Helt slut.
Det är jobbigt med skidåkning! Gårdagens 5-mil har jag i kroppen än, det måste erkännas. Bitvis tror jag det var jobbigare för mig, och maken, än för Johan Olsson. Brrrr! För det mesta brukar jag heja på Petter N. för hans åkning är så definitiv, liksom - men igår var det rätt ordning på pallen. Guldmedalj i pannben, får man säga, förutom att fysiken förstås är på plats.
För övrigt hålls jag med att picka loss is - nedanför trappen (utomhus, förstås) är, eller i alla fall var, det stora sjok av is och jag tar som min uppgift att bända loss och dela upp den där isen. Så smälter den fortare (och dessutom är det större chans att jag skall hålla mig på benen om isen försvinner) och det blir kanske vår i år också. Och faktiskt - igår kunde jag notera förekomst av snödroppar i rabatten ovanpå fjärrvärmeledningen. Hurra!
Ett annat vårtecken är att Betty ALDRIG vill komma in! Hon som är så lydig med inkallningar överallt annars är helt och hållet hopplös hemma i trädgården. Man kan ropa sig hes, och alla andra hundar kommer in, men Bettan lyssnar inte.
Igår kväll blev jag purken och traskade ut och letade efter lillan. Jag hittade henne i uthuset, för en dörr hade blåst upp och fastnat i öppet läge, och talade om ungefär vad jag tyckte om hennes uppförande. Genast såg hon ut som "slå mej inte, slå mej inte!" vilket jag avskyr för det får mig att känna mig som en hundplågare fast jag inte är det, men jag förhöll mig strikt i åtminstone fyra sekunder innan vi blev jättebundis igen.
Och i morse talade jag till henne innan jag släppte ut ligan: -Kom ihåg nu att du skall komma GENAST när matte ropar, inte vara stygg igen! och faktum är att hon kom som ett litet glatt skott när jag ropade. Vi får väl se hur länge det håller i sig, men hon fick i alla fall massor av godis och pussar och kramar, så vi jobbar på det.
Nån som inte alls borde få godis nånsin är Olle - hur kan en pudel vara så hopplöst tjafsig när det gäller pälsvård?! Borde de inte vara genetiskt programmerade att tåla luggningar och den sortens? Olle försöker varje kväll bita mig under borst- och kamningsfasen, ibland lyckas han också, men nån större skada gör han inte. Det känns ungefär som att bli biten av en husfluga. Irriterande är det jämväl.
För övrigt stretar jag på med den franska rédaction-en. Tro det eller ej, men jag är världens petigaste när det gäller svenska språket och kan fila in absurdum på vändningar och kommateringar och den sortens om det är nåt av någon form av vikt som skall skrivas - på franska är jag ännu värre utan att ha verktygen, liksom. Svårt att vara urpetig när man inte riktigt vet vad man gör, men jag är petig ändå, jag! Tur i oturen att jag inte måste grupparbeta med någon - jag har nog kört slut på några grupper när det gäller svenskan och hur det skulle gå med franskan vågar jag inte tänka på...
Nu skall vi äntligen ge oss ut på en "morgonpromenad"; det blåste så rysligt när det egentligen var dags så vi kastade om schemat en aning. Nu förefaller det ha mojnat till drägliga sekundmeter så vi gör ett försök.
Jag ska bara fånga Jazz först.