Pelleskop-livet

Märkvärdigt.

Publicerad 2012-06-01 11:06:28 i Allmänt

Igår var det regn och rusk hela långa dagen, typ.
Ibland klarnade det upp, jag snodde på hela ligan halsband och koppel och what-not, slängde på mig skor och nåt, sprang till grinden - då började det regna illackt.
-I helsike att jag tänker gå ut i det här kattvädret, sa Jazz och stretade som bara han kan streta.
-Matte e duuuuum, snyftade Betty.
Olle muttrade ilsket för sig själv, några väl valda välska glosor.
Så vi gick in igen.
TRE gånger upprepades den proceduren.
Stackars Ying och Tigger, men jag ville ju inte lämna de andra tre hemma allntes själva. Ensamma hemma, liksom.

Men sen vart det kväller och hussen kom hem.
Regnet vräkte ner.
Sen kom barnet hem, hon hade varit i skogen och sprungit efter skolans slut - hon var dyngsur, jäntan!

Och sen - sen blev det faktiskt ett uppehåll.
Jag tog Ying, Betty och Tigger, tillhöll maken att traska med dvärghundarna, och så drog vi till skogs.
Det var ljuvligt!!!



Så nästan osannolikt grönt överallt!
Alldeles friskt och lukt av syrén och konvaljer så man kunde få dåndimpen.
Och Betty var på sitt goda glada humör igen:
-E de? -Snigel, svarar matten.
-E de? -Daggmask.
-E de? -En till daggmask, svarar en matte som redan börjar bli en aning matt. Matt matte.
-E de? -Myrstack, gå ner därifrån.
-E de? -Snigel.
-E de? -Snäcka. (Jo, för man har en naturkunnig moder som har inpräntat i en att Snäcka och Snigel är Olika Saker.)
-E de? -Din vita svanstipp, dumjänta.

Både pitbullen Nero och staffen Peppar var precis likadana: när de såg nåt som var anmärkningsvärt tog de genast kontakt och ville diskutera saken. Särskilt minnesvärda är de tillfällen då Nero såg byggkranar, då blev han verkligen en liten småpojke, och så förstås första gången Peppar såg motorcyklar på crossbanan. Oj!



Tigger (långt, långt borta i bild) och Betty gick lösa och hade det livat, men Jakthunden Jing (MÅSTE bara få till en allitteration!) fick gå i snöre och muttra.



Ibland tror Betty att hon ska kolla vad Tigg kollar på, men hon har mycket mindre aktionsradie. Det har jag ingenting emot?

Sen, rätt som det var, sa Betty: -E DE då?!! med viss oro i stämman. Som tur var höll Tigg just på med litet koncentrationsövningar på en sten så han märkte inget, varför jag med lugn kunde säga: -Hare, och sen fortsätta som om inget särskilt timade, medan haren skuttade iväg i sjumilasteg, ungefär.



Sen blev Tigg också litet "nosig" så han fick bli kopplad han också, trots att han fjäskade så det nästan DRÖP sirap av honom.

Och si, bara litet längre fram sa Betty igen: -E de? och mitt på vägen så där en tio meter framför oss stod ett rådjur och viftade med sina jätteöron. -Rådjur, sa jag och så stod vi där och glanade ett tag, innan det var min tur att utbrista: -Men titta HÄR då, vad är det?!!! så Betty kom ilande och upptäckte att det på något sätt hade bildats liksom en liten hög med leversnittar mitt i gräset! Märkligt, eller hur?! -Pst, stick! väste jag i mungipan åt rådjuret som faktiskt tog mina scenanvisningar och tog ett graciöst språng över diket och ut på ängen.

Men jag, jag tackade försynen som hade sett till att jag hade de andra vilddjuren kopplade. Tigg gör visserligen inga värre repor, men han gläfser ju och sticker efter några meter - tillräckligt för att "lära" Betty. Nu blev det i stället inget särskilt alls med mötet, precis som man vill ha det.



En annan sak som är precis som jag vill ha den är reaktionen på joggare. Jag är ju fräck nog att ha Betty lös även när vi går i själva elljusspåret - om det inte KRYLLAR av folk alltså, men det gör det ju sällan. Men om hon nu går där och skrotar och det kommer en joggare då tassar hon helt lugnt "hem" till mig, egentligen utan att ens titta på joggaren. Och just det där att hon inte tittar tycker jag är bra, för är man hundrädd så är ju blicken oftast det allra otäckaste... (Precis som med min fobi för vidriga äckliga nattfjärilar: folk frågar ibland vad jag tror att de ska GÖRA mig egentligen. Men det är ju inte det jag är rädd för, jag vill bara inte att de ska finnas, och skulle de fästa blicken på mig skulle jag kräkas och dö!)



Mina favoritblommor har slagit ut. Humleblomster. HUMMMLLLEblomster. Härligt att säga till och med!

I alla fall - det blev en märkvärdigt underbar promenad, trots att jag fyrahundratusen gånger fick svara: Snigel. Eller: Snäcka, på Bettys tjatiga frågor. Det var rätt gott om de små (nåja) molluskerna nämligen, efter en dags pölande, och varenda varenda en måste hon fråga om.

Och så plockade jag en liten fin bukett som prydde frukostbordet i morse:


Se så jag har paltat!

Kommentarer

Postat av: Marianne Hirvelä

Publicerad 2012-06-01 19:46:29

Vilken lisa för själen àtt avnjuta dina ord, tack du bästa

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela