Pelleskop-livet

I förra veckan sprang jag med Ying i drag. Det var roligt! När vi kom till elljusspåret såg Ying en herre framför oss som sprang med en rottweiler - då vaknade vinnarskallen på Ying. Hujj, vad det gick upp för backen! Det är roligt när det går fort för det gör det oftast inte när jag springer. Så klart trodde jag att Ying stod i begrepp att antasta rottweilern (lugn, jag KAN få stopp på honom) men min gode kines bara bogserade mig förbi i mycket god fart och slängde en retsam blick över axeln på den andra hunden. Det var inte utan att jag slängde en retsam blick över min axel på hundgubben - tji fick du, en tant kan springa som värsta kenyanen!

 

Som tur var för mig skulle vi strax vika av in i skogen, då såg inte gubben eller hans rottweiler att jag bröt av till skritt. Men kanske hörde de hur jag pustade och flämtade.

 

Sen sprang vi det underbara naturspår som mountainbikecyklisterna har fixat till, med fina broar och det hela. Högst underbart att slippa det gräsliga lilla elljusspåret. Ying var god och glad och precis så lagom dragig som jag vill ha honom. Han är till stor hjälp men oftast behöver jag inte sprinta (bara när det kommer en gubbe med rottweiler som harar).

 

Några dagar senare flög f*n i mig och jag tänkte att Tiggern skulle få följa med på springtur. INTE i drag, så pass känner jag min pappenheimare, men som sällskap bara. I litet koppel.

Redan 200 meter från vår grind började Tiggern se sur ut: -Tråkigt. Orkar inte. Jag peppade och hejade på och vi tog oss faktiskt till skogen. Bitvis fick jag dra Tigerdjuret. Det gör inte springstilen så vägvinnande precis, så när vi kom till hemska elljusspåret fick tigern, helt illegalt, springa lös - jag tänkte att han skulle få mera drag efter mig då. Icke sa nicke. -Orkar inte. Tråååkigt. Är vi inte framme snaaaart? pustade Tigern och sackade efter mer och mer. Då fick han lubba framför mig, och jag sprang bakom dubbelvikt och klappade händerna över hans rumpa samt kom med uppmuntrande tillrop.

Det är jobbigt att springa så, det är det.

Tigern såg fullkomligt lealös ut, hade han haft en sarg att släpa sig runt armledes hade han gjort det. (Han såg precis ut som ett bekant konståkningsbarn (inte mitt!!) som alltid var helt utmattad och blodsockerfallen och la all sin energi på att skrika på sin mamma.) -Vill inte. Trött. Orkar inte. Gå - hem - nu... pustade Tigern, med uppbjudande av sina sista krafter.

Tills han plötsligt satte nosen i vädret, drog in ett par gånger - och så satte av i värsta spurten rätt in i moraset, bland dyiga gropar och nedfallna träd! Ett rådjur förstås, hjälp!

Så först lopp rådjuret, sen kom Tiger som plötsligt inte var det minsta lilla trött, och så jag som blev det i allt större utsträckning men som gav mig djur och getter på att hunden inte skulle komma undan.

-Roligt! sa Tigern, matte jagar också!! Kom igen matte, nu tar vi det!

Men mitt i ett språng över en nerfallen fura hörde jag doktor Pers röst eka inom mig: -Precis som vanligt, men inga hårda intervaller! och något sa mig att jakt på rådjur över hinderbana, det måste nog räknas som hård intervall. Då blev jag stående och kastade raskt en blick på klockan för att ha koll på NÄR min lilla hund försvann för evigt. Hemskt, var det!

 

Men exakt 1 minut och 13 sekunder senare dök lilljägaren upp igen, med en helt ny glans i ögonen och hela den lilla rultiga kroppen sprakande av energi. -Vad sitter du här för, skulle inte vi springa?! sa Tigern, och så gjorde vi det, efter ett grundligt pusskalas förstås. Men fortsättningsvis blev det koppel på för tigerns del, och när han väl hade blivit således uppvärmd lubbade han på riktigt bra sen. Jag vet inte riktigt hur jag skall implementera den kunskapen om tiggerns uppvärmningsbehov vid framtida träningstillfällen, men jag klurar på det.

 

I alla fall kändes den där milturen i söndags som rena semestern efter detta, men igår var det dags igen, och nu var det gamla Bettans tur.

 

Betty promenerade 5 km på förmiddagen - varmt! - promenerade 4 km på eftermiddagen - varmt! - och så sprang vi 6 km på kvällningen - varmt! Trött Betty var det sen - är fortfarande, faktiskt.

 

Med Betty är det så här - hon får sele på sig för hon borde kunna dra. Och så sätter jag på mig dragbältet och så kort tolkkoppel däremellan.

Sen säger Betty: -Man får inte dra i kopplet! och ser ut som en söndagsskollärarinna av den gammaldags sorten som talar om något  utomäktenskapligt. Ungefär. Och så tassar hon så fint vid min sida, eller möjligen litet bakom, så att jag sånär snavar på kopplet upprepade gånger. Det är rätt jobbigt. Även med henne försökte jag med springa-bakom-och-klappa-händerna-metoden, men se det ville sig inte alls. -Tänker du slå mig, eller? undrade Betty och rullade med ögonen samt hoppade ut i mossan. Så att jag nästan stöp, igen.

 

Sen kom det en orienteringsgubbe knallande mitt på småstigen, han var jättehemsk och farlig och Betty hade aldrig sett på maken till rysansvärt. Sen fick hon bli losskopplad och tog sig faktiskt fram till farbrorn som till och med hade ett par hundkex att bjuda på. Men var litet farlig ändå.

 

Efter den vändan hade hon faktiskt fått upp andan så pass att hon kunde dra mig en aning, eller i alla fall ligga före i sträckt koppel - då blev springturen faktiskt riktigt behaglig. En stund, för sen dök det upp en ny orienterare, ute i vilda skogen vid sidan av stigen. Jättehemskt!! Betty reste ragg, morrade, gläfste, skuttade mot och från och upp och ner. Det är jobbigt att ha en 12-kilos studsboll fästad vid sig, kunde jag konstatera. Men till slut försvann ju till och med det hemska hotet, och vi lubbade vidare, i ganska god stil.

 

Men på hemvägen hamnade vi bakom Varghunden, hu! Betty är jätterädd för varghunden, som alltså är en irländsk dito, hon reser ragg så hon ser alldeles strävhårig och otrimmad ut samt utstöter skumma ljud som är litet morr och litet hjälp. Vi gick en stund och hon tvingades koncentrera sig på att gå vid min sida - det var svårt men det gick. Sen råkade hon kasta en blick bakom sig - och där gick keeshonden! Den som är så farlig! Och till Varghunden framför oss hade nu Snälla Svarta Hunden sällat sig, det är en hund som alltid går okopplad och alltid är lydigast i stan och brukar bära hem saker från affären, såsom en hel påse med hamburgerbröd häromdagen. Men som sagt - ytterst farlig!!

 

Men matten började få nog, så vi tog sats och sprang rakt mellan Hemska Varghunden och Hemska Svarta Hunden, därmed lämnande Hemska Keeshonden bakom oss - och efter bara några enstaka  åka-på-rumpan-för-jag-är-så-rädd var vi förbi och Betty skrattade stort och viftade på hela sig och sa: -Jag skojade bara för jag är inte rädd för inte ingenting, jag!! och jag sa att det hade jag förstås förstått för det vet jag ju att Betty är modigast av alla i hela världen, ÄVEN om inte alla bröderna är med.

 

(Det är bara det att det inte precis märks.)