Brrr!
Nej nu ni - nu börjar det bli höst!
Det märker man bl.a. på att jag har skuffen full med älgskankar, men även på att det är kallt.
Redan innan jag har stigit upp på morgonen känns det som: nej, hjälp, jag kommer att fryhyhysa!
Och sen gör jag det.
När jag lät blicken falka runt i mitt ostädade sovrum i morse, genom liksom en tunnel av varmt täcke och två varma filtar och under ett gäng varma fast bråkiga hundar, blev jag rätt glad när jag såg en klänning av gammal velour. Så gammal så den nästan är som frotté. Med ärmar som är nästan hellånga, jippiii! Att sedan kragen ser ut som nåt från "Saturday Night Fever" (vad snibblängden anbelangar) enligt Minsta Barnet, det är något man får ta med ro!
Finfina höstfärger!
Jazz tycker också att det börjar bli onödigt kallt. Jag letade fram hans tunnaste höstkofta som en begynnelse. Först kunde jag inte hitta den men sen hörde jag ett muntert smaskande från ett hörn - det var malen Betty som hade fångat den i luften när jag gjorde min räd ner i koftkorgen!
Ganska stilig karl.
På promenaden träffade vi en grävarbetare som hade en russlare, en som inte var vild och bråkig alls utan mest ville ta det litet easy-peasy, liksom. Han hade förstås inte hunden med sig, men han berättade utförligt om dess bedrifter. Trevlig karl! Och så pratade han precis som den där skidåkaren Elofsson - så där så han inte hann med sig själv, liksom!
Inte ens Jazz tyckte illa om den grävaren.
Olle har sluppit bli bearbetad med saxen ett tag och börjar bli ordentligt luddig. Litet klippt måste han nog bli, men vi tänker spara ut till liksom ett bichon-ansikte. Olle som alltid har velat ha en egen bichon frisé - nu får han bli det själv!
Tre rumpor, tre rumpor
på koppelpromenad!
På vägen vi vandrar
och matte är så glad!
Så fina, så snälla
vi äro alla tre
med svansarna i vä-ä-dret och knopparna på sne!
Ooo, så vackert jag skaldade. Jag måtte vara otroligt begåvad, det är uppenbart.
Och vacker som en dröm också! Och jag SVÄR på att jag inte visste att etiketten syntes!
Lilla Betty stampade och betedde sig tills hon fick gå lös. Nu vet jag vad det är hon gör, det kan inte alls uttryckas på svenska utan utrikiska måste till: She throws a tantrum! Nedrar vad ogärna jag skulle vilja ha henne med mig på Ica, förbi godishyllan!
Koppel på, för man vet aldrig när det hittar på att smälla.
O, så vacker promenadväg.
Annars är det mesta rätt fint just nu, utom temperaturen då. Pittoreskt, liksom. Nu slog mig ett minne som jag helst ville ha glömt: när jag och bästisen Åsa var så där 11 år och tyckte att "pittoresk" var det värsta ord man kunde tänka sig, och som man ABSOLUT inte fick säga! Fast i smyg tyckte vi det skulle vara kul om nån hette P*tt-Oresk, ungefär som Lars-Åke eller Karl-Erik (för såna fast det gott om på den gamla goda tiden).
En sån TUR att man växer upp och blir nästan alldeles närapå normal!
En annan som inte precis har vuxit upp men som ändå är normal, som till och med har papper på det, från och med idag:
Minsta Barnet!
Ärligt talat - hon måste väl vara världens finaste lilla nörd, i alla fall!