I sommarens soliga dagar
Vad man blir glad av sommar och sol! När kroppen känns liksom vaken hela tiden, och nästan smidig. Bikram yoga, fast inte.
Efter förmiddagspromenaden igår, på hemvägen, gick vi över en gammal åker med grönt ända upp i midjehöjd på mig. Det finns en upptrampad väg där, den bestod av torr, sprucken lera som nästan dammade fast inte riktigt. I alla fall - när vi kom in på den där vägen, där grönskan stod så högt, då slog fuktig värme emot oss och det luktade högsommar. Det var en stund av sån glädje i den där värman. En stund att komma ihåg.
Hur som helst tog vi morgonpromenaden upp till klubben (wow! jag på klubben!) där vi lektränade agility. Alla planer på klubben är minst sagt långrufsiga för gräsklipparen är pajko, men det fanns hopphinder, slalom och tunnlar utställda så dem makade jag runt och byggde en bana. Stackars lille Tigern skulle nästan ha behövt en machete för att ta sig fram, men han är ju byggd för att klara motigheter. Ju svårare desto roligare, tycker Tigern. Fyra hundar i taget satt bundna medan en hund gjorde ett varv eller två.
Olle är världens långsammaste agilityhund. Han tycker i och för sig om att springa och hoppa, men inte så där flåshurtigt. -Det är ingen riktig stil över det, tycker Olle. (När jag nån gång är på en agilitytävling håller jag med Olle. Det är VERKLIGEN ingen stil över det!)
-Stil eller inte stil, sk*tkul är det i alla fall! säger Tigern. Han älskar agility som han älskar det mesta annat, fast igår var det VÄL varmt och långhårigt på banan!
Ying hoppar glatt några hinder, fast kanske inte precis dem jag har tänkt mig. Igår kilade han även igenom en kort tunnel, det händer inte varje gång. Däcket fixade han också. Sen måste han gå och äta gräs och kolla en annan grej och gå och vila och tänka på ett och annat. Som pej kan man inte bara hålla på med flams och trams hela tiden, det måste jag förstå. Eller som Ying uttrycker det: -Nu får du leka själv, matte.
Problemet med Jazz är att infånga honom och fjättra honom när det är nästa hunds tur. Han är långbent och lätt och bekymrades inte mycket av gräsets långhet, mera av banans korthet, och att det inte fanns några klätterhinder. Agility är ett njutningsmedel för Jazz!
Och så lilla Bison då (bilden uppförstorad, därav kvaliteten. Därav och på grund av mattens slapphet = mobilbild) Ibland tror jag att Betty har fått hindersug, ibland tror jag att Betty har fått hjärnsläpp. I en raksträcka med 5 hinder kan hon hoppa hinder 1, hoppa hinder 1-4, hoppa hinder 2 och 5, hoppa endast hinder 5, gå igenom hinder 1-3 samt gå runt hinder 4 och hoppa hinder 5 eller någon annan kombination. Däcket hoppar hon igenom ibland, på sidan av ibland, försöker bita i ibland (men då är jag snabb. Ajajaj!). Men slalom har hon på nåt vis lärt sig, fast fort går det inte. Korta tunneln går bra, långa går ibland, ibland inte. Men ärligt talat - hur mycket har hon tränat då?! Inte mycket alls. Dock - hon är en liten latmask som inte på något vis finner det självbelönande att hoppa över en massa hinder. Än.
Sen gick vi hem igen, alltså över ljuva åkern. Nästan tre timmar blev den utevistelsen, jag kände mig nästan stressad tills jag kom på: Sommarlov! Nästa inplanerade punkt på schemat = nästa promenad, eller läsa en bok, eller ta en kopp kaffe. Bliss!
Så vi gick hem och hängde tvätt, grävde litet i landen, sådde ny dill och mera ringblommor, vattnade i växthuset, låg på balkongen iförd närapå ingenting.
Tills minsta barnet kom hem och jag tyckte det var dags för en springtur. Stackars lilla lata Betty fick snöra på sig skorna (i andanom) och hänga med till skogen, där det faktiskt var lagom springtemperatur, och så rev vi av 6 km i rasande tempo. Oj, nu blev det ljug. Inte om kilometrarna, men om tempot. Vi sprang faktiskt toksakta, men det var ett sånt pass där jag fokuserade på att springaspringaspringa, inte gå alls, inte ens i vansinnesuppförsbackar. Skönt! Betty sprang lös som vanligt och höll som vanligt på att välta mig över ända så att jag som vanligt sa ganska många intressanta saker, varav inga (som vanligt) lämpar sig för trycket.
Hem, stretcha mig o hund, duscha mig, ut med nästa liga. 2 km hemifrån träffade jag grannfrun i ett hörn där hon stod och väntade på skjuts. Hon tyckte att jag, och hundarna, var så långt hemifrån att vi borde skjutsas hem av henne och sonen - vi fick riktigt värja oss för hon tyckte apselut att jag och fyra lortiga hundar skulle solka deras baksäte (mint condition). Jag stod på mig och hävdade att "kvällspromenad med hundarna" INTE innebär att man skall cruisa med grannfrun. Hon tyckte nog att jag var märklig men det tycker hon nästan jämt, men det tycker jag om henne också så det jämnar ut sig. Obs! På ett bra sätt, grannarna är världsbäst men vi är väldigt olika, vilket är roligt.
Så vi GICK hem och därmed blev totalen igår nästan 2 mil plu,s som det heter, x antal ruscher på agilitybanan, ganska lagom, och jag kunde alldeles välförtjänt slå mig till ro i TV-soffan framför "Unsere Mütter, unsere Väter" som heter nåt larvigt på svenska men som är så bra och fantastiskt så man blir alldeles orolig i kroppen och nästan inte törs titta klart.
-Mmmm. Verkligen mycket gripande. sa Betty. Tss, hon som inte ens fattar vad det handlar om utan att läsa textningen! (Knappt ens då, förresten.)