HuuuuungriiiiigaaaaaaAAAAAAAA
Igår på kvällningen hade jag ett seminarium, på nätet alltså. Det allra idiotiskaste (av flera idiotiska saker, främst jag) var att det var förlagt till tiden mellan 16 och 18.
Och det är hundarnas matdags kl. 17, med ihållande avisering från kl. 16.30.
När man har såna där nätseminarier så har man ju för det mesta sin mikrofon "släckt", för annars blir det eko och rundgång och grejer, men när man skall uttrycka sig så måste man ju rimligen knäppa på den.
Och så kom det sig att folk sittandes i Burundi och Sunne och norra Norge och ett gäng andra ställen fick höra hurusom fem hundar kunde yla käkarna ur led mitt i Mälardalen. Det förhöjde stämningen avsevärt kan jag intyga.
Ja, till och med Olle ylade, fast mest för att vara social tror jag.
Och Betty lät jättehögt och mest som hon sjöng "oajajajaj, oajajajaj" - man bara väntade på att det skulle komma ett litet "buff" där på slutet, men det kom aldrig. Därmed blev arian en aning rumphuggen, syntes det mig.
Mitt i all förvirringen och allt lock för öronen fann jag en mugg med uråldriga små hundmatskulor på skrivbordet. De hyvade jag omkring mig ungefär som konfetti, i allt vidare svängar. Då blev det ganska tyst, förutom snorklingar och smaskningar, i hela 48 sekunder.
Smålurigt att koncentrera sig på Camus och Bondu och allt vad de heter då. På franska. Ibland blev jag så less så jag närapå RÖT åt hundarna; då blev det också på franska. Dålig franska. (Tur att mikrofonen var avknäppt då, annars hade jag fått sänkt betyg, hemska tanke.)
Min usla rédaction om Le rôle de l'écrivain blev i alla fall flera gånger framdragen som exempel på alldeles utmärkt citeringsteknik, så man får väl tacka och buga. Inte hade jag många språkfel heller, så jag BEHÖVER inte skämmas för den. Fast det gör jag ändå.
På datorfroten är det som det är: idag lånar jag minsta barnets dator. Den är rosa och jag känner stark dragning till den. Dessutom har den inte det där larviga numeriska tangentbordet, vilket gör att den är mycket smidigare på alla sätt och vis. Och, som sagt, ROSA.
Nu är det 10 grader kallt ute och vi kör (egentligen) lilla morgonarbetspasset då jag försöker komma igång med diktanalys (egentligen) och leta rätt på alla strukturövningar jag ska göra idag (egentligen) medan hundarna smälter sin frukost och temperaturen förhoppningsvis jobbar på att bli något drägligare. Dagens ljuspunkt: det snöar i alla fall inte (än), det gjorde det hej vilt i går afse. Onödigt.
Nu så, åter till verkligheten. Vän med Verlaine? Njet.