Pelleskop-livet

Jag avskyr när folk bara berättar om sina krämpor, men jag måste bara få meddela att jag har Ont I Magen på ett nytt sätt. Långt ner till höger liksom. Kan det vara blindtarmen? Hur lång tid tar det innan man går hädan, i så fall? Och det är väl ett skrutt att jag ska vara så sekunda, ändå!

 

Nåja, hunddjuren är i alla fall inte sekunda - de är prima friskusar allihopa. Fast Jazz hävdar att han är en Mycket Sjuklig liten Farbror varje gång det blir dags för promenad. Ibland sticker han in i buren under köksbänken och morrar å det gruvligaste, visar tänderna och snappar i luften. Tur att det är jag som är hans matte och inte nån sissy, för i annat fall skulle han aldrig gå ut (annat än inne, haha. Eller snarare suck).

 

Übrigens är jag närapå glad som en lärka fordi att jag äntligen har skickat in min hemtenta i svensk grammatik. Nu skall jag raskt glömma allt om grav och akut accent i svenska språket. Såna därna grejer är mycket mycket svårare på ett språk man verkligen KAN, konstigt nog. Grav accent innebär att rösttonen sjunker på den betonade stavelsen, vid akut accent stiger tonen på den betonade stavelsen. Ni skulle bara höra hur utomordentligt fånig jag låter när jag prövar!!! Vilket påminner om min ryskaprofessor som tyckte att det var så skojigt att vara tentavakt när det försiggick tenta i rysk fonetik - alla såg utomordentligt löjliga ut när de "smakade" på i synnerhet alla de ryska sje-, tje-, sjtje- etc. ljuden. Fast jag var jättebäst på den tentan, måste jag påpeka. (Jag är usel på så många sätt så jag vill gärna meddela omvärlden när jag faktiskt och för en gångs skull har gjort nåt bra eller halvbra.)

 

Övrigt att meddela är att det är mörkt som om man ginge med solglasögon på sig, men fortfarande varmt, hurra!

Igår tog jag en lång promenad med Tigern, Betty och Ying. Vi gick över myran och bort till militärens motionsområde. Där finns det en hel lång radda med gamla bildäck som antagligen skall tjäna ungherrarne till nåt spänstigt men som är så utmärkt att gömma hundgodis i. Man kan lägga godiset inuti ringarna, mellan dem där det är som trängst, halvvägs under, ovanpå...

Betty och Tiggern hade en prima lång stund med att använda såväl nos som balanssinne som purkenhet (för att mota bort varandra när det blev två om en karamell). Ibland slängde jag åt dem litet sitt- eller liggkommandon också. -Det GÅÅÅÅR inte! sa de då, båda två. -Vi kommer att ramla!

Men jag är ett ampert fruntimmer och sa bara: -Johodå, det går VISST! och det gjorde det ju också, även om det blev en del lätta rumpor och armbågarna inte riktigt i däcket, så att säga.

Ying fick också vara med. Fick, men iddes inte. Han höll sig till mig i stället och visade några berömvärda trick såsom snurr, spinn, sitt, klättra på matte, dansa. Han håller sig för god för att leta godis i alla möjliga och omöjliga utrymmen. Det verkar inte riktigt hygieniskt, säger han. Och förresten är det för jobbigt.
Too much work for too little pay.

 

Sen gick vi upp i backen och jag gjorde en liten uppletanderuta där jag undanstoppade: en grön gummiekorre, en liten mockakamppryl, en därstädes hittad pinne som jag klämde litet på.

 

Först skickade jag ut Ying. Han såg mycket målmedveten ut och sprang tre fyra varv i rutan innan han började kolla på andra grejer. Inskickad igen sprang han med nosen i backen och såg ännu mera målmedveten ut innan han sa: -Klar! Ge mig godis nu!

Jaha, det var en sån dag för Ying.

 

Sen var det Bettys tur. Full fart ut i rutan, och sen tillbaks igen. -Måste kissa!

In i rutan igen och hittade omgående gröna ekorren som hon slängde omkring sig och sprang efter och härjade med å det gruvligaste. Tills hon blev kissnödig igen. Sen blev hon infångad och jag la ut ekorren igen.

 

Slutligen Tigerns tur. Full fart ut, hittade ekorren och avlämnade. Ut igen, hittade pinnen, kom på att det var en (osynlig) skurk nere vid däcken, satte i att föra oväsen. Blev tillrättavisad, skickades ut i rutan igen och kom tillbaka med pinnen, fast med många getögon och morr åt däcken till. Bet mig litet grann i smalbenen. Ut i rutan igen, ut på andra sidan i full karriär och för full hals, inkallad, ut i rutan och - JAAA! - kom tillbaka med sista leksaken!

 

Så¨kan ett "träningspass" också se ut.

 

På återvägen över myran fick Betty och Tigger till sin förnärmelse gå kopplade medan Ying sprang lös. Jag har honom ogärna lösspringande ihop med Bubbla för jag misstänker att han ämnar lära henne "allt han kan", såsom att sticka på vilt och knäppa igen öronen.

Ying sprang som en galning kors och tvärs fast med god koll på mig - men vilken aktionsradie!! Sådär två mil, skulle jag tro. Sen kom det en åldrad militär springande när Ying var lååångt framför mig så jag hojtade till joggaren att det fanns en lös men mycket ofarlig hund där framme. Det tog joggaren lätt på, tills han mötte Ying och kvickt vände om och med andan i halsen frågade: -Är det en sharpei?!! Sån har jag alltid velat träffa!!

Och då var det ju tur då att det var just Ying-pejen han träffade för han ställde som vanligt upp med svar på alla frågor om hur mulen känns och hur de pyttesmå öronen känns och om pejer verkligen har blå tunga och om de är snälla (ja!) och lydiga (nej...). Så det var en mycket glad militär som sedan joggade vidare, och efter ett stycke vände sig om och vinkade åt oss och litet särskilt åt Ying.

 

Sen hittade jag på att skutta iväg och gömma mig tillsammans med Tigern och Betty så att Ying fick leta. Första gången tar det sin lilla stund innan han märker att vi är "försvunna", andra gången går det fortare och efter ytterligare nån gång får man verkligen vara snabb i vändningarna om man skall hinna undan. Jag önskar att jag hade nån liten lagom sökgrupp att träna med - litet seriös men inte tävlingsseriös, för Ying älskar verkligen sökarbete, men ibland har han bara ingen lust och då är det lögn i h*lsike att få honom att leta rätt på nån... Och skall man träna med nån superseriös grupp så är det så himla mycket om och kring och hur och var och varför när man skall figga också, alltid är det nån som tycker att allt är figgens fel och ganska ofta får man nån stor spottig schäfer rätt upp i nyllet... Jodå, jag gillar alla hundar, men ibland är de väl åbäkiga. Särskilt efter en heldag i skogen i hällregn.

 

När vi kom hem hade Maken och Minsta Barnet skurat golv så jag tänkte att jag skulle få gå in genom källaren med mina lortgrisar. Jag ringde därmed till makens mobil (vi har ingen fungerande fast telefon längre) för att be honom gå ner och öppna. Inget svar. Ringde igen, inget svar. Då ringde jag till makens jobbmobil - inget svar. Ringde således till Minsta Barnets mobil - inget svar. Man blir TRÖTT, blir man. Nåja, till slut etablerades kontakt och hundarna förpassades raka vägen till badkaret i tvättstugan och en grundlig sanering. Som var kränkande, sa Ying. Och Betty också, fast hon vet inte precis vad det betyder. Tigger tyckte det var uppfriskande.

 

Och litet senare tog jag en lång fin stadspromenad med Olle och Jazz, alldeles utan lera och vattenpölar och annat ruskigt.

 

Sen bakade vi amerikanska kuvertbröd och såg på Downton Abbey.

Se där hurusom en lördag kan fördrivas.