I Oordning Groggarne Tages.
Eller med andra ord - ingen ordning alls, för här kommer en liten rapport från morgonpromenaden med Pansarstyrkan.
Vi börjar med en sammanfattning: trött.
Vareviga sån därn promenad är ju som ett träningspass för mig nu för tiden, när jag siktar på att komma tillbaks till "mig själv" igen och vet ni vad jag har upptäckt? Jo, att när man ligger i träning så behöver man en Vilodag emellanåt. En Återhämtningsdag. Någon sådan har det inte blivit på länge nu, så i morgon MÅSTE jag komma ihåg att bara ta lättgådda aktiveringspromenader med Di Sma. Skogen står nog kvar ett tag till, i morgon blir det gångvägar, och inte så förb*t långt, heller!!
För övrigt var det en trevlig och glad promenad - mycket hästar och mycket pang pang, men inget som bekymrar Värstingarna. Eller Betty känner ju att hon liksom måste Hävda Sig när hon ser en häst i en hage. Hon får världens jättefulaste skorpionsvans, reser ragg och muttrar. Och så försöker hon involvera och entusiasmera Ying och Tigger men de går verkligen inte i den fällan. Skall de få skäll av matten så skall det åtminstone vara för nåt som är värt att få skäll för! (Som t.ex. att nästan attackera en person som höll på att halka omkull, vilket var precis vad Tigern hittade på. -Hon var ju redan nästan död! sa han när han skulle försvara sin illgärning. -Jo tack min gosse, det är nästan du också, om du inte skärper dig, blev mitt rappa svar.)
Lilla Mysan försöker annars för det mesta att vara så mycket till lags som det bara går.
Några människor kom helt oförhappandes ifatt oss och gick förbi och det krävdes ganska många köttbullar/varnande fingrar för att inte hela gänget skulle springa efter och skrika: F*ck you! jättehögt.
Dumma matte säger att vi måste stå stilla.
Men det är ju inte givet att vi tänker lyda...
5 km drygt blev det till sist, merendels i alltför mycket snö. Jag måste erkänna att i år får man verkligen nytta av alla sina kängor, som förstås samtliga har olika kvaliteter och är lämpade för olika terräng/väderlek/sällskap. Idag blev det Sorel-pjucken som är: fjäderlätta, vattentäta och varma och dessutom har den förtjusande egenskapen att de är försedda med nåt slags snabbsnörning, eller snarare snabbförslutning. Man behöver alltså inte knyta en (dålig) rosett (som omedelbart går upp, fast jag gör dubbelknut på öglorna) utan man drar bara till en sån där liten låsflärp. Kors, så glasklart jag uttrycker mig idag. Hur som, Sorelisarna har dessutom urtagbar innerdel, närapå som en toffla, så att de går så fort att torka. För blöta på insidan blir de hur som helst, därför att snön tränger in mellan mina vador och kängskaften. Jojo, så går det när man tar strapatspromenader!