Pelleskop-livet

Jag har alltid varit en riktig fryslort, jag - mitt frys kommer liksom inifrån och leder nästan till panik ibland. När jag känner mig newage-aktig föreställer jag mig att jag har frusit ihjäl i ett tidigare liv. Alla hemskast är förstås tanken på att drunkna i iskallt vatten - men nu tänker vi på nåt annat, tack.

 

Våra nätter, tänker vi på. Trots att jag numera, sedan en dryg vecka tillbaka, sover med STÄNGT sovrumsfönster och PÅSLAGET element (oboy!!) så är det KALLT KALLT KALLT att sova. Dels för att detta är ett gammalt skrutthus, dels för att jag helt enkelt fryser.

 

Jag sover under ett tjockt gammaldags vaddtäcke, en tjock ullfilt, ett tjockt gammaldags vaddtäcke till och slutligen ännu en ullfilt. (Duntäcken gillar jag inte riktigt, tycker att de luktar skumt och så är de så lätta och fladdriga.) Så med tre hundar, en sprattlig matte och alla dessa täcken blir det en del att sortera när det blir läggdags.

 

Först ligger jag ju och läser i evärdliga tider, då händer det att Betty och Tigger ligger oppanpå täckena, för säkerhets skull. För att kvickt kunna följa med om utifall att jag t.ex. skulle få för mig att gå ner och äta en smörgås. Vilket ALDRIG har hänt och troligen aldrig kommer att hända, men hoppet är det sista som dör i en liten terriorist.

 

Men så småningom blir det i alla fall dags att krypa under täcket, om jag släcker eller om jag ligger och läser alltför länge.

Då börjar det med att Bessan ser litet bekyttad ut, så där i största allmänhet. Sen kommer Tigern och krafsar bestämt på övre kanten av övre täcket: -Öppna!

Då lyfter jag förstås på täcket och kvickt som en ärta kommer Betty farandes och tränger sig ner. Det gör inget, för hon SKA ligga litet längre ner under täcket, ungefär i min höfthöjd. Tiger skall ligga mera i midjehöjd, och när jag slutligen kryper ner själv också formar han in sig mellan mig och min arm, med lilla kalla nosen i mitt armveck. Det är en ganska ljuv liten stund varje kväll, den där sista snurren från Tigern för att komma rätt, så den lilla slicken, några smaskanden och så en djup suck.

Rena nervfriskvården, skulle jag vilja säga.

 

Men innan dess måste jag ju förstås se till att alla täckena ligger som de ska. Och så är det ju så att Ying ligger utsträckt, eller i riktigt kalla fall hopkryllad, i fotänden. Och jag VET att han inte fryser nånsin nästan, men ni vet: på sig själv känner man andra (eller förhoppningsvis inte) - fryser jag så måste ju alla andra frysa också, liksom. Så jag kan helt enkelt inte motstå impulsen att breda över Ying åtminstone en flik av den allra översta filten.

 

Sen kryper jag ner och vi ordnar oss.

Ying ligger alldeles stilla. En stund.

Sen hörs där en djup suck av annat slag än Tigers, Ying reser sig liksom omsorgsfullt och häver av sig filten. Ibland har jag varit så grundlig så han faktiskt måste stjälpa sig ur sängen för att komma ut, sen hoppar han upp igen och lägger sig grundligt och med emfas OVANPÅ alla täckena. Och så: smask, smask, suck. Godnatt.

 

-Du är allt min lilla polarhund, du Ying! säger jag sömnigt men Ying svarar ingenting. Han sover redan.

Men under täcket hörs en liten ivrig och misslynt tigerröst som säger: -Jag är också polarhund. Men man kan väl vilja ha det litet ordnat för sig.

 

I alla fall - jag skulle aldrig kunna ha riktiga polarhundar, såna där som skall bo utomhus och i stakeouts och få snödrivor över sig och allt sånt. ALDRIG att jag skulle kunna låta dem sova så, om de så bad på sina bara knän! Jag skulle släpa ut täcken och filtar och mig själv och kupévärmare och hela rubbet och gråta i smyg ändå över mina stackars hundar som måste frysa.

 

-Polarhundar finns inte på riktigt, säger Jazz.

Jag tror han har rätt.