I stället för gudstjänst
Igår
hade Minsta Barnet och jag tänkt oss att gå i körrkan. Gudstjänst. Högmässa.
När jag vaknade i ottan av en kopp kaffe kändes det inte precis som gå-upp-och-gå-ut, men ändå blev jag puttrig när MB kom och talade om hurusom det förhöll sig.
Så här förhöll det sig: bästa kyrkan har förlagt sina söndagsgudstjänster till kl. 16!!!
Genast vaknade min inre klimakteriefundamentalist och ylade: Klockan 11 ska det vara, det har det alltid varit, HÄR SKA INTE VARA NÅN ÄNDRING!!
MB, med eller snarare utan klimakterium, höll med.
Så det blev ingen kyrkgång för oss.
Vi samlar oss för en annan helg.
Jag tog terrioristerna till skogen i stället.
Och kontemplerade.
Så här tänkte jag: om vi för enkelhetens skull tänker oss att det finns en Gud som skapade världen (för alternativen är så krångliga att begripa sig på så dem befattar jag mig inte med) - hur tänkte han (sån är jag - gud är han. Ruggigt, ju!) - alltså från början: När Gud skapade världen, hur tänkte han egentligen när han skapade Svamparna?! Mycket kan man ju begripa och se någon form av system i, men svamparna! De mest spridda färger och former och konsistenser, en del är goda, en del smakar pyton, en del blir man en lattjo typ av, en del blir man en död typ av. Eller en med hemskt ont i magen i alla fall.
BUSADE GUD när han skapade svamparna?
Nåja, några som busade i skogen var i alla fall Betty och Tigger.
Just precis samma grässtrå ska fröna ha.
Det blev allt en rejäl dosis kantareller, trattkantareller och såna där trumpetsvampar också. Såna där som - grrr! - inte är svarta. Alla människor hittar så mycket svart trumpetsvamp så de knappt får in fångsten i sina bilar sen. Alla utom jag. Stackare mej. Jalla fall hade jag strumpbyxor på mig - höstpremiär. I lördags kastade jag mig ner i centrala kvarter, in på HM och vidare till strumpbyxavdelningen, där jag bunkrade upp rejält. Och tro mej eller ej - jag hittade de allra bekvämaste strumpisar jag nånsin har haft på mig! De känns inte alls äckligt stickiga, elektriska, för tjocka eller för tunna eller för ruskiga. De är sköna. Först trodde jag att det var ett ålderstecken att gilla den sortens benkläder, men jag köpte några stycken åt MB också, och även hon, sweet sixteen, tycker att de är rena salighetsbrallerna. Sicken tur!
Betty tänker antasta en tiger - för hon är en farlig panter, säger hon. När hon hamnar mellan mig och Tigern, och dessutom är en aning trött å knoppen själv, då lägger hon sig liksom i bakhåll, eller framhåll. Fast hon vet att hon inte får gå till attack, så hon bara ligger och ser lömsk ut.
Sen träffade vi lagotton Nellie, eller kanske Nelly. Hon är sex år, precis som Tigern och ett rart djur. Tigern och Betty fick springa lösa med henne och jag lovade matten att Betty INTE svarar upp om nån äldre hund försöker sätta henne på plats. Och det gick precis som jag förstod - Nellie (vi säger att det stavas så) behövde bara titta på Betty och tänka att Betty inte borde göra det ena eller det andra så tittade Betty åt sidan och gjorde sig liten och väluppfostrad. Jag tycker det är så rart när hundar umgås med andra hundar utan att bara fara runt och leka hela tiden - det här gänget klättrade litet på stenar, nosade på samma saker, rörde sig i närheten av varandra. Hängde, liksom. Så stressfritt och nyttigt, och säkert mycket trevligt för dem. Ett hundsamkväm, och en språkträning.
Nåväl, 2 och en halv timme i skogen blev det - sen blev det en liten vilostund!