Litet tänk
Jag kom på en sak till som jag måste göra: ominstallera engelskt språkprogram på datorn. Det gör jag just nu och det tar hundra miljoner år, ni vet. Och då - då FÅR jag skiva dumheter här!
Nämligen om det där med "hundträning" - det som låter så frejdigt och organiserat och genomtänkt. Och det kan det nog vara också (om man inte är jag), men för de allra allra flesta hundägare är det ju den där hundträningen som skall försiggå precis hela tiden som är den allra viktigaste, och den tappar man ofta alldeles bort.
För man försöker nåt, och det går inte så bra, och så tänker man: -Nähä, det gick inte. Min hund kan inte. Eller jag kan inte.
Och då är det ju det man har tränat hunden till - att matte (eller husse) menar nåt som jag inte fattar och sen var det inte mer med det. Kul kommunikation, liksom!
Som det här med att mina kusar har varit så helt och hållet hopplösa vid hundmöten LÄNGE nu. Fem små illbattingar som skriker, kastar sig i kopplen, nafsar efter varandra i brist på bättre, snor omkring. Helt jäkla hopplöst, alltså. Överallt ouppfostrade hundar och i mitten jag, insnärjd i koppel. Min strategi har varit att "ta oss förbi" på något sätt, bara. Släpa i kopplen, eller gå långt ut i nåt moras, eller bara stå stilla och stå ut tills den andra hunden har passerat.
Tills då när Jazz slet av kopplet och sprang över en trafikerad väg - då insåg jag ju att jag MÅSTE ta tag i eländet. Och så gjorde jag det. För att jag var tvungen, liksom. Piskad.
Att lokalisera själva källan till oredan var ju lätt gjort: Tiger-battingen, förstås. Och så Ying, fast han ylar mest. Betty hänger på Tiger, fast med mindre intensitet, Jazz och Olle är för det mesta rätt coola men ibland vill de också vara med om det roliga.
Planen blev alltså att till varje pris stoppa Tigern.
Och KORS! vad det har blivit mycket bättre redan!! Inte på långa vägar bra, men så mycket bättre, som det heter.
När vi ser en hund på långt håll och Tigg och Betty börjar se alerta ut, då säger jag NEJ! bestämt. Då brukar Betty direkt slappna av i hela kroppen och se totalt ointresserad ut. Bra det! Tigg slutar att streta i kopplet, men han har oftast kvar den där olidliga terrieruppsynen. Då får han ett pekfinger eller en skospets på bakkroppen (NÄEJ! Jag sparkar inte min hund, jag bara "bryter" hans koncentration.) Då taggar han ner och vi kan komma litet närmare innan det hela upprepas. Ying kan fortfarande låta litet, men oftast blir det inte ens nån spänning i hans koppel. Och med Betty och Tigg lugnade så är inte Jazz och Olle intresserade över huvud taget.
Nu vill jag understryka att det är INTE så att vi kan möta andra hundar på en smal trottoar och ha lösa koppel. Nä, tji fick jag! Men hundar på andra sidan gatan passerar vi utan minsta lilla tjafs, där behöver jag inte ens säga till längre, och på en bredare gångväg går det bra med bara ett par "nej" och kanske ett stadigare tag i Tigern. Och jag hyser gott hopp om att det skall gå ännu bättre inom kort.
Till exempel blir det lätt kaos igen om en hund "dyker på oss" och är för nära innan vi upptäcker den, t.ex. när vägar korsas och sikten är dålig. Men jag tycker ändå att kaoset är betydligt mindre nu.
Även för såna situationer har jag en strategi: först och främst - stå still och håll i, bara. Tills den andra hunden är litet längre bort eller tills de har hunnit spana in den och lugnat sig. Och sedan: fortsätt stå stilla tills alla har taggat ner. Och då menar jag inte bara att de skall sluta skälla och streta utan att de verkligen ska ha gått in i slok-mod.
Och slok-mod, det är alltså när de är alldeles liksom lösa och mjuka i kropparna, mjuka öron, oengagerade svansar. Småtråkigt. Avspänt.
Först när vi har kommit dit går vi vidare. Inget slok = inget gå.
Egentligen har det varit himla enkelt, hittills. Det som krävdes var bara att jag blev tvingad att ta tag i det. Men det är ju så mycket roligare att träna rutan, vittringsapportering och sånt som känns som "riktig träning" än att träna vanlig hyfs. Samtidigt som det är den vanliga hyfsen som är den VIKTIGA träningen.
Sådär - ominstallationen klar.
Ciao!