Tisdagsgöra
Jag sitter nitad över två saker idag:
prio ett som det heter: att lära mig hela franska språket utantill inför dundertenta på måndag
och så nummer två: djupläsning av Mme Bovary (socio-critique och psycho-critique).
Det är inte så himla lätt, inte!
Vad som gör det ännu litet mindre lätt är:
ZZZZZZ SSSSSS ZZZZZZZ HHMFHMFHMF zzzzzzZZZZZZ
Hela studerkammaren är bräddfylld av sovande snusande snarkande små skrutthundar - inte så mycket som ett zäta eller ess till kan man klämma in här utan att kasta ut nåt först (kasta ut mig, gör det)!
Och utanför fönstret är det liksom alldeles vitt, fast för en gångs skull är det inte snö. Det är dimma, ett vårtecken så gott som något, antar jag. (En aning uppgiven)
Att försöka hålla sig vaken över världens tjockaste krångligaste franska grammatikbok och Le grand Robert under sådana omständigheter är faktiskt rena tortyren - kan man vända sig till något organ för befrämjande av mänskliga rättigheter, månne? Jag blir liksom alldeles såsig i knoppen och ibland tänker jag så märkliga saker så jag nästan tror att jag sover. Kan man sitta och sova samtidigt som man bläddrar och slår i sagda verk?
Hundarna trivs i alla fall, det är ett som är säkert.
Jag börjar tröttna på att ta två promenader varje gång jag tar en promenad, så att säga. Alltså först en liten kvart, knappt, med Jazzen-med-bandaget, sen en timme med järngänget. -Va, bara en timme?!! tjuter de ilsket när vi nalkas hemmet igen - en timme är att betrakta som en rastningsrunda-runt-kvarteret, anser de. Jazz är däremot ganska nöjd, för vädret är otjänligt för småpinnar.
Idag var Jazzen så väldigt piggelin så han studsade upp på varenda parkbänk eller därmed jämförbart som vi gick förbi:
Sen var det förstås dags att lägga nytt bandage, det är inte så VÄLDIGT skojigt säger Jazz. Problemet med den herrn är att han inte precis varnar, och inte precis nafsar - det är fullödiga HUGG redan från början. Men jag är lika alert som han nästan, och i och med att han har tratten på sig är han inte fullt så dödlig som han brukar. Munkorg är inget jag använder för dels blir han fullkomligt rabiat av den, dels lyckas han alltid sno av sig den. Mindre lämpligt med tanke på att han alltså är rabiat vorden. Dock vet Jazzen att jag faktiskt inte är rädd för honom - jag har blivit illa biten för många gånger för att orka bry mig - och då tar han det en aning piano i alla fall. Jag får göra honom ganska illa (för det gör ONT att få såret rengjort) utan att bli mer än ganska morrad åt. Och sen får Jazzen rätt mycket av husses frukostost, då blir vi genast vänner igen. Vidare har jag köpt rosa klisterbandage med röda små hjärtan på, det hjälper mot mycket.
Jag önskar att jag hade fått sånt bandage på mitt blindtarmssår!