Catastrophe.
Usch, vilken natt jag har haft!!
Jag drömde att jag drömde en gräslig mardröm som jag inte kunde vakna ifrån, men jag kämpade och kämpade och vaknade och då visade det sig att när jag vaknade var det ÄNNU värre än den där drömda mardrömmen. På något vis visste jag ändå att alltihopa var en dröm så jag försökte vakna på riktigt - och vaknade faktiskt till slut hemma i nuet i min egen säng - av att jag desperat bankade mitt huvud i väggen för att väcka mig.
(Hundarna blev misslynta.)
Sedan var jag så trött så trött och ville bara somna om men jag vågade inte för jag var rädd att börja drömma läskigt igen och TAMEJTUSAN somnade jag inte ändå och så började hela eländet om igen! Den här gången lyckades jag slut ta mej upp till vakenhetsnivån fast liggandes på golvet, med Ying nosandes på mig - han undrade väl vad tusan jag hade för mig...
Och jag vill särskilt understryka att jag - i vanlig ordning - var helt och fullt och okomprometterat jättenykter, hade inte så mycket som luktat på en kapsyl, alltså. Däremot kändes det som om huvudet var på väg att explodera av nåt tok-tryck - det är väl någon elevinducerad förkylning som är på gång.
I alla fall - efter att för TREDJE gången ha lyckats slita mig ur den horribla nattmarans grepp så spärrade jag upp korpgluggarna med hjälp av tummar o pekfingrar och satte igång att läsa i stället.
Moa Martinsson. Kvinnor och äppelträd.
Ärligt talat - DEN boken borde vara sämre skriven, den! För den går mig så till sinnes och om den vore skriven av t.ex. ruskiga Läckbergskan skulle man bara kunna strunta i eländet och glömma det, men nu är den så bra skriven så det går rätt in i hjärtat och man, förlåt jag KÄNNER hur det måste ha varit, allting. Och jag blir så less på karln min som är full hela tiden och på att alltid vara PDV eller nyförlöst och på att skällas för h*ra av hela bygden.
Alltså, så KÄNNS det när jag läser den boken - då förstår man att den är skriven med blodet, för jag har då ingen erfarenhet av någondera sorten, just. (Fast det är klart - maken drack en liten lakritssmakande öl häromkvällen. Slog mig dock icke.)
Nåväl, framåt morgonkvisten somnade jag om och drömde att vi köpte ett slott mitt i Paris mitt under la Révolution och jag tänkte i drömmen att det var väl ändå onödigt att köpa ett slott just HÄR just NU, och mobben stormade oss förstås med grepar och (ja faktiskt) pilatesbollar, men då tänkte jag (fast jag sov, och liksom både i och utom drömmen) att nåja, dö ska man ju ändå och det här är ju ändå bättre än de där andra vansinniga drömmarna med bara blod och mord och perversioner och flera många lager som man måste igenom för att komma "hem" igen.
Jodå, så att idag är jag rätt mör.
Familjen är för 413e (och rimligen sista) gången denna sommar på Gröna Lund och åker allting tusen gånger gratis, jag är precis på väg ut med ett gäng fryslortar, huvudet brinner fortfarande men jag tog precis ett par Panodil och ser fram emot ett snart tillfrisknande.
Have a happy dimanche, out there!