Pelleskop-livet

Små rara ingentingallsar, det är vad jag pysslar med. Promenerar litet, solar litet (för sommaren är tillbaka, with a vengeance liksom), plockar hallon.

Igår kom föräldrarna hit och kollade så jag var i livet. Kvickt fick jag skotta in alla pizzakartonger och ölburkar i hallgabberåben, förstås.

Lugn, bara lugn: jag äter inte pizza och jag dricker inte öl. Jag dricker inte ens vin faktiskt. Jag dricker: vatten och kaffe. Och ibland slår jag till på ett glas filmjölk, mmmm. Och äter? Tja, mest tomater, som leget nu e. Och så tonfisk och keso. Vem orkar stå och koka kalops åt en enstaka liten gräsänka, nämligen. Vilken gräsänka dessutom icke förtär kött. Tofu-kalops?

För omväxlings skull ska jag hugna er med ett resefft som passar särskilt väl för den som har växthus och/eller grannar med kolonilott de där slänger grönsaker efter en med förtvivlans mod. Alltså: man tager en bunt gurkor och squashar och tomater, peppror och paprikor i mån av förekomst, tvättar och skär sisådär tärningsstort. Puttar i kastrull, saltar, låter småputtra sakta. Ingen extra vätska behövs. Kan stå nån timme eller så på spisen, men en sån här dag bör smörjan förstås ätas kall sen. Rätt smaskigt att putta isbitar i till och med, och med en klick keso eller kvarg i så blir det alldeles lagom mättande utan att man behöver känna sig som en boaorm après lapin. Om man är litet ruskig av sig kan man förstås putta i vitlök (urk) också, men kom inte hit och andas sen! Hur som - man gör sig en redig bunke och sen kan man gå där och sleva när det kniper och kan ägna sig åt att sitta med snoken i en bok i stället för att grunna på menyn. Finfint, faktiskt. Just på sensommaren cirkulerar det så mycket recept på frukt- och grönsaksgrejs men det är så pyttligt och grejigt, det mesta. Jag gillar såna här jätteenkla grejer bättre - och det känns mera som "mat" om jag får jocka ihop det och ställa det på spisen ett tag än om jag bara äter en sallad eller så. Rent psykiskt antar jag.

 

Förresten: jag äter enorma mängder DILL också! Jag älskar dill, men den får inte gå i blom, då är den inte god. Så här är det: det första som sker på morgnarna är att jag öppnar dörrarna till växthuset och på vägen dit nyper jag av de dilltoppar som tänker börja blomma precis på minuten. Och så äter jag upp dem. Sen kollar jag det allmänpolitiska läget i växthuset (grönt eller rött?) och så går jag in och fixar hundmaten. Men på vägen in passerar jag dillandet och tror inte tusan att nya dillvippor är på vippen att börja blomma! Så dem äter jag upp. Sen dricker jag kaffe och äter några tomater (suck), fast först matar jag kritterna förstås under det att jag framhåller fördelarna med periodisk fasta, även för jurr, och sen går vi ut och solar och skäller litet. Det har flyttat in en ny hund i kvarteret, den skäller och mina svarar. Då svarar i sin tur Kasper, russlare i andra änden av kvarteret. Och ett par mopsiga vavvor i hyreslängan snett över vägen svarar. Rätt rart. Om man nu gillar hundskall... Men det går fort över, skall sägas till vårt försvar, och alltid retar det nån. Såsom våra surgrannar, som nu har hamnat mellan två hundhus, hurra. I alla fall - medan hundarna skäller av sig går jag och kollar dillen. Nya blommor på väg igen - smask smask.

Hela vårvintern har jag, när jag har pyttat upp min dyra, trista djupfrysta dill, drömt om att få beta fullkomligt hämningslöst i en stor tuva av det gröna guldet. Vad det är roligt när drömmar går i uppfyllelse!

 

I alla fall är min mor så listig så jag är alldeles gripen fortfarande. Hallon-listig, hör här: när man plockar massor av hallon och fryser in, då lägger man dem ju lämpligen i burkar, alltså fryslådor. (Förresten: vem minns såna trevliga blåvita fryskartonger som man liksom vek upp och stoppade nåt plastpåseaktigt i? Det var grejer det!). Sen tar lådorna alldeles slut och förstämningen sprider sig, och det gör den för den delen även när man under den långa vintern äter upp hallonen och får huset fullt av tomma plastburkar. Vilkas lock alltid har förkommit lagom till det blir säsong igen...

Och här kommer snilledraget: man fryser in hallonen i burkar - sen flyttar man dem till fryspåsar!!! Tjoho! Det ligger ren skönhet i det påhittet, idag behövde jag inte alls ransonera hallonplockandet: jag tömde ishallon i fryspåsar och nya hallon i därmed alldeles tomma burkar. Inget kan stoppa mig nu!!!

(Och när maken kommer hem kommer han att säga: -Måste vi ha alla frysarna fulla med bär?! och blänga ilsket. Annars brukar han säga: -Måste vi ha alla frysarna fulla med ben och blod? och blänga ilsket. Men då kan jag kontra: -Jag slängde i alla fall alla de fyra påsarna med färdigköpt pyttipanna som hade bäst-före-datum nångång 2011 samt två limpor broskhamburgare av något yngre men dock alltför gammalt datum. Maken älskar att bunkra verkligt ruskig föda som ingen, knappt ens han, äter. Sista förbrukningsdag ser han mest som ett ornament menat att försköna påsen, ungefär som såna där fula blomhyllor som de säljer på Blomsterlandet och som alla är försedda med texten "Provence 1897" - himla fult, faktiskt.)

 

Det frågas ibland om jag inte är mörkrädd, alldeles ensam. Näe, inte det minsta faktiskt. Inte ens så där så jag tänker att tänk om jag blir mörkrädd. Jag är litet orolig för att det skall dyka upp jättespindlar, för det gör det ibland, eller jättenattfjärilar eftersom det är den årstiden. Men annars - näe. Däremot har jag tillhållit mor min att dagligen kolla att jag är i livet, för om jag blir liggande död tills familjen kommer hem skulle jag börja lukta och jäsa. Det vill jag ogärna. Dessutom behöver hundarna vattnas, ifall att jag skulle bli död. -Och matas! skriker Tigern. Jag vet inte riktigt om jag vill tala om för honom vad hundar brukar göra med avdött husbondfolk, i förekommande fall. Han kanske skulle ta ut nåt i förskott.