Försoning
Igår frågade Ying mig hur det går med springningen. -Jotack, finfint, svarade jag.
Ying såg skeptisk ut och förklarade att om man är van att springa med coach och sen springer man själv då kan man TRO att det går mycket bättre än det går. Och då kan det snart gå alldeles alldeles hemskt dåligt!
-Och jag känner ju litet ansvar, fortsatte Ying, så att det kanske är bäst att jag hänger med ikväll och kollar läget litet.
Och så gjorde han det.
Och OJ vad vi sprang, det var så kallt så kallt men vi sprang oss varma och trötta och andfådda och min nypåfunna backövning visade jag också.
Så det var en ganska nöjd matte som kom hem och stretchade sin lille pej. När jag var klar med det sa Ying: -Vi måste prata litet, du och jag.
Man bleknar, för när nån inleder ett samtal så där förstår man ju att det inte är nåt skojsigt som skall komma etterpå.
-Du har tappat väldigt mycket väldigt fort, sa Ying. Jag tycker inte att du skall fortsätta att springa på egen hand, för du bara förstör den grund vi har byggt upp.
Jojo, där fick jag, jag som tyckte att det gick så bra. Rena kallduschen.
-Men hur skall jag göra då Ying, vet DU nån bra tränare som kan ta hand om mig?
Ying såg fjärrskådande ut, och begrundande, och yingiskt lurig.
-Jaa, sa han eftertänksamt, jag brukar ju inte göra så här, men du är ju trots allt ett specialfall - jag känner liksom litet extra ansvar. Du är ju inte så lättränad precis, så jag tror att jag helt enkelt måste ta tillbaka dig i mitt stall. Jag får helt enkelt försöka få plats med dig, på lediga stunder. Jag tror det blir bäst så.
Jag var förstås inte sen att visa vederbörlig tacksamhet, riktigt krälade i stoftet gjorde jag, och det var mycket uppskattat.
Och Ying tar minsann sin uppgift på allvar, för i morse när jag skulle äta skorpa nr 3 med smör på, då var han så vaksam och alert och sa: -Stopp där! Tänk på formen! och så gapade han så nätt så att skorpan precis fick plats i hans mun i stället. Oj vad det mumsades, och morrades litet grann när någon obehörig kom i närheten, och sen sa han, medan han slickade sig kring mulen: -Det kanske är bäst att jag får ta hand om resten av påsen också, för jag kan ju inte ha ögonen på dig hela tiden!
Jag lyckades klara mig ur den knipan genom att stoppa skorppåsen i skafferiet, för den dörren gnäller så ljudligt så jag kan absolut inte göra nåt intjack där utan att hela flocken kommer rännande. Helt nöjd var Ying inte med denna lösning, men den accepterades i alla fall som kompromiss.
Och detta, mina vänner, innebär förstås att Kamratföreningen kinesisk-svenska (ja, jag fick ge mig på den punkten) idrottslegionen är back on track! Mot nya utmaningar!