Pelleskop-livet

Jag som trodde att man skulle slippa is-ångesten i år - det verkade ju länge så bra och isfritt.
Men nix - de senaste dagarna har rapporterna duggat tätt om långlånga ispromenader, skidturer och annat hemskt.
Omedelbart börjar det krypa i hela mig; jag avskyr isar men samtidigt känns det som man "borde".
Så idag - vi gjorde det. Och vi överlevde!
Men Jazz fick stanna hemma och ta en promenad runt hemmet med husse i stället. Både husse och Jazz tyckte det var mera lagom. (Jag också, om sanningen ska fram.)
Hur som haver: det var hemskt kallt och hemskt otäckt. Som vanligt.
Så här tänker jag: igår var det 17 grader kallt. Då kunde man uppenbarligen vistas på isen utan att den gick sönder. Idag var det 10 grader kallt, alltså 7 grader varmare. Varmare = isen smälter. Farligt!!!
Jag blir så rädd så jag nästan kräks, och får tunnelseende och knappt kan gå. Men ut på isen ska jag!
Varför i allsin dar då, kan man fråga sig, för både Betty och Tigger tyckte det var vidrigt kallt.
Fast Ying var ju glad...
Och springa fick de!
Efter så där en kvarts promenad rakt ut över the abyss sa det: BLÅÅÅÅÅINGGGGG! jättehögt i isen!! I mina öron lät det som: öööööööödesnatten! ööööööhhdesnatteeeeen!!
Vi gick inte så värst mycket längre ut utan höll oss kvar där ett tag.
Sen gick vi tillbaks till bilen igen.
Man ska ju inte utmana ödet!