). De flesta skolungar tycker inte att det är kul att ge sig ut och springa i skogen överhuvudtaget - än mindre då rätt ut i obanad terräng på jakt efter några skärmar som kanske, kanske inte finns där det står på kartan att de ska finnas. Det finns nämligen sådana som flyttar de där skärmarna, eller knycker dem (inte jag! Ginge det bara ut över idrottslärarna skulle jag inte låta en skärmuschling sitta kvar, men jag tycker synd om eleverna) - och alltsom oftast är lärarna själva så usla på kartläsning så det faktiskt aldrig ens inledningsvis har förelegat någon överensstämmelse mellan kartposition och faktisk position. Och som grädde på moset är hela "min" skog absolut nerlusad med orange/vita aggremanger - orienteringsklubben och ett par tre skolor har alla sina egna uppsättningar, och i vissa fall flera uppsättningar per aktör. Arma ungar, säger jag!

 

Nyligen genomförda studier visar (eller: på morgonpromenaden märkte jag) att de flesta elever tycker det är sk*t med orientering: några gick och svor för sig själva, en kille iförd dunjacka gick och ledde sin moped i moraset, ett par stycken satt och spelade kort vid en grillplats (men de hade kartor och kompass med sig, så de skolkade inte alldeles), rätt många ville hellre klappa hundar (klokt val). Ganska många av dem visste inte ens på vilken sida av stigen de skulle leta, och en hel del var rätt uppfinningsrika när det gällde benämningar på idrottsläraren. (Som i vanlig ordning var ett fruntimmer med gäll, pressad stämma. Ibland riktigt längtar man efter min skoltids gamla majorer på posten!) Av ungefär 50 iakttagna ungdomar såg jag TRE som rörde sig med någon hastighet och som åtminstone föreföll ha någon koll på vad de gjorde.

 

Jag tycker absolut att det är viktigt med skolidrott, det borde rimligen ges mer av den varan - men använd den ringa tid som bjudes till något vettigt! Skall man se till framtida nyttighet för den enskilde eleven vore det bättre med intensivkurser i ishockey eller golf, exempelvis - det kan man ju livnära både sig själv och sin familj på. Ärligt talat: rent ekonomiskt vore det smartare att ha kurser i styrketräning och athletic posing, för jag tror att det är betydligt lättare att tjäna sitt levebröd som fitnessmodell än som orienterare!

 

Men ska man - och det ska man - använda skolidrottstimmarna till att försöka slussa in eleverna i en hållbart hälsosam livsstil, då måste man göra på något annat sätt än att tvinga ut dem i grönskan klassvis, med karta och kompass i nypan (samtidigt som läraren tar bilen hela vägen fram, via gångvägar och gångtunnlar, och sen sitter på rumpan hela passet, samt låter grinig) och sedan låta hela den förb*de processen (bli lerig, göra illa sig, komma vilse, inte hitta skärmen, ha jättetråkigt, vara rädd för fästingar, bara vilja dö) ligga till grund för ett betyg, dessutom.

 

Skolidrott - hur kunde det blir så j*dra fel?