Fiasko!
Igår hände det mig något alldeles gräsligt - gräsligare än jag hade förväntat mig, till och med!
Ni vet den därna presentationen som jag har surrat om? Den alltså, den gick rätt bra - jag hade ju stödanteckningar och lappar upp över öronen så den rann på fint.
Men när alla hade sagt sitt om sina respektive verk (vi är bara fem i klassen, så det gick på nån timme) - då var det dags för han den där herr läraren att fråga ut oss, så klart. Det vet jag ju.
Och vet ni vad som hände? Jo, mitt huvud blev helt och hållet fullständigt komplett TOMT på franska!!! Jag kom tamejtusan inte på NÅNTING på välska språket! Tyska däremot, det kunde jag hur bra som helst! Som tur var visade sig min franska lärare, som knappt kan säga två svenska ord, vara en hejare på tyska (med fransk accent) - men så kan man ju inte ha det!! Till slut lyckades jag väl i någon mån besvara frågorna, på liksom indian-franska. Gah! Inte är det så lätt att utveckla tankar kring sociokritiskt tänkande kring Zola och Balzac och Flaubert när man är tokstressad över att inte kunna språket, och det lilla jag kunde tänka fram kunde jag liksom inte uttrycka i alla fall.
Det var faktiskt riktigt kusligt.
Nå, när den pärsen var överstånden (det man inte dör av, ni vet...) så upptäckte jag att jag FORTFARANDE inte kunde ett enda ord franska, jag kom bara på vad saker och ting heter på tyska. Såsom jordnöt - inte en suckis om franska ordet, men på tyska heter det Erdnuss. Jag var tvungen att slå upp det till slut - det heter cacahuète på französisch. (Och varför skulle människan prompt veta vad jordnötter heter på utrikiska, kanske ni undrar. Jo, jag brukar bara hugga ord i luften och se så att jag vet vad de heter på alla möjliga språk. Ibland när jag ska sova kommer jag på ord som jag inte kan, och om jag inte genast orkar slå upp så brukar jag skriva upp ordet/en på en lapp till nästa dag. Så på mitt sängbord ligger det lappar på vilka det står t.ex.: järtecken, gnällspik, hjärnsläpp, runsten, styckmord, hemförlova, vedbod, högborg, sameting. Ibland nästan önskar jag att jag skulle bliva yxmördad i min paulun på det att kriminalarna måtte få gnugga geniknölarna över mina famous last words.
Men nu släpper vi det en stund - jag måste fortsätta med den skriftliga delen av redovisningen idag - det får väl bli google translate... (obs. skoj).
I alla fall tog jag en grundlig promenad efter eländet, med bara tre hundar för att Betty skulle slippa ha Jazzens och Olles näsor i umpan hela tiden. (Husse tog småhundarna, lugn bara lugn.) Vi traskade upp förbi ridskolan och tittade en stund på en hopplektion med jättestora och vilda hästar som hoppade över jättehinder - jag blir litet förtjust och ganska mycket skräckslagen. Litet sugen men mest glad att slippa, tror jag. Och orolig för Äldsta Barnet som skall vara stalldräng i franska södern hela långa sommaren.
Hur som helst - det var så vackert promenadväder igår kväll. Solen vågade sig fram och värmde litet lagom, syrenerna är precis på vippen att slå ut och det var gullvivor typ överallt. Hundarna var glada och snälla, utom när de fick gå i korta koppel förbi värsta ormgropen. De VILLE leka med de snälla ormarna, sa de, dumma mamma. Sånt är livet.
Vackert så man kan dåna, nicht wahr?
De här hade nog rymt ur en trädgård, tror jag. I alla fall såg de så märkligt välsmakande ut (fast jag provade inte).
Finingarna.
Vi gick förbi en bunt folk som tränade skydd på en gräsplan - de hundarna brydde sig ingen av mina kusar om. Märkligt ändå - valfria promenadhundar blir de väldigt taggade av, även om det går att hålla tummen på ögat på dem, men hundar som uppenbarligen tränar finns liksom inte. Alla har den inställningen. Lustigt.
När vi var nästan hemma försökte Ying skoja upp en kaja, det var livat att skåda. Först gick vi igenom en hel bunt med kajor som satt på en gräsmatta och såg dryga ut, samt tropppade runt som små höns. Ingen hund orkade bry sig. Sen satt det en enstaka liten kaja några meter bort och den var VÄLDIGT intressant, sa Ying. Som gjorde lekinviter och försökte valla och den sortens. Kajan såg illa berörd ut.
(Och apropå fåglar - i förrgår kväll promenerade vi nere i Vattenparken och beskådade änder och knipor och annat lullull, och precis i vattenbrynet invid en damm stod en kråka som betraktade änderna och såg bekyttad ut. Försiktigt doppade kråkan ena foten i vattnet men drog kvickt tillbaka den igen. Så försökte han (eller hon) med andra foten, men upp igen. Sedan sa mina hundar att vi måste gå vidare, men jag undrar så hur det gick. Vågade kråkan kliva i? Kan kråkor simma? Trodde kråkan sig vara en vadarfågel?)
Slutligen måste jag bara skryta över Bettys Bästa Böxer, som jag har sytt, förra sommaren tror jag.
Dessa brallor sitter som berget, oavsett vilka övningar fröken roar sig med. Resårer och kardborreband gör susen, dessutom kan de slängas i tvättmaskinen i 90 grader, inte illa det heller. Litet klurigare att sy än den där andra modellen som är mera som ett par trosor, men inte svårt, bara litet pilligt. Och framför allt SÅ mycket bättre än alla modeller som kan köpas i djuraffärer! (Samt, hälsar fru Hemekonomen, praktiskt taget gratis.)