Värt "besväret".
Ikväll var det dags för klickerkurs igen, med alla två ekipagen.
Varför anmäler sig folk till saker och dyker inte upp sedan? Och går inte att få tag på, med rimliga medel?
Trist - men egentligen rätt bra, i det här fallet.
För då har man tid att observera och notera.
Och att bli så innerligt glad och lätt om hjärtat!
För idag var det dags att börja se vad det kan bli av det, liksom.
Jag såg nog att en del schäferproffs tittade forskande på mina fotbadbaljor, blomkrukor, f.d. ölflak och tvättkorgar. Men var inte blyga, ni får också vara med!
Det var fråga om att kliva i med tassar, kliva upp med tassar, hoppa i, göra vad som helst.
Kring hundarnas huvuden bildades ganska omgående ett surrande kraftfält av funderingar.
Och mattarna blev bitvis nästan rörda.
Jag med.
Det är sån lycka när man ser att en hund börjar "prata" med sin förare, och för en vanlig dödlig tycker jag att klickerträning är ett sånt bra sätt att få till den tvåvägskommunikationen.
Det är svårt att förklara, men Karen Pryor har gjort det SÅ bra i boken "Don't shoot the dog".
Nästan litet religiöst blir det när man upplever det. Först för mig själv med mina egna djur (i olika grad) och nu lika mycket när jag ser hur det kopplar hos andra mattar och hundar.
Jag menar inte att man inte kan uppnå samma resultat med andra medel (så länge man är snäll och hövlig), men om man inte är så van så är klickerträning faktiskt ett av de enklaste sätten att få till ett slags samspråk med hunden. I stället för att man hela tiden talar om och talar om så börjar man svara i stället. Och hunden frågar så gärna!
Och jag ser inga problem med att använda klicker och shaping ibland, klicker och lockande ibland, nåt helt annat träningssätt ibland. Alltefter vad man tar sig an och vilket humör man är på. Eller har lust med, helt enkelt. Man behöver inte vara fundamentalist på något sätt. Tycka fundamentalist trist.
Tycka fransk grammatik också ganska trist mellan varven, men där gives ingen pardon. Några sidor till, sen gör vi:
God natt!
Varför anmäler sig folk till saker och dyker inte upp sedan? Och går inte att få tag på, med rimliga medel?
Trist - men egentligen rätt bra, i det här fallet.
För då har man tid att observera och notera.
Och att bli så innerligt glad och lätt om hjärtat!
För idag var det dags att börja se vad det kan bli av det, liksom.
Jag såg nog att en del schäferproffs tittade forskande på mina fotbadbaljor, blomkrukor, f.d. ölflak och tvättkorgar. Men var inte blyga, ni får också vara med!
Det var fråga om att kliva i med tassar, kliva upp med tassar, hoppa i, göra vad som helst.
Kring hundarnas huvuden bildades ganska omgående ett surrande kraftfält av funderingar.
Och mattarna blev bitvis nästan rörda.
Jag med.
Det är sån lycka när man ser att en hund börjar "prata" med sin förare, och för en vanlig dödlig tycker jag att klickerträning är ett sånt bra sätt att få till den tvåvägskommunikationen.
Det är svårt att förklara, men Karen Pryor har gjort det SÅ bra i boken "Don't shoot the dog".
Nästan litet religiöst blir det när man upplever det. Först för mig själv med mina egna djur (i olika grad) och nu lika mycket när jag ser hur det kopplar hos andra mattar och hundar.
Jag menar inte att man inte kan uppnå samma resultat med andra medel (så länge man är snäll och hövlig), men om man inte är så van så är klickerträning faktiskt ett av de enklaste sätten att få till ett slags samspråk med hunden. I stället för att man hela tiden talar om och talar om så börjar man svara i stället. Och hunden frågar så gärna!
Och jag ser inga problem med att använda klicker och shaping ibland, klicker och lockande ibland, nåt helt annat träningssätt ibland. Alltefter vad man tar sig an och vilket humör man är på. Eller har lust med, helt enkelt. Man behöver inte vara fundamentalist på något sätt. Tycka fundamentalist trist.
Tycka fransk grammatik också ganska trist mellan varven, men där gives ingen pardon. Några sidor till, sen gör vi:
God natt!