Pelleskop-livet

Jag försöker ta detta som något GOTT, en ERFARENHET. Som säkert kan vara till hjälp i klassrummet, då när jag ska befinna mig på den andra sidan (muähähä).

Alltså - hur det kan vara så osannolikt tråkigt så det faktiskt ger upphov till fysiska fenomen. Jag har så tråkigt så jag blir svettig - precis som en häst!!!

Och då får man komma ihåg: jag sitter vid en dator, hemma i mitt arbetsrum. Jag har passat på att måla naglarna, göra sit-ups, busa litet stillsamt med (trötta) hundar, kollat FB - nu bloggar jag.

ÄNDÅ är det så innihelvitte tråkigt så jag vill kräkas!!

 

Kan det vara så att detta är ett pedagogiskt snilledrag av högskolan - att riktigt handgripligt VISA hur det inte ska gå till?

Tyvärr icke, tror jag.

 

På fredag har vi seminarium, då kommer mina klasskamrater att säga att oooh, så bra den här föreläsaren är! Jag tänker inte säga nånting för jag vill ha mina poäng i god ordning utan hitches. Men i kursutvärderingen, då ska jag VÄLTRA mig i tyck!!

 

I övrigt fortsätter sensommaren - i helgen var det så där underbart så jag blev alldeles ledsen, nästan. Dels för att nu blir det inte bättre, dels för att jag alltid tror att när det är så här salighetsaktigt, då måste det väl komma Ond Bråd Död, snart? Vad ska man skylla en sån inställning på - gamle Mårten, föräldrarna eller allmän läggning?

 

Hur som helst - i lördags blev det ÄNTLIGEN av att gå ut. På kvällen, alltså. Maken och jag. Jag tycker att EN gång per år kan maken och jag pallra oss på lokal, helst på sommaren, fast förra året försvann så fort, och året innan dess också. I år hade jag gett mig fanken på att det skulle bli av, och sen har det varit på gång sedan min födelsedag i juli. Och nu så, äntligen! Att sedan maken nästan somnade efter 10 minuter i mitt sällskap (utan tillgång till dator eller TV), det gör inte så mycket. (Hade det däremot varit en förstadate, då hade jag nog dragit öronen åt mig.) Detta alltså TROTS att jag underhöll honom med intressanta grammatiska och allmänt lingvistiska spörsmål (såsom hur många konsonanter i rad som kan anses rimligt i svenska språket. Svar: åtta,faktiskt) och ett försvar av akademiledamoten (fast inte då) T. Riads förekomst i C-franskagruppen fast han REDAN KUNDE franska (alltså nån gång på 1970-talet - maken carries old grudges och gör det grundligt). Hur som: det var jättetrevligt och gav inga som helst men nästa dag.

 

På söndagen for jag med Ying och Tigger till bästa stället i världen och sammanträffade med bästa föräldrarna i världen (nåja, efter mig och maken, då) och det var alldeles varmt och härligt, inte bara i solen utan överallt och marken var torr och luktade hö och jag sprang uppför en halv slalombacke fast jag inte ens var springklädd. Och så åt jag smörgåstårta med till och med en aning skinka i - första köttet sedan i januari (fast litet fågel åt jag i mars), och detta utan magont. (Men gott var det!). Av dessa övningar och denna kost blev jag så piggelin att jag på kvällningen tog Betty och sprang 8,5 kilometer och det var nästan FÖR varmt och Betty sprang så fint så fint vid min sida och orkade lunka på i min takt - utan intervaller - flera kilometer i sträck och själv kunde jag ha hållit på en mil till, minst.

 

Efter det var det dags för en kvällspromenad med HELA ligan, och Betty blev visserligen ganska trött efter dessa två, på varandra följande aktiviteter, men det var så fint och somrigt så det blev alldeles bra ändå.

 

Igår var det visserligen svalare, och på morgonen var det in-i-dimman direkt, men sedan blev det soligt och sitta-ute-i-bikinivarmt ändå, vilket gör läsningen av "Projektet STRIMS" i alla fall någorlunda njutbar.

 

Fast i helgen läste jag "The perks of being a wallflower" som var till och med bättre än filmen (som ändå är SÅ bra!) och absolut en måste-läsning för alla som tycker om "The catcher in the rye" och dessutom "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" av H. Murakami som mycket väl kan få Nobelpris i år, och som absolut BORDE få det bara för just den boken, om så är - jätteinspirerande, och det tror jag även en springmotståndare tycker. En bok som känns som ett möte, liksom.

 

Och så håller jag på att nästan förlika mig med det faktum att jag om bara knappt två veckor (från och med 23 september) skall ut och VFU:a i tio veckor, alltså leka franskafröken. Men om just DEN aktiviteten kommer det inte att stå mycket här, för det hör inte hit och är inte något som bör avhandlas på allmän plats.