Pelleskop-livet

Rätt liten, dårå!

Publicerad 2012-06-06 14:14:00 i Allmänt

Tigern fick en liten bulnad på ett käkben. Risgrynsstor, jag trodde det var en reaktion på en fästing.
Sen blev den större.
Och STÖRRE.
Jättefort!

Då är man själv inte så stor, dårå.
Ni vet - man får stickningar i fingrarna och nästan kräks av ren skräck. VILL INTE, helt enkelt.
Men med litet trassel tog vi oss till tant veterinären.
Tigern var som vanligt duktigast i stan, och en aning matt var han väl också.
Veterinären var ett mycket rart och ampert fruntimmer, när hon stack honom i bulnaden sa hon bara: -Nu får vi vara beredda på att bli litet nypta! men oron var obefogad; han bara viftade litet matt på svansen.
Provstickningen visade på blod och var, så det blev till att ge lillkillen lugnande så han somnade, och så öppna och tömma.
Gissa vem det var mest synd om, liksom!
Matte var alldeles ifrån sig, men det var i alla fall ingen supersnabbväxande och dödlig tumör, som jag hade trott.



Så här trött blir man efter en spruta i skinkan. Dessutom hade han feber, lilla mojsen!

Det blev långa 10 minuter för matten att vänta medan tigern blev opererad på, men sen fick jag honom i knäet så han fick vakna upp.
Han var nästan sötare än vanligt under uppvaket!



Sen tog vi taxi hem och Tigern var inte så väldigt pigg på hela kvällen, kan man väl säga.



Inte jag heller, om sanningen ska fram - skräcken och lättnaden och allt tog ut sin rätt på mig så jag nästan avled!
Och inte hittade vi husets tratt heller - fast jag VET att jag har sett den alldeles nyligen! Men en snäll bekant lånade ut en - vi vill ju inte ha nån kliig baktass bland dränslang o allt!

Det här hände sig alltså i måndags, och natten till tisdag var ju småjobbig - knöligt med tratten, litet ont tror jag, kanske litet bakis (hunden alltså!). Men redan igår var det mycket mycket bättre, och idag är Tigern alldeles sitt vanliga vilda jag - om än med tratt!

I morse när han hade varit ute på toa vid 6-snåret kom han in med hela tratten full av blöt JORD!! Gräva bör man, nämligen. Nu ska han äta antibiotika och rimadyl i en dryg vecka och så hoppas vi att det inte kommer tillbaka. Det kan vara en tand som har fått en skada och så har det blivit en inflammation i en rotspets, fast veteterinären tyckte inte att det såg ut så. Eller också kan det vara en sticka från en pinne eller ett insektsbett eller nånting som har ställt till hela eländet, och som kanske, förhoppningsvis, försvann med allt gegget. Vi får se, och hålla tummarna! Men kommer det tillbaks blir det röntgen och så vidare, så vi får bort det för gott.

Idag har vi i alla fall tagit itu med något slags grund till vittringsapporteringen i lkl3 - en lagom övning eftersom han får vara alldeles intill mig då och därmed inte får möjlighet att klösa sig ens då jag tar av tratten. Jag försöker styra om så han gör en nosfrysning på rätt pinne i stället för att lyfta den direkt - inte så lätt men roligt! Och på terrierars sedvanliga envetna sätt försöker Tigern glatt och ivrigt sno godis direkt ur min ficka - trots att han har tratten på! Det ska inte vara för lätt, här i livet!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela