Om att ha pli
-Jojo, det gäller att ha pli på dem, när de är så många! händer det ganska ofta att folk säger till mig när jag är ute med flocken. Det enda rimliga svaret är förstås att se outrönlig fast vänlig ut. Så får de tro vad jag vill.
Ibland är det nämligen inte så helt med det där pliet, vilket vi såg igår, när Jazz höll på att taga så väl sig som mig (ooo! mitt hjärta!) av daga.
Nåväl - pli. Vad ÄR pli - egentligen? Alltså - vad är det för ett ord? Ämnar undersöka detta och återkomma i ärendet.
Ämnar ävensom verkligen ta tag i detta eviga tjafs och trams på promenaderna när vi möter en eller flera hundar. Det skall väl för f*n inte vara omöjligt att få mina små fyrbeningar att hålla klaffen och uppföra sig, heller!
Men det här skulle handla om nåt annat som jag har pli på. Smått förvirrad som jag är.
Det var nämligen så att jag häromkvällen i vanlig ordning langade in en bunt tvätt i den för ändamålet avsedda apparajten.
En hel massa springkläder hade jag samlat i tvättstugan och pulade in i tvättmaskinen, men så kom jag på att jag hade en tröja liggande i köket också. (Just snygg ordning.)
Så då blev jag liksom stående - maskinen stod och gapade med luckan, halvfull. Jag tövade.
Men så bestämde jag mig - och sa:
-Matte ska bara hämta en grej till, du kan vänta här.
Och precis när jag gick ut genom dörren, vände jag mig om och sa: -Stanna här, STANNA!
När jag kom ner igen visade det sig att tvättmaskinen hade jag verklig pli på, den stod så snällt kvar och väntade och hade inte rört en fena.
Men vid det laget hade jag förstås insett att min förvirring hade nått oanade höjder, så det var liksom ingen riktig glädje med det.